Feminismen och anti-feminismen

Posted on by

Jag följer den sorgliga debatten om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet och önskar att det fanns andra positioner än de invanda.

Delar av den svenska militanta mansrörelsen protesterar mot att gymnasieelever tvingas se pjäsen och feminister stödläser över landet. Så långt är det ungefär lika upphetsande som striden om eken utanför TV-huset. Men sen bär det iväg.

https://twitter.com/#!/isobelsverkstad/status/138888882698731523

Frågan är fri:

https://twitter.com/#!/isobelsverkstad/status/138899911012925440

Pelle Billing försvarar sig:

https://twitter.com/#!/pellebilling/status/138913927391215616

På nätet är det lätt att bli kategoriserad:

https://twitter.com/#!/pellebilling/status/138913489149370368

Själv skulle jag gärna vilja ha en egen planet.

43 thoughts on “Feminismen och anti-feminismen”

  2. Genusdebatten är ju den mest polariserade debatt vi har i Sverige idag med totalt enögda extremister som verkar gotta sig i att vara så diskriminerade som möjligt på var sin sida.

    Pelle Billing och Hanna Lemoine har ju kommit med ett bra initiativ till att försöka nyansera debatten vilket är minst sagt välbehövligt.

    Tror tyvärr det finns många på båda sidor som tycker om att ha ett spöke att skylla alla sina problem, dåliga självförtroende och personliga misslyckanden på och då kommer myterna om det allsmäktiga patriarkatet eller den lika allsmäktiga statsfeminismen som en skänk från ovan.

    Det blir som en snuttefilt och en tröst som man vägrar släppa ifrån sig. Därför tror jag debatten kommer att fortsätta att vara lika polariserad ett bra tag till.

    Like

    Reply ↓

    • På 50-talet fanns det något som kallades tredje ståndpunkten. Då handlade om kalla kriget och kärnvapen.

      Försöken att hitta en egen väg riskerar att bli individualistiska – men det kan det vara värt!

      Like

      Reply ↓

  4. Det där är en debatt som jag bara vill spy åt, självinsikten är tydligen noll så fort debatten råkar beröra kön.
    Vad hade hänt om samma saker uttryckts om kvinnor, annan hudfärg, etnisk grupp eller liknande. Hur kan man INTE inse problemet med att okritiskt använda SCUM som grund för en teateruppsättning för ungdomar, är det Breiviks manifest eller Mein Kampf nästa? Är alla medel tillåtna med genus/jämställdhet som ursäkt?

    Kommer ingen ihåg vad Doris Lessing skrev om den här attityden till pojkar;

    “You could see the little girls, fat with complacency and conceit while the little boys sat there crumpled, apologising for their existence, thinking this was going to be the pattern of their lives.”

    … eller är det så att pojkarna och deras känslor är ett godtagbart offer för denna radikalfeministiska eller snarare rent sexistiska agenda.

    Tro fan att det blir protester och det behöver man inte tillhöra “den svenska militanta mansrörelsen” för, det borde räcka med att man innehar en grundläggande empatisk förmåga.
    Större delen av den kritik som jag har kunnat hitta har varit förvånansvärt återhållsam med tanke på de budskap som framförs i SCUM.

    Att det sen kommer försök till kartläggning av de inblandade personerna, mordhot mm. är väl inte konstigare än när våldsförhärligande extremvänster gör samma sak med en nästan lika våldsförhärligande extremhöger och tvärt om, eller militanta “djurrättsaktivister” för den delen som använder liknande metoder, det är i dessa grupperingar som TUR-teatern har placerat in sig själva.

    Kanske ska man också föra debatten kring provokation som konst, dvs är det konst att provocera eller är det bara så att provokation är ett verktyg som “konstnärer” tar till på samma sätt som en del tar till knytnävarna när argumenten tryter.

    Like

    Reply ↓

    • Klokt skrivet Johan.

      Tyvärr är media okuperad av sk kulturpersonligheter och kulturjournalister som närfälts astigmatiskt inte klarar av att se det du skriver.

      Det blir mer och mer tydligt att en viss typ av sk konst är en helig och förträngd allians mellan de tre polerna : ideologisk fanatism – psykisk instabilitet – kreativ förmåga/brus.

      Och bredvid står sk “vanligt folk” och känner:

      Får man vara hur pubertal som helst numera och ändå finnas i toppen av vissa arenor.

      Mentalbruset börjar kännas allt mer påträngande!

      Like

      Reply ↓

    • Exremerna är så låsta i sina positioner att kritik helt enkelt inte biter. Såg en intervju med Andrea Edwards från Turteatern där hon sa att hon såg kritiken mot pjäsen som ett bevis på den patriarkala maktordning vi lever i. Hur ska man diskutera med en sådan människa? Kritiserar du henne bevisar du bara patriarkatets förtryckande makt, håller du med henne så stärks hon så klart också i sin övertygelse. Man kan inte få en sådan låst människa att ändra åsikt genom diskussion. Pär Ström är likadan och tolkar all kritik som ett bevis på den totalitära manshatande statsfeministismen. Vi pratar om extremister med total avsaknad av självreflektion och vars ideologi är mer än en simpel samhällsanalys och värdegrund. Det är mer som en religion, det är något dom VILL tro på, något dom kan skylla alla personliga tillkortakommanden på eftersom dom inte har modet att skärrskåda sig själva och sina egna brister.

      Det GÅR inte att debattera med såna människor. Det är lika bra att ge upp och låta dom gnabbas för sig själva. Tro mig, jag har försökt med bägge sidor. Kritiken i sig blir bara ytterligare bevis på den rådande maktordningen och diskrimineringen och tolkas automatiskt som kvinno eller manshat.

      Kan vi inte ge dom en öde ö där dom kan utkämpa sitt könskrig så kan vi vanliga män och kvinnor fortsätta leva fredligt ihop här i lilla Svedala?

      Like

      Reply ↓

      • Hej Jonte!
        Jo, jag känner igen den upplevelsen. Samtidigt finns det områden där det borde vara möjligt att låsa upp de här positionerna.

        Men, män som ger sig in i traditionellt kvinnodominerade områden riskerar att bli offer i ställningskriget. De måste liksom först bevisa sin oskuld och hamnar lätt i någon form av botgörarposition.

        Like

        Reply ↓

        • Tyvärr är jag skeptisk, min erfarenhet är att det finns för många som helt enkelt VILL tro på sina idéer. Det handlar mer om självterapi än politisk övertygelse och rationell samhällsanalys, det fyller egentligen exakt samma funktion som religion gör för många. Svårt att ändra på för antagligen är det ett basalt mänskligt behov som på något sätt blir tillfredsställt.

          Sättet att tänka på är skrämmande likt hur människor från religiösa sekter tänker. Man umgås enbart med likasinnade och vågar man dryfta andra åsikter blir man helt enkelt utesluten. På så sätt hamnar man i en bubbla där ens egna åsikter bara förstärks. ALL kritik tolkas automatiskt som ett bevis på hur kvinnofientlig (eller mansfientlig om man rör sig i den motsatta extremen) samhället är och paradoxen blir att dom bara stärks ännu mer i sin övertygelse. Självreflektionen är helt obefintlig, jag tror att att det beror på att det är osäkra människor med usel självkänsla, dom är helt enkelt är rädda för att skärrskåda sig själva. Precis som hos kreationister så är all vetenskap som går tvärs emot deras åsikter bara Patriarkatets/Statsfeminismens/Satans verk. Det blir som en ond spiral där vad som än sägs bara leder till att dom blir ännu mer radikaliserade.

          Men visst, låt dom hållas. Man får hoppas på att deras fäbless för att göra bort sig själva offentligt tids nog gör att dom blir allt mer marginaliserade.

          Like

          Reply ↓

        • “Det är ingen av er som har funderat på att delar av vetenskapen i sig har som politiskt mål att hävda motsatser till klassiska feministiska frågor. Det ligger i patriarkatets intresse helt enkelt att visa på vetenskapliga rön för biologiska sanningar. ”

          http://www.pellebilling.se/2010/01/moderaterna-nu-officiellt-ett-konsmaktsparti/#comment-4202

          Så ser feministiskt initiativs talesperson Carl Emanuelsson på forskning som går emot hans egna religiösa övertygelse…. 🙂

          Försök diskutera med honom du…

          Like

          Reply ↓

    • hej Anders och Johan!
      Jag tror det är lätt att glida in i den förorättades position och då finns det en uppenbar risk att man hör sig säga saker som:
      – Det var faktiskt dom som började!

      En vuxen människa kan aldrig skylla på någon annan. Kålsuparteorin är död. Pelle Billing tar avstånd (kanske i onödan) och det gör jag också. Våld är inget skämt.

      Rätten att provocera handlar väl till sist om makt? Så länge jag kan beskriva mina skämt som maktkritiska är det moraliskt möjligt att gå ganska långt. Problemen uppstår om beskrivningen av maktförhållandena inte stämmer – då fastnar skrattet i halsen och plötsligt har rebellen förvandlats till mobbare.

      Jag tror att provokationen håller på att spela ut sin roll inom konsten. Här i Malmö har en del teatergrupper ägnat mycket kraft åt att testa gränser för publikens tålamod och jag är ganska nöjd med att inte ha deltagit i de här experimenten.

      Man behöver nog inte vara populist för att ifrågasätta en teatersyn där skådespelarna improviserar utifrån uppgiften att bajsa på scenen. Intressant för de närmast berörda – men det är tveksamt om samhället bör engagera sig i projektet.

      På samma sätt är det komplicerat om feminismen lutar sig mot staten som huvudfinansiär. Det skapar ett beroende som i längden krymper både intellektuell och konstnärlig frihet.

      Like

      Reply ↓

      • Mats,
        så länge offerrollen eller den förorättades position aldrig ifrågasätts så blir det lätt att allting kan rättfärdigas med “-Det var faktiskt dom som började!”
        Den okritiska och onyanserade attityden göder konflikten ytterligare, dvs det är ett välkänt steg i eskalerandet av en konflikt, t.ex. konflikttrappan.
        Rätten att provocera handlar väl nästan uteslutande om makt, makten i att inte personligen behöva ta konsekvenserna av sitt beteende, t.ex. i form av att andra behandlar dig som du behandlar dem. Hyllandet av sådant som SCUM eller Breiviks manifest är inget annat än generella hot riktade mot en större och ibland mer svårdefinierad grupp, hot riktade mot skådespelarna är då inget annat än svar med samma mynt. Varför ska det ena vara tillåtet och dessutom erhålla statsstöd och det andra vara straffbart? Är det bättre att hota halva befolkningen än några enstaka personer, borde det inte vara tvärtom i så fall.

        I det här fallet stämmer uppenbart inte maktförhållandena och speciellt inte med den målgrupp som avses, men trots det så fastnar inte skrattet i halsen när de privilegierade skådespelarna som försöker intala sig att de är rebeller egentligen bara är vidriga mobbare. Istället stödjer stora delar av feminismen och dess företrädare i media en systematisk mobbningskampanj med kön som grund.

        Like

        Reply ↓

      • Mobbning är ett starkt ord. Jag skulle nog undvika det – men jag är å andra sidan besatt av tanken på att kunna diskutera de här frågorna utan kollektiv skuldbeläggning!

        Like

        Reply ↓

        • Så som pjäsens upplägg beskrivits så har jag svårt att se hur det skulle kunna kallas något annat än mobbning. Det är ett starkt ord, men också det som bäst beskriver vad det handlar om.

          Like

          Reply ↓

        • Jag är för provokativ teater – men då ska det vara för en betalande publik. Den formen av särbehandling som jag har hört talas om skulle jag inte utsätta mina barn för – ens under de allra bästa formerna av ideologisk välvilja.

          Men jag tror inte på skuld och skam som metod. Det fungerar dåligt och en del män här på lärarutbildningen tröttnar snabbt på böcker om patriarkatets illdåd.

          Like

          Reply ↓

        • Mats
          Det är inte konstigt att man tröttnar på sk vetenskapliga suboptimeringar.

          Den evolutionära processen är så påfrestande komplex att man måste tåla ett statistiskt utfall där det är kvinnan (modern) som bär de gener som skapar den psykopatiska eller kriminella pojken (sonen).

          Försök då att hitta den sk skulden? (Det klassiska dilemmat. Hönan och ägget. Vad kom först? Naturligtvis ingen av dom.

          Kvinnan bär tydligen också “den evolutionära skulden” för den manliga homosexualiteten. Förr var det ett rejält stigma tom värre än psykopati.

          Like

          Reply ↓

        • Jag tror inte på skuldspåret och tänker ägna resten av mitt liv åt att att försöka hitta vägar att diskutera det här utan att ramla ner i anklagelseträsket.

          Samtidigt anar jag att det krävs en viss form av insikt (tycker verkligen inte om ordet “medvetenhet”) för att ändra handlingsmönster.

          Mödrar är nog vana vis att få ta på sig skulden för barnens misslyckanden. Sist jag kollade var barn en gemensam angelägenhet!

          Like

          Reply ↓

        • Klart att det är en gemensam angelägenhet. Jag har aldrig haft någon annan tanke Men inte desto mindre så är verkligheten så komplex att tramsiga ytligheter likt retoriken i SCUM – diskursen faller som en gråsten.

          Skuld är en illusion i den kausala verkligheten.

          Like

          Reply ↓

        • Om provokation ska leda till förändring så ska den vara kopplad till ett beteende eller sätt att tänka, och därmed leda till insikt, inte bara handla om omotiverade anklagelser, sådana ger den rakt motsatta effekten.

          Like

          Reply ↓

        • Provokationer är en svår konst och inom konstens värld tror jag det är svårt att leva upp till kravet på att vara djärv, nyskapande och provokativ – utan att väcka anstöt.

          Just nu tycker jag att själva debatten är mer anstötlig än såväl pjäs som manifest.

          Like

          Reply ↓

        • Mats
          Om du läser beskrivningen av vad pjäsen i praktiken består av och bortser från de tvångsmässigt framkrystade försöken att spegla detta som något positivt, tycker du att det verkar vara ett lämpligt sätt att behandla pojkar i skolan?

          http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/scenkonst/scenkonst-kritik/10597-teater-scummanifestet-regi-erik-holmstroem

          Det här handlar inte om att var varken nyskapande, djärv eller provokativ i det här sammanhanget. Det väcker helt enkelt anstöt eftersom upplägget är just anstötligt. Hade det varit ok med en “pjäs” där pojkarna får var sin skön fåtölj, en tv med valfri film och snacks medans tjejerna leds ut till var sin grisig toalett som de tvingas städa medans de får höra hur värdelösa de är och hur sjukdomar, epidemier mm i världen är deras fel. Ungefär samma sak och lika stereotypt…

          Om människor frivilligt vill betala för att utsätta sig för sådant så får de gärna göra det, men det ska inte tvingas på dem och inte vara något som stöds med offentliga medel.

          Like

          Reply ↓

      • Det är väl herrar som han + pedofiler och affektaggressiva män som är bränsle för SCUM – diskursen.

        Men för Guds skull.

        Blanda inte in mig i denna soppa. Jag jobbar för en bra ljudmiljö i samhället. Det är vad jag orkar och har kompetens för.

        Frugan hjälper folk som har problem med själen och personligheten. Men vissa slinker tydligen igenom det finmaskiga nätet.

        Like

        Reply ↓

      • Du är befriad Anders. Ibland är det skönt att inte behöva ta ansvar för allt och alla.

        Ibland säger jag till mig själv:
        – Mats, idag behöver du bara se bra ut!

        Like

        Reply ↓

    • Helena
      Det finns också olika grader av fel, att avfärda kritik mot kulturyttringar som systematiskt hotar ett helt kön med att några (enstaka) av kritikerna hotar de personer som står bakom dessa kulturyttringar är inte proportionerligt.

      Like

      Reply ↓

        • Varför fler metanivåer? Den enda metanivån är väl SCUM/teaterns uppsättning, kritiken av den är hierarkisk därifrån, inte en egen metanivå?

          Like

          Reply ↓

        • Det är möjligt – efter Debatt vill jag nog slippa frågan på alla plan. När de inledde med att diskutera varför de manliga medlemmarna inte blivit mordhotade tappade jag koncentrationen.

          Problemet handlar kanske också om svårigheterna att hålla isär frågorna:
          Yttrandefrihet
          statsunderstöd politisk teater
          Beskrivning av våldets orsaker (vetenskap?)

          Nej, det var ingen bra dag igår. I slutordet förklarade sig Belinda Olsson nöjd. Jag tror hon var ganska ensam om denna känslan.

          Like

          Reply ↓

        • Mats

          Jag tycker att du har rätt med ditt ordval metanivåer.

          Inte undra på att allt blir ett “på lera grundlagt korthus” när man som Andrea Edwards bär föreställningen att mäns högre aggressions och våldsnivå i grunden skulle bero på “kulturell kodning”. Har man denna föreställning så är det inte undra på att man kan bygga virtuella föreställningar om alltings sammanhang.

          Men det är väl meningslöst att be redan frälsta att tex läsa detta bokalster:

          http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=5265

          Tar man till sig fakta så faller den ideologiska föreställningen som ett korthus. Och då känner man sig riktigt vilsen.

          Finns det ett AA för vilsna själar.

          Vågar man i detta sammanhang påminna om att människan är ett biologiskt djur. En av många miljoner, nu levande eller utdöda arter, som evolverat på detta klot.

          Like

          Reply ↓

        • Mats
          Att försöka avleda diskussionen från de verkliga frågorna (dvs de delar som mött kritik eller där det saknas bra argument för att bemöta ev. kritik) är ju ett ganska beprövat knep både i samhällsdebatten i allmänhet och jämställdhetsdebatter i synnerhet. I den strategin ingår också att ockupera tid och diskussionens flöde genom att själv ta upp så mycket tid som möjligt samtidigt som man genom instick försöker avbryta motståndaren och förhindra dennes flöde.

          Så, ja, hon var nog ganska ensam om att vara nöjd.

          Like

          Reply ↓

Leave a reply to Jonte Cancel reply