https://twitter.com/anna_kaya/status/154822573597798400
Meddelas endast på detta sätt!
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
https://twitter.com/anna_kaya/status/154822573597798400
Meddelas endast på detta sätt!
Tysta tankar 
Har lärare extremt korta fikaraster?
Finns det ingen tid för långa samtal – i realtid.
Korta ord i ett trångt elektroniskt definierat amerikanskt utrymme känns en aning “socialtramsigt” för en utanförstående.
LikeLike
Långa samtal i realtid sker ju antingen muntligt med de närmaste kollegorna/vännerna eller som här i bloggform.
Bloggdiskussionerna är intressanta och givande men vi når oftast inte ut utanför den innersta kretsen vilket kan vara lite synd. Eftersom inte twitter erbjuder långa reflektioner och tankar tänker jag att Google+ kan få tjänstgöra som en plattform där vi kan få till längre samtal i en någorlunda realtid. Mina tankar kring gårdagens #skolchatt kan ni alltså läsa och diskutera där om ni vill (och kan? Måste man kanske ha ett Google+-konto?)
Annars tycker jag twitter är bra på det sätt att man måste formulera sig kort och tydligt för att bli förstådd, det är en konst. Och nyttigt att träna på. Men, de långa samtalen och diskussionerna behövs också och det kan aldrig twitter ge oss. Däremot en timmes energi/input-boost via #skolchatt en gång i veckan, vilket faktiskt är väldigt givande.
LikeLike
Det finns nog ingen sådan enkel motsättning mellan kort/långt eller ytligt/djupt.
Jag börjar vänja mig vid twitters krav på precision + vetskapen om att missförståndet alltid finns som en möjlig dimension.
Det händer ofta oväntade samtal. Någon driver en tes, testar en tanke, utan att behöva stämplas i arbetslaget som besvärlig.
LikeLike
Hittade inte dig där, Mats. Vad tänker du om det entreprenöriella förhållningssätt som numera ska genomsyra hela skolan?
Anders, lärare brukar inte ha fikaraster annat än under studiedagar. Långa samtal? Skämtare där.
LikeLike
Jag har sällan sedda gäster och prioriterade dem villkorslöst. Det där långa ordet börjar jag mig vänja mig vid även om det ibland kryllar sig i munnen.
Det gäller väl att göra en egen tolkning av begreppet och jag tror det går att utvinna mycket frihet ur det. Frågan är väl om det är ett ämne eller ett förhållningssätt.
Jag är glad om det mer handlar om ta-sig-förande än företagande.
LikeLike
Jag läser in och ser att du oroar dig för likvärdighet. Som gymnasiekurs är det antagligen oerhört viktigt med någonform av koncensus kring bedömning – men som grundtanke är det svårt att förena med elevinflytande. Om deras tankar verkligen ska betyda något inom ämnet – då måste vi nog släppa den primitiva formen av rättvisa.
Därför är diskussionen om bedömning viktig och eleverna måste vara delaktiga i den från början. Risken finns annars att vi lovar frihet och har en hemlig mall. Och det är inte EL. Kanske är det den obehagliga känslan som gör att en del elever känner obehag. De vill hellre ha öppna kort.
På den kursen jag jobbar med låter vi deltagarna bestämma presentationsform av sitt utvecklingsprojekt. Det skapar också obehag för dem som med möda lyckats lära sig den traditionella rapportformen.
P.S. Nu har jag läst igenom den innehållsrika och underhållande chatten! Återkommer till vad “genomsyra” kan betyda. I Frankes utredning om lärarutbildningen slog hon fast att perspektivet IT skulle både genomsyra och prägla – det tyckte jag var nervöst roligt.
LikeLike