Nu skjuter vi budbäraren

Posted on by

Jag skrev kort om Språkrådets nyord “tjejsamla” och anade att förslaget skulle väcka ont blod i vissa kretsar. På twitter rasar en storm och de flesta tycks vara djupt upprörda över tanken på att det skulle finnas någon skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att samla.

Twittersök tjejsamla

https://twitter.com/#!/forever_united/status/152821940246151168

Länk till krönikan

Många tycks tolka prefixet “tjej-” som nedsättande, men jag är inte säker på om det är nödvändigt. Krönikören i källan beskriver sina drivkrafter bakom samlandet och jag känner igen hans sätt  hos många andra män och pojkar. På ett djupare plan tror jag att det handlar om en längtan efter att skapa något vackert – en fullständig uppsättning av whiskyflaskor från ett viss årtal, samlarbilder på ishockeyspelare, observationer av fåglar, flygplan, fotbollsplaner eller nummerplåtar. Den här längtan efter fulländning är naturligtvis samtidigt absurd. I det ögonblick din samling är komplett tappar livet en del av sin riktning och innebörd.

Jag menar nog att det finns en skillnad mellan detta i grunden fåfängliga samlande och det mer pragmatiska sökandet efter något man är intresserad av och tycker är trevligt. Från min begränsade horisont tycker jag mig se ett könsmönster, men jag hoppas att läsarna ska hjälpa mig med exempel på kvinnor som ägnar sig åt det som krönikören beskriver som motsatsen till tjejsamlande. En hängiven längtan efter att fullborda ett svårt och för den oinvigde meningslöst projekt.

Det viktigaste är att inte lägga någon värdering i de här två sätten att vara. Jag är fascinerad av att det finns människor som ägnar en stor del av sin vakna tid åt att fundera över hur de ska kunna få syn på en ny fågel. Jag kan till och med vara lite avundsjuk på deras sätt att avtvinga livet en mening. Men jag vill inte vara beroende av dem och innerst inne tror jag att det här samlandet är en flykt från livets förgänglighet.

Till sist dör vi och 100 lyxbilar i garaget kan inte förändra detta faktum.

För mig är den mest spännande frågan varför så många kvinnor lyckas skapa mening i sina liv utan den här formen av distraktion. Jag tror att Anders kommer peka mot fortplantningen som förklaring.

Så snälla läsare – jag törstar efter exempel på kvinnliga samlare som lever upp till den stränga definitionen jag har försökt beskriva ovan.

P.S. Det är delvis en annan diskussion huruvida språket har en normativ funktion och att blotta förekomsten av ett ord i så fall skulle konstruera de här könsskillnaderna som egentligen inte finns (eller har kommit överens om att vi tycker illa om)

32 thoughts on “Nu skjuter vi budbäraren”

  1. Jag har aldrig tidigare reflekterat över skillnaden – om det finns någon. Men min kära hustru kan med gott samvete köpa en DVD-box med de första fem Harry Potter-filmerna (det finns väl totalt sju, tror jag), medan jag höll på att slå knut på mig själv i jakten på den ultimata-innehåller-allt-boxen (på blu-ray, givetvis).

    Om vi båda gav uttryck för samlande låter jag vara osagt, men det handlar i alla fall om ett synsätt – eller en värdering – av den typen av ägande.

    Like

    Reply ↓

  2. Den väsentligt viktigare skillnaden mellan långa pch kortväxta människor tas sällan upp till debatt . De båda grupperna får en del olika perspektiv på omgivningen och de personer de där möter. Detta konstituerar deras identitet i sin helhet. Enär de korta har en
    närmare perceptuell yta av golv och väggar kommer dessa att samla mer detaljerade, förfinade saker medan de långa föredrar
    skrymmande och svårburna ting, vilka ofta kan förknippas med tak.

    Fourier har skrivit om stor- och litenlekens betydelse när individer
    gör ålder, längd och vikt i en sociolingvistisk kontext i sina identitetsskapande ervövringar.

    Like

    Reply ↓

    • Det vore ganska meningslöst om vi försökte rangordna vem samlande som är finast?

      Jag är fascinerad över varför så många tolkar tjejsamlande som nedlåtande?

      Like

      Reply ↓

  4. Har inte funderat så mycket på det. Själv är jag en samlare av stora mått, men knappast systematisk samlare. Jag samlar på allt, tankar, böcker, filmer, kunskaper, Loka-flaskor :), tidningar mm. Loka och tidningar har jag inget emot att kasta ut. Däremot böcker – har alla mina böcker kvar, sen den första jag köpte. Att slänga en bok för mig är som att svära i kyrkan.

    Min far samlade också på en del saker. När han dog hittade vi alla sorters skruvar och spikar i en bod på landet.

    Min mor samlade på antikviteter, böcker och lite annat.

    Jag tror inte att det har med kön att göra, att vara samlare. Däremot kanske män av tradition haft större möjligheter att samla på dyrgripar. Men det är mer en kostnads- än en köntillhörighetsfråga.

    Tror jag!

    Like

    Reply ↓

    • Slumpmässiga samlare menar jag är en särskild kategori. De har svårt att skiljas från saker och tänker att det mesta kan vara bra att ha.

      För den riktiga samlaren är det jakten som är meningen – inte ägandet. (ok – nu hittar jag på egna definitioner)

      Like

      Reply ↓

        • Mats, de ända böcker jag möjligen kan tänka mig kast är pocket böcker. Fast numera släpar jag dem till Secand Hand. Men inbunda böccker har jag likt Monika samlat sedan första boken.

          Like

          Reply ↓

        • Jag slänger mycket sällan böcker, ärligt talat kan jag inte minnas när jag senast gjorde det. Men jag sparar inte heller alla böcker, somliga skulle inte bli mer än hyllfyllare här hos mig och böcker som bara står och inte blir lästa är bara sorgligt. Då ger jag dem hellre vidare så att de faktiskt blir lästa – igen och igen som böcker bör.

          Like

          Reply ↓

        • Det är lustigt med böcker. Jag har också den där “svära i kyrkan”-känslan inför prospektet att slänga böcker. Det känns fel på något sätt.

          Dessutom: Bra böcker vill jag behålla, för jag kanske vill läsa dem igen. Och jag har svårt att med gott samvete ge bort en dålig bok till någon.

          Like

          Reply ↓

        • Jag tror att umgänget med bibliotekarier har hjälpt mig att avsentimentalisera utrensningen av böcker. I deras värld hör det till rutinerna och det finns inte plats för onödiga känslor.

          Like

          Reply ↓

    • Men, när det gäller kunskaper är det nog jakten som är meningen med dem. För kunskaper kan man ju egentligen inte äga. Jag kan inte säga att jag äger kunskaperna – jag är en bärare av dem. För de flesta av av dem och ens tankar är ju inte ens egna i egentlig mening. Men att hitta en ny kunskap, för en själv, tror jag ger samma känsla som att hitta en dyrgrip.

      Like

      Reply ↓

  5. Visst finns det en skillnad på gruppnivå. Betydligt fler män har samlat på frimärken, bilar, jazzmusik, gitarrer, whiskey-

    Däremot har jag aldrig träffat en man som har en chans att konkurrera med det kvinnliga skosamlandet – som styrs av kvinnors centrala del av neocortex – det sk “SKOCENTRAT”

    Gott nytt år från en icke samlare.

    Like

    Reply ↓

  6. Motsvarande nyord kunde “killsamla”.

    Frunns är inte ett spår bättre än killar i det sammanhanget. Skillnade är möjligen att killar skoderar med det i tonåren.

    Like

    Reply ↓

  7. Ja, samlande ja. Har en känsla av att det inte är könsbundet men varierar över tiden. För män är det väl bara kostnaden på leksakerna som ökar med åren.

    Samtidigt kan man för egen del konstatera att det enda som varat över åren är boken. Som kille började med frimärken, som ung vuxen blev det mynt, medaljer och porslin. Som vuxen blev det mer sparsamt med sparandet.

    Det är bara böckerna som får en plats. De är ju förpackad kunskap att återvända till när detaljerna sinar i skallen.

    Like

    Reply ↓

Leave a comment