När Hans och jag för snart 20 år sedan började åka runt på förskolor och göra musik var det många som jämförde oss med Mora träsk. Vi var inte enbart smickrade och min klädmedvetne kamrat sa vid något tillfälle:
– Om jag någon gång ställer mig på en scen i glansiga shorts så skjut mig!
Nu ser jag konserten med AC/DC från Buenos Aires och inser att det kanske var en aning oöverlagt. Det går att vara cool i kortbyxor.
Länk till Pojkaktig orkester.
Tysta tankar 
Cool sitter inte i plagget, cool sitter i attityden. Angus Young har den.
LikeLike
Ja, varför ändra på ett koncept som hållit i över 35 år…
Fast så här har vi väl inte sett Angus på ett tag, eller?
🙂
LikeLike
Tack!
Det handlar om att hitta sin stil?
LikeLike
Att man som manlig Förskollärare “måste/lära sig” att gilla AC/DC är väl närmast en självklarhet – för en sån gubbig pappa jag – som genomlidit/ småmyst med Mora Träsk vid ett otal tillfällen när ens egna barn passerat de stadier som barndomen erbjuder.
LikeLike
Jag delar beskrivningen av Mora träsk. Hyser stor respekt för deras sätt att aktivera publiken, men lider av de torftiga produktionerna.
Minns med fasa en lång bilresa med just det kassettbandet som enda sällskap. Suck.
AC/DC är inte svåra att tycka om. Publiken på konserten var extrem entusiastisk. Det är väl liksom poängen med rock!
LikeLike
Drama får alltid högre status än komedi.
Enda undantaget är väl Hasse o Tage
LikeLike
Rocken består till stor del av överdrivna poser och ibland kryddad med obegriplig poesi. Just den låten kommer väl för alltid vara förknippad med nybörjare och gitarrlektioner?
Tragedi?
LikeLike
Zeppelin kanske är mer drama än tragedi, men det var något oändligt sorgligt över Robert Plant när han fick frågan om texten i dokumentären:
– den jävla låten…
Minns jag fel?
LikeLike