ibland tror jag att felfinnarna är överrepresenterade inom skolan. Strindberg beskriver det som vi idag kallar “good enough” och jag anar betydelsen av att hålla tingen svävande.

Blå boken är fortfarande källan.

TEMPERATUR
Lärjungen talade: När man stämmer ett piano får
man icke stämma i rena oktaver, ty då bli
intervallerna falska; det kallas temperatur; en guitarr kan
aldrig stämmas rent, utan svävar alltid, och det är
instrumentets charme; kemiens föreningsvikter äro
alltid bekajade med decimalbråk; det finns icke en kristall
i mineralriket som är fullkomligt utbildad efter axlar
och vinklar: med ett ord, allt är ofullkomligt och
bristfälligt. Regelbundna konstverk bli lätt tråkiga liksom
regelbundna skönheter; fullkomliga människor eller
felfria äro ofta odrägliga. Lite synd klär en människa
här i ofullkomlighetens värld. Det skall vara
temperatur på dem också; och man har till plikt att blunda för
mänskors svagheter. Att fordra det absoluta av ett
barn, är absolut orätt; föräldrar och lärare fordra likväl
absolut lydnad, absolut flit, absolut kunskap om läxan.
Det är galet! Men å andra sidan, den som kallas
felfinnaren och vilken ser felen överallt, han har rätt, men
han skulle blunda emellanåt. Varje sak man köper
har ett fel, och det fordras lång träning att hålla till
godo. Både köparen och säljaren klaga på varandra;
så även maka, barn, tjänare och husbönder; ingenting
stämmer, allt svävar, men det kanske skall hållas
svävande för att icke bli falskt.