Om det går att få nobelpris i kemi för att bevisa existensen av kvasikristaller – då vill jag lansera uttrycket kvasiundervisning.
Upptäckten av kvasikristaller har fått kemister att i grunden ändra sin syn på fasta material. Resultaten var till att börja med kritiserade och kontroversiella.
Då trodde man att atomer inuti kristaller i fasta material packade sig i symmetriska mönster som upprepade sig om och om igen, men det mönster Shechtman såg kunde absolut inte upprepas.
”Det var ungefär lika ologiskt som om man hade hittat en fotboll gjord av bara sexhörningar (en sfär kräver både fem- och sexhörningar). Därför blev upptäckten enormt kontroversiell och när Daniel Shechtman argumenterade för den blev han till och med ombedd att lämna sin forskargrupp”, skriver Vetenskapsakademien.
– Det tog lång tid för upptäckten att filtreras genom den akademiska världen. De senaste 6-7 åren har vi sett att kvasikristaller börjar användas även inom andra forskningsområden, säger Sven Lidin, ledamot i Nobelkommittén för kemi.
Jag tror mer på kvasilärare än på de superlärare som Sabuni försöker lansera som skolans räddare. Lösningen ser antagligen inte alls ut som vi tror.
Tysta tankar 
Nu när de tydligen har hittat Higgs-partikeln spelar inget annat någon roll.
Allt kommer ändå att förändras – radikalt.
Det har redan börjat vibrera i mitt bjälklag.
LikeLike
Äntligen!!!!
http://mobil.aftonbladet.se/a/www/14074003
LikeLike
Som sagt ska vi få bukt med det verkliga problemet i skolan är det nog kvasilärandet eller kvasididatiken som måste till. Kanske nya skollagens krav på systematiskt kvalitetsarbete kan hjälpa till som en av beståndstelarna.
LikeLike
Och det verkliga problemet är?
Annars tror jag det är helt rätt. Superlärare och superdidaktik ställer snarare till än löser problemen. Sådana permanentar bilden av en skola som ett X2000 till lärande. Sätt dig bara ned och den tar dig från A-B, medan du tar en kaffe i café-vagnen. En sådan skola är varken pedagoger eller elever förtjänta av.
LikeLike
Det finns fortfarande många som tror att ett återförstatligande av SJ skulle lösa järnvägsproblemen…
Liknelsen med X2000 är lysande!
LikeLike
Ja, och det är inte skolan lösning. Oavsett politiska reformer under 100 år är det fortfarande utopiska mål och lärarns oförmåga att i klassrummet realisera dem som gör att vi har ett systemfel i skolan. Dock är nya skollagen ett fall framåt i att börja att renovera undervisningen mot kvasididatik.
LikeLike
Du menar GENOM kvasididaktik?
LikeLike
Självklart, ibland halkar tangenterna.
LikeLike
Prepositioner är ena riktiga bråkstakar.
LikeLike
Det handlar väl mer om kvasikvalitetsarbete? 😉 Eller ska vi ha en ny kvasikvalitét också?
LikeLike
Jag blev tvungen att googla
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Kvasi
LikeLike
Skulle väl säga att denna pedagogik är inte i sin riktighet till ursprunget. Därför att ett nytt pardigm har inträffat som omkullkastar all gammal skåpmat som inte är relevant längre.
LikeLike
Jag tror inte på paradigmskiften – det är retoriska försök att blåsa upp diskreta diskursförskjutningar!
LikeLike
Vad denna tveksamheter för sådant som kullkastar gamla sanningar. Säger bara ett Kvasikristaller.
LikeLike
Det som presenteras som nya sanningar var känt under antiken!
LikeLike
Och så kan man fundera över om det är så att de varit kända, hållits för aktuella och varit med i tankegångarna hela tiden sedan dess också?
LikeLike
Jag en sådan där historiematerialist som försöker koppla idéer till ekonomiska förhållanden. På ett plan är vår tid ny – samtidigt finns det mönster som är märkvärdigt beständiga.
Jag tror att Gärdenfors lyfter en del sådana. Bra historier tycks ha ett evigt liv!
LikeLike
Ska man lösa ett problem måste man först veta vad problemet är, inte bara att det är ett problem. Därför tror jag inte heller på superpedagogförslaget. Men hur man ställer sig till huvudmannafrågan är nog rätt intimt knutet till hur man ställer sig till likvärdighet. Är det en trevlig formulering i lagtexten eller är något man ska ha som ett konkret och övergripande mål?
LikeLike
Det kan man fråga sig Helena.
Jag har alltid betraktat de övergipande målen som visioner, inte mål. Politikerna gör det för lätt för sig.
Hur vi än diskutera olika huvudmannanivåer är det väl ändå i undervisningen resultaten skapas eller?
Jag kan förstå den politiska idén om likvärdighet. Men det är en utopi om du ska prata resultat i en målrelaterad skola. Om vi ska nå det är det lika bra att återgå till relativa betyg med elevutslagning på den nivån. Staten kan då säga sig att skolan är likvärdig.
Problemet är väl att välja mellan pest och kolera. Eller “kill me darlings”;)
LikeLike
Jag anser som du, det som står i läroplanen (åtminstone den för den så kallade förskolan) är visioner. Men jag undrar om inte det är en gammal terminologi som man fortsatt att använda, trots att styrningen nu är en annan? Förr var det riktiga planer och mål för skolan, om jag har förstått det hela rätt. Skolan var detaljstyrd och då handlade det om mer eller mindre konkreta mål. Men så ser det inte ut idag.
LikeLike
Ibland tänker jag helt hädiskt:
– Hej min lille vän, vad kan jag hjälpa dig med? Hur ska vi ta vara på den här tiden? Vad behöcer du lära dig?
Sedan tar jag på mig ämbetsdräkten igen.
LikeLike
Ja, frågan om utbildningens kvalitet är starkt kopplat till hur vi ställer oss till skolans kompensatoriska uppdrag.
När vi dag betonar allas möjligheter (skyldigheter??) att lyckas tycks det uppstå problem i skuldfrågan. Hur stora resurser lägger vi på de med sämre förutsättningar? Vems fel är det när resultatet inte motsvarar förväntningarna?
Politik är inte enbart att visa god vilja.
LikeLike
Mats, det är där skon klämmer. När vi struntar i likvärdigheten blir skolans kompensatoriska mål åsidosatta. För mig är det absolut centralt att de barn som har allt mellan usla och halvdana hemförhållanden ska ha möjlighet att forma sina liv. Det är just de elever vi är skyldiga mest som får minst i vårt nuvarande system.
Till Plura vill jag säga att den utopin förverkligas varje dag i Finland och det gjorde den också när jag gick i skola där.
LikeLike
Frågan är hur vi hamnade här? Retoriken om allas lika värde och en skola för alla tycks ha fungerar som en rökridå under tiden som nedmonteringen pågick.
Vi behöver nya sätt att se på kvalitet – och mäta den.
LikeLike
Vilka sätt tänker du då på. Mats?
LikeLike
Nu försöker vi hota och inspektera fram något som vi kallar kvalitet. En del av professionaliteten försvinner när det handlar om förväntningar uppifrån.
Kollegiet skräms till lydnad och likriktning – “skolinspektionen kommer”.
LikeLike
Gör vi?
Eller är det så att vi (jag tolkar det som att du avser det svenska samhället i stort när du använder detta ord, så jag behåller det) strävar efter att lyfta alla svenska skolor upp till åtminstone “golvnivå” oavsett de sociokulturella och socioekonomiska förhållandena i området? Och att de skolor som, i likhet med den rektor på en skola i ett sk “utanförskapsområde” som förklarade att det skulle ta många år att “vända” skolan, vill ta eventuella förändringarna i långsamt takt och vill att alla lärare ska “vara med på det” upplever skolinspektionerns krav på raska förbättringar som både krävande och skrämmande?
LikeLike
Det är möjligt att skrämmeriet fungera och dessutom är nödvändigt ibland.
Jag ser en risk för att vi kommer hamna i en situation där mätresultaten blir våra nya gudar.
Du har säkert sett filmerna från Kina på 50-talet då befolkningen smälte ner hushållsföremål för att uppnå produktionskvoterna av järn?
LikeLike
Skolverket står på elevernas sida, Mats, det är min bestämda uppfattning. Det som kommer fram när stenar nu vänds och förhängen dras undan i skolsverige är inte alltid så vackert, och att skolor och huvudmän slår ifrån sig och skyller på den som vände på stenen för att slippa stå där med skammen är mänskligt, men smått patetiskt.
LikeLike
Jag är inte lika tillitsfull och det kanske är en annan diskussion varför vi intar olika positioner i en komplicerad fråga? Sanningen om Skolinspektion/Skolverk lär vi inte komma åt.
Vi kan diskutera den preventiva effekten (“snart kommer de”) som en aspekt. För en del pedadoger/huvudmän tycks det vara nödvändigt med hot för att de ska ta sitt uppdrag – men för de flesta tror jag att det innebär en defokusering. Särskilt om kritiken upplevs som okunnig och irrelevant.
Sådana exempel saknas inte.
För några år sedan ledde jag en kurs som handlade om lärarprofession. En av föreläsarna kom från Skolverket. Det var slående vilken romantisk bild kursdeltagarna hade av inspektionerna. Den ädle riddaren som spränger in på sin vita häst och röjer upp bland missförhållandena i kloaken.
Just den föreläsaren slutade i frustration när uppdraget förskjöts från skolutveckling till kontroll. Juridifieringen menade han inte gynnade barnen.
Men det finns säkert andra berättelser med annan moral.
LikeLike
Eftersom det inte längre finns någon “svensk skola” utan istället en ryslig massa olika svenska skolor blir det alltid fel när man försöker sig på ett generellt resonemang. Det som är sant på ett ställe är saga på ett annat, mardröm på ett tredje och önskedröm på ett fjärde.
Vill vi ha en svensk skolstandard? Vill vi att alla som går ut åk 9 i svenska grundskolor har kunskaper nog att klara gymnasiet? Och då menar jag inte bara faktakunskaper, utan kunskap om hur man studerar. Inte bara “forska” på Wikipedia, utan faktiskt studera. Eller tycker vi att det är ok att det finns skolor, och nu pratar jag inte om förortsskolor utan om skolor där eleverna gått i svensk skola, är födda av svenska föräldrar och lever i det som av många betraktas som “svenska idyller”, där hälften av de som går ut inte ens får godkänt?
Jag vill att alla ska ges chansen. Jag tycker det är förfärligt, skamligt, uselt och pinsamt att vi som välbärgad nation accepterar att elever berövas de kunskaper de har laglig rätt till i svenska skolor. Snacka om segregering!
LikeLike
Jag tror vi är lika angelägna om att barnen ska lyckas – vi kan diskutera den kompensatoriska ansatsen (och Anna Ekström var ganska påstridig på nyheterna i morse) men till sist handlar det naturligtvis om ekonomi och styrning.
Vem det är som berövar barnen möjligheten och vem det är som eventuellt skulle vara räddaren i mörkret återstår att se. En liten kommun har naturligtvis begränsade resurser att omfördela och den så kallade robinhoodskatten innebar inga stora förändringar.
I Malmö finns en tradition av omräkningstal mellan skolor och stadsdelar – jag är osäker på om det är överförbart på nationell (statlig) nivå.
LikeLike
Morrica, håller med om att debatten är enögd och färgad av vilken politisk uppfattning man har. Därför går det väl knappt att dra generella slutsatser mer än att kunskapen borde förmedlas i klassrummet av professionella pedagoger.
Det är också ett önsketänkande att vi ska få likvärdighet i undervisningen efter som den beror på så många subjektiva faktorer. Däremot ska det vara likvärdiga förutsättningar. Här har nya skollagen och de nya läroplanerna givit detta. Om man missat det är det allvarligt.
LikeLike
Bakom retoriken om “barnets rätt att lyckas” döljer sig kraftiga kompensatoriska förväntningar.
När vi talar om “likvärdiga förutsättningar” måste vi granska våra uppfattningar om förhållandet mellan arv och miljö. Idag lägger vi hela skulden (eller äran) på skolan – det är säkert moraliskt viktigt att inskärpa allvaret i de delar vi kan påverka. Baksidan är att vi riskerar att banalisera uttrycket “förutsättningar” till att gälla enbart skolan.
LikeLike
Eleverna har rättigheter, enligt lagen, men de “kompensatoriska förväntningarna” gäller inte bara deras rättigheter, utan oss alla som samhälle. Har vi, som samhälle och som nation, råd att låta hälften av ungdomarna i somliga landsortskommuner gå ut grundskolan utan kunskaper ens motsvarande godkända betyg?
LikeLike
Menar du om vi har råd på ett moraliskt eller ekonomiskt plan?
Kanske är juridiken den väg som ska tvinga oss att inte se det som två skilda frågor. Det ska bli dyrt att synda?
LikeLike
Ekonomiskt, jag är inte mycket för att moralisera.
Se vad som två skilda frågor?
LikeLike
Din fråga:
“Har vi, som samhälle och som nation, råd att låta hälften av ungdomarna i somliga landsortskommuner gå ut grundskolan utan kunskaper ens motsvarande godkända betyg?”
Jag gillar inte heller att moralisera men när vi påstår att “alla barn har rätt att lyckas” riskerar vi också att skuldbelägga de som finns i närheten av dem som misslyckas.
LikeLike
Det är inte eleverna som har ansvar för hur skolan ser ut, det är inte eleverna som har ansvar för hur lärare arbetar. Det är skolan, samhället, politikerna, och lärarna som bär detta ansvar. Om vi skall kunna föra ett konstruktivt samtal om skolan måste vi prata om vem som har ansvar för vad, och hur viktigt det är att var och en tar sitt ansvar. Skuldbeläggande leder till låsta försvarspositioner, status quo förbli och elevkull efter elevkull drabbas av samma problem. Låt oss lägga det åt sidan en stund och i stället fokusera på vem som har till uppgift att ta ansvar för vad, och hur vi får alla att ta sin del av ansvaret.
LikeLike
Nyckelproblemet ligger kanske i formuleringen “att skapa förutsättningar”?
Om vi ska våga oss ut i en mer filosofisk diskussion handlar det om i vilken mån vi kan förutsäga framgång. Den vulgära historiematerialismen menar ju att vi är predestinerade av våra materiella förutsättningar – medan extremliberaler framhåller individens absoluta frihet att skapa sitt eget öde.
Går det att hitta en neutral politisk väg mellan dessa ytterlighetspositioner?
Dagens propåer från Skolverk om att kommunerna ska förstärka sin kompensatoriska ansats tyder på att någon tror att det är möjligt att räkna fram hur det här stödet ska se ut.
LikeLike
“Nyckelproblemet”? Hur ser det ut? Fel nyckel till rätt lås? Rätt nyckel till fel lås? En borttappad nyckel till ett låst lås? En nyckel till ett borttappat lås?
Ja, att skapa förutsättningar är viktigt. Skoldebatten stannar ofta med gnisslande bromsar just där, och debattanderna kliver av, lite nöjda och tillfreds, har jag noterat, Man tycker sig ha funnit en lämplig syndabock – politikerna som har till uppgift att lassa fram pengar, eftersom man sätter likhetstecken mellan förutsättningar och ekonomiska resurser.
Men lärarnas ansvar för att skapa förutsättningar i klassrummet? Även om man har gamla slitna möbler kan man som lärare möblera rummet så att ingen behöver sitta i takdroppet, ingen behöver sitta i draget från fönstret och alla kan se och höra. Även om föräldrarna fnyser åt det här med akademiska meriter kan man som lärare luta sig mot styrdokumenten och lägga upp arbetet i skolan på ett sånt sätt att eleverna får möjlighet att lära sig i klassrummet och inte behöver ta hem läxor om familjen fnyser åt det. Även om skolledningen står främmande inför nymodigheter som Facebook kan man som lärare sätta sig in i fenomenet på eget initiativ.
Förstår du hur jag menar?
LikeLike
Jag förstår precis hur du menar (tror jag) och är i väldigt hög grad ett barn av den här uppfattningen. När jag började arbeta på förskola var den politiska styrningen minimal, cheferna välvilligt osynliga och friheten för oss att forma verksamheten utifrån barnens behov monumental.
På gott och ont tog vi då också ett totalansvar för barnens vistelsetid. Vi rensade avloppsrör och byggde trädkojor med samma glada humör. Väldigt sällan var det någon som frågade efter arbetsbeskrivning eller ansvarsområde.
Mötet med skolans kultur var inte så lätt. Plötsligt fanns det en delegationsordning för vem som hade rätt att beordra en annan att byta en glödlampa eller torka av tavlan.
Så i min värld är allt som reducerar lärarens ansvar av ondo.
LikeLike
Jag har förstått det. Men resultatet av att lärare förväntas ta det “totalansvar” som ingår i förskollärarjobbet blir att lärare ägnar tid som borde ägnas åt undervisning, planering etc åt att byta gardiner, leta glödlampor, reparera möbler, göra rent tangentbord, torka golv i kapprum etc
Det är skillnad på förskola och skola, precis som det är skillnad på fritids och skola. Det är skillnad på arbetssätt, det är skillnad på fokus, det är skillnad på förväntningar och det är skillnad på uppdragen.
LikeLike
Jag vet att det är skillnad mellan olika verksamheter och vi är till exempel inte helt överens inom akademin om vilken form av omsorg vi bör ägna studenterna.
Efter 25 år av upphetsade diskussioner om gardiner tycker jag det var ganska skönt att slippa den formen av ansvarstagande – men jag är fortfarande förvånad över att det är en så individualistisk kultur. Den egna meriteringen är ofta prioriterad och jag skulle nog önska mig ett tydligare studentperspektiv. Men det är naturligtvis skönt att kunna koncentrera sig på det som är huvuduppgiften.
Jag är slltså inte emot rationell arbetadelning
LikeLike
Det handlar om var vi lägger fokus – på elevernas lärandesituation eller på vad vi själva tycker är “skönt”?
LikeLike
Helena, det intressant om jag förstår ESO 2011:8 är att skolsystem i Finland och Sverige ser lika ut med en väsentlig skillnad, lärautbildningen. Studenter som är bäst väljs ut att bli lärare. Inte kreti och pleti som kommer in på utbildningen som i Sverige.
Kanske jag i hastigheten glömde någon skillnad till.
Mats, på vilket sätt försöker vi hota i Sverige. Skolinspektionen gör bara sitt jobb att se till att skolan kravlar sig upp på golvet från undergrunden.
Det är bara skrämsel propagande några driver för att de är taskigt pålästa om lagen. Det är inte fråga om lydnad eller likriktning. Den som påstår det har definitiv dåligt på fötterna. Ingenstanns i lagen står det HUR du ska undervisa. Däremot finns det krav i lagen på bl a skriftliga omdömen, systematiskt kvalitetsarbete men inget om hur du ska göra det. Det är upp till enheterna.
Så skärpning i debatten. Alla som påstår att det är likriktning är ute och cyklar.
LikeLike
Har du studerat det engelska exemplet?
LikeLike