Diskussionen om pojkars skolprestationer rullar vidare. Pelle Billing kritiserar Mia Heikkiläs inlägg i P1. Tyvärr missar han själv två avgörande dimensioner i alla undervisning – innehåll och relationer.
Om den blandas med gestaltning. Teori och praktik måste gå hand-i-hand.
Om sedan du använder möblen katedern eller inte är ointressant i sig. Det viktiga är att undervisningen är lärarledd och strukturerad. Det kan man ju inte alltid beskylla den för idag.
Förlåt Plura!
Jag är så glad över att det fungerar hyfsat med ny adress.
Jan Björklund har försökt sprida myten om en skola i kaos där lärare släpper iväg oförberedda barn i någon form av fri forskning.
De flesta vet att ett undersökande arbetssätt kräver massor av arbete – och att det finns en uppenbar risk att misslyckas. Barnen lär sig andra saker än de avsedda. Sedan kan vi diskutera om det är bra eller dåligt.
Alternativ som bygger på behaviorism och förmedlingspedagogik framstår ändå som mindre lockande.
Mats håller på med att fibla med nya platser så gamla inställningar försvinner. Så man får börja om från början. Givetvis var det Plura som skrev ovan.
Tillåt ett 10-20 årigt forskningsprojekt med uppdelade pojk, flick och queerskolor som dessutom tillser att vissa skolor av alla grundvarianter har 20/80, 80/20, 50/50 kvinnliga/manliga lärare och att dessutom tre kategorier 80/20, 20/80 och 50/50 naturvetare/socialkonstruktivister, kombinerat med lärare som har 20 år erfarenhet av näringsliv/ 0 år erfarenhet av näringsliv i fördelningen 20/80, 80/20 och 50/50.
Efter utvärderingen så vet man en hel del mer än nu.
Inom akustik och fysik görs likande studier inom två veckor.
Människan är tyvärr ett komplext studieobjekt som kräver generationslånga studier.
Forskning är dessutom omgärdat av etiska regler som är särskilt stränga när det gäller barn.
Den form av experimentella studier som du beskriver tror jag inte är möjlig att genomföra. De longlitudiella studierna vi har dras med besvärande många felkällor.
Pedagogik handlar om möten mellan människor – den båsta metoden uppstår i rummet.
Ibland undrar jag om inte halva indignationen kommer från att andra dristar sig till att förvänta sig och kräva att de faktiskt gör och kan sitt jobb. Dvs till skillnad från att eleverna själva och ibland deras föräldrar ska göra det medans de lutar sig tillbaka och låter tusen blommor blomma, eller snarare låter en blomma blomma och 999 vissna.
Om det är alternativet så är nog katederundervisning ett bättre alternativ.
De som redan tar ansvar för sitt jobb brukar ha betydligt bättre verktyg att bemöta andras åsikter om hur de sköter sitt jobb med.
Är det inte då också så att en annan del av kommunikationssvårigheterna nog handlar om att lärare ofta har ett mycket smalt perspektiv i form av – MIN UNDERVISNING.
Jag skulle nog också säga att även om betyg inte är en fråga om förhandling så är det inte heller en fråga om rent objektiv utvärdering av elevernas kunskaper och försöken att driva lärarna framför sig hänger nog ihop med att föräldrarna är mycket väl medvetna om detta, även om de inte vet vad som egentligen påverkar betygen.
Nedmontering av lärarens auktoritet? Snarare handlar det väl om att rädda det lilla som finns kvar.
Det enklaste sättet att hantera både kritik mot undervisningen och satta betyg är väl att ha bra på fötterna i sina beslut, snarare än att bli röd i ansiktet och gorma att kom inte här och kritisera MIN undervisning/MINA betyg, det är minsann jag som bestämmer här… Att kunna diskutera och förklara istället för att stampa med foten och peka med hela handen, de senare metoderna fungerar bara när de berörda i princip inte har något annat val än att lyda och leder i förlängningen till total avsaknad av respekt för personen om denne inte kan väga upp på annat sätt.
Jag hittar inte texten på nätet och Han har utvecklat sina tankar sedan dess men här är originalet:
Trondman, M. (1997). Från boss till medarbetare: om den sköra auktoritetens möjligheter. Pedagogiska magasinet, nr 4, sid. 48-53.
Jag tänker att vi vinner auktoritet genom att visa sårbarhet – det ömsesidiga i relationen handlar om att våga visa vem man är bortom rollen och bakom fasaden.
Ähum, varför skulle visande av tvivel och sårbarhet skapa auktoritet?
Att aldrig visa tvivel eller sårbarhet skapar i längden en bild som är mycket svår att upprätthålla och där hela fasaden lätt krossas av minsta spricka, men de skapar väl inte någon auktoritet i sig själva? De kan underlätta för någon att behålla sin auktoritet genom att de ger en bild av mänsklighet som andra kan associera till och som gör att de därmed blir mer toleranta mot andra små avsteg. För mycket eller association med ständiga tvivel och sårbarhet leder snarare till den omvända effekten.
Jag ser inte hur auktoriteten skulle kunna skapas från visande av tvivel och sårbarhet, annat än som någon form av offerstatus vilket är väldigt svårt att uppå som man.
@johan
Jo, jag ser absolut att det finns en risk att osäkerhet kan bli en manipulativ och koketterande pose – särskilt om den kombineras med dold makt maktutövning.
Novemberkåsan verkar vara kul. Fast ganska mörkt och blött? Man blr nog ha varit med för att förstå!
Om den blandas med gestaltning. Teori och praktik måste gå hand-i-hand.
Om sedan du använder möblen katedern eller inte är ointressant i sig. Det viktiga är att undervisningen är lärarledd och strukturerad. Det kan man ju inte alltid beskylla den för idag.
LikeLike
Förlåt Plura!
Jag är så glad över att det fungerar hyfsat med ny adress.
Jan Björklund har försökt sprida myten om en skola i kaos där lärare släpper iväg oförberedda barn i någon form av fri forskning.
De flesta vet att ett undersökande arbetssätt kräver massor av arbete – och att det finns en uppenbar risk att misslyckas. Barnen lär sig andra saker än de avsedda. Sedan kan vi diskutera om det är bra eller dåligt.
Alternativ som bygger på behaviorism och förmedlingspedagogik framstår ändå som mindre lockande.
LikeLike
Mats håller på med att fibla med nya platser så gamla inställningar försvinner. Så man får börja om från början. Givetvis var det Plura som skrev ovan.
LikeLike
Mats
Det är egentligen ganska enkelt att forska kring.
Tillåt ett 10-20 årigt forskningsprojekt med uppdelade pojk, flick och queerskolor som dessutom tillser att vissa skolor av alla grundvarianter har 20/80, 80/20, 50/50 kvinnliga/manliga lärare och att dessutom tre kategorier 80/20, 20/80 och 50/50 naturvetare/socialkonstruktivister, kombinerat med lärare som har 20 år erfarenhet av näringsliv/ 0 år erfarenhet av näringsliv i fördelningen 20/80, 80/20 och 50/50.
Efter utvärderingen så vet man en hel del mer än nu.
Inom akustik och fysik görs likande studier inom två veckor.
Människan är tyvärr ett komplext studieobjekt som kräver generationslånga studier.
LikeLike
Forskning är dessutom omgärdat av etiska regler som är särskilt stränga när det gäller barn.
Den form av experimentella studier som du beskriver tror jag inte är möjlig att genomföra. De longlitudiella studierna vi har dras med besvärande många felkällor.
Pedagogik handlar om möten mellan människor – den båsta metoden uppstår i rummet.
LikeLike
Tyvärr är detta orsaken till att skolan blir så politisk.
Det politiska och ideologiska gagget kan därmed få fortgå i all oändlighet.
Men det är kanske det som ger en viss sorts människor livets mening.
LikeLike
Det skapar också en viss form av otålighet hos de professionella (lärarna) att alla andra har så mycket åsikter om hur de ska göra sitt jobb.
Yrket lever i sin omedelbarhet – allt händer snabbt och det är sällan de ideologiska mallarna ger stöd.
LikeLike
Är det inte bra att få råd om det. Gissar att syrror och läkare får lika mycke synpunkter på hur de borde sköta jobbet.
LikeLike
Nja – jag är kluven till goda råd. Tror att det är ett konstnärligt och delvis intuitivt yrke som banaliseras av den formen av styrning.
Dessutom går det undan!
LikeLike
Ibland undrar jag om inte halva indignationen kommer från att andra dristar sig till att förvänta sig och kräva att de faktiskt gör och kan sitt jobb. Dvs till skillnad från att eleverna själva och ibland deras föräldrar ska göra det medans de lutar sig tillbaka och låter tusen blommor blomma, eller snarare låter en blomma blomma och 999 vissna.
Om det är alternativet så är nog katederundervisning ett bättre alternativ.
De som redan tar ansvar för sitt jobb brukar ha betydligt bättre verktyg att bemöta andras åsikter om hur de sköter sitt jobb med.
LikeLike
En del av kommunikationssvårigheterna handlar nog om att föräldrar ofta har ett mycket smalt perspektiv – VÅRT BARN!
Idag tycks en del föräldrar tro att betygsättning är en form av förhandling och driver lärarna framför sig. Ibland funkar det?
LikeLike
Är det inte då också så att en annan del av kommunikationssvårigheterna nog handlar om att lärare ofta har ett mycket smalt perspektiv i form av – MIN UNDERVISNING.
Jag skulle nog också säga att även om betyg inte är en fråga om förhandling så är det inte heller en fråga om rent objektiv utvärdering av elevernas kunskaper och försöken att driva lärarna framför sig hänger nog ihop med att föräldrarna är mycket väl medvetna om detta, även om de inte vet vad som egentligen påverkar betygen.
LikeLike
Du säkert en poäng – men konsekvenserna av den här nedmonteringen av lärarens auktoritet är svåra att överblicka.
Ingen makt och allt ansvar?
LikeLike
Nedmontering av lärarens auktoritet? Snarare handlar det väl om att rädda det lilla som finns kvar.
Det enklaste sättet att hantera både kritik mot undervisningen och satta betyg är väl att ha bra på fötterna i sina beslut, snarare än att bli röd i ansiktet och gorma att kom inte här och kritisera MIN undervisning/MINA betyg, det är minsann jag som bestämmer här… Att kunna diskutera och förklara istället för att stampa med foten och peka med hela handen, de senare metoderna fungerar bara när de berörda i princip inte har något annat val än att lyda och leder i förlängningen till total avsaknad av respekt för personen om denne inte kan väga upp på annat sätt.
LikeLike
På sikt är det väl den formen av auktoritet som vinner – jag tror att Trondman skulle kallat det “skör auktoritet”.
Bräcklig, men hållbar i kraft av sin ärlighet.
LikeLike
Skulle du kunna utveckla det där resonemanget lite?
LikeLike
Jag hittar inte texten på nätet och Han har utvecklat sina tankar sedan dess men här är originalet:
Trondman, M. (1997). Från boss till medarbetare: om den sköra auktoritetens möjligheter. Pedagogiska magasinet, nr 4, sid. 48-53.
Jag tänker att vi vinner auktoritet genom att visa sårbarhet – det ömsesidiga i relationen handlar om att våga visa vem man är bortom rollen och bakom fasaden.
LikeLike
Är det den första eller andra formen som du kallar skör auktoritet?
LikeLike
Jag försöker skapa en auktoritet genom att visa mina tvivel och min sårbarhet. Den här bloggen är en del av projektet.
LikeLike
Ähum, varför skulle visande av tvivel och sårbarhet skapa auktoritet?
Att aldrig visa tvivel eller sårbarhet skapar i längden en bild som är mycket svår att upprätthålla och där hela fasaden lätt krossas av minsta spricka, men de skapar väl inte någon auktoritet i sig själva? De kan underlätta för någon att behålla sin auktoritet genom att de ger en bild av mänsklighet som andra kan associera till och som gör att de därmed blir mer toleranta mot andra små avsteg. För mycket eller association med ständiga tvivel och sårbarhet leder snarare till den omvända effekten.
Jag ser inte hur auktoriteten skulle kunna skapas från visande av tvivel och sårbarhet, annat än som någon form av offerstatus vilket är väldigt svårt att uppå som man.
LikeLike
Ödmjukhet som maktverktyg fungerar utomordentligt bland vissa arketyper.
Helt värdelöst hos andra.
Språk, attityder och kroppskoder är ett selektivt verktyg.
Fråga en kvinnlig kulturskribent på DN om hon fattar koderna inom arenan Novemberkåsan.
LikeLike
@johan
Jo, jag ser absolut att det finns en risk att osäkerhet kan bli en manipulativ och koketterande pose – särskilt om den kombineras med dold makt maktutövning.
Novemberkåsan verkar vara kul. Fast ganska mörkt och blött? Man blr nog ha varit med för att förstå!
LikeLike