Jag läser en text av Eva Änggård som beskriver föräldrars tankar om naturens betydelse för barn. Hon har intervjuat föräldrar med barn på Ur och skurförskolor. De verkar vara djupt övertygade om värdet av frisk luft och särskilt flickorna tycks behöva mycket naturkontakt för att inte glida ner i ett traditionellt könsrollsträsk. Utemiljön sägs inbjuda till mer könsneutrala lekar och det är särskilt viktigt för flickor.
Om hon hade haft en son så kanske hon skulle valt ett annat alternativ, “då skulle han kunna sitta och pyssla på något annat dagis kanske”.
Jag är lite bekymrad över den här kompensatoriska ansatsen.
Utdraget är från:
Markström, A., Simonsson, M., Söderlind, I. & Änggård, E. (red.) (2009). Barn, barndom och föräldraskap. Stockholm: Carlsson.
Tysta tankar 
Kan bara fundedra och relatera till min mor som växte upp på en bondgård på 20-talet. En himla skillnade på hennes syn på natur och överlevnad än statslollorna.
LikeLike
Bilden av naturen som den stora helobrägdagöraren gränsar till religiositet hos många. Samtidigt tycks den vara lätt att förena med social ingenjörskonst – eller som det heter “barnet som projekt”!
LikeLike
Jag tror inte att lösningen på flickors stelhet och den extrema kontrollen på omgivning är att ta med dom ut i naturen mer. Naturligtvis är natur viktigt, för alla barn, man jag tror att lösningen inte ligger i naturen utan i många delar. Går man in i en barnaffär i dagens läge och kolla dels på kläder och dels på leksaker för barn. Allt för flickor är rött och rosa och pastell, allt för pojkar är grönt, blått och mörka färger. Jag tror att en del av utvecklingen mot tidiga könsroller ligger i naturen, men jag tror att man måste agera tidigare, på kläder, leksaker, jag menar inte att alla flickor ska börja leka med bilar och tåg men jag tycker att man kan tillverka dockor med byxdressar, och kläder till flickor i andra färger.
LikeLike
Ska det gå åt ena hållet bör det gå åt båda hållen – släpp pasteller och volanger och paljetter lösa för alla som vill, oavsett detaljer som kön och ålder, låt coola kepsar och pilotjackar bäras av den som känner sig hemma i det. Naturen gör ingen större skada vare sig för barn eller vuxna (om man låter bli att klappa vildsvinskultingar och björnungar mfl) men underskatta inte värdet av stadsmiljö.
LikeLike
Våra studenter älskar att skylla den här utvecklingen på leksaksindustri och medier.
Jag tycker nog att det är en ganska enkel analys och skulle gärna se att blicken vänds mot förebilderna – mödrarna och de kvinnliga pedagogerna.
Men i princip håller jag med Morrica – släpp loss!
LikeLike
Det där med rosa som könsbindande färg är ju en klassiker. De flesta flickor verkar gå igenom en rosa prinsessperiod i förskoleåldern. En del går ur den senare.
Jag tror inte att de dör av det eller genast blir kommande hemmafruar. Man kan göra både och. Min brorsdotter är just nu i Hello Kitty-åldern. Men hon är också med och snickrar i Fristadskläder.
I julklapp kommer hon få en riktig skruvdragare i rosa med Hello Kitty-märken på. Något för genuspedagogerna att fundera på.
LikeLike
Det är en befriande lättsinnig inställning. Jag gillar perioder och tror att det kräver en del is i magen his föräldrar och lärare som inte förstår betydelsen av att ta ut svängarna.
Ibland kan de där perioderna bli livslånga.
LikeLike
Vickade för några år sedan på mellanstadiet. En (manlig) idrottslärare påpekade att speciellt flickornas grovmotorik var bristfällig. Det var inget jag tänkt särskilt mycket över. Jag jobbar ju mest med ungdomar. Min egen dotter har varit ute och sprungit hela sitt liv. Vi stod i fönstret och studerade barnen leka nere på gården. Det var faktiskt tydligt att många flickor går inåt och är stela i benen när de springer. Om det beror på att de börjar tonårsväxa i den åldern eller är för stillasittande ska jag låta vara osagt. Deras höftparti ska ju modeleras om till barnafödande. Killarna får ju sin klantighetsperiod senare när extremiteterna börjar växa okontrollerat.
Tror nog på en combo i förklaring. Det är helt enkelt bra för barn att vara ute och röra på sig. Speciellt om man samtidigt ska lära om kroppen att röra sig när den växer oproportionerligt.
LikeLike
Jo – jag är för all motion. Min invändning handlar mer om det kompensatoriska synsättet där pojkarna ska fostras genom pyssel!
LikeLike
Innan man kan förvänta sig att barn ska sitta still hur länge som helst måste de vara färdigväxta i ryggen. Killarna är lite senare där. Som förskolelärare har du ju sett allt klängande, snurrande och hasande om samlingar blir för långa. De KAN inte sitta still hur mycket de än vill. Däremot kan man gott lära sig att följa med i en aktivitet och koncentrera sig om en finmotorisk uppgift. Bara man ger möjlighet till att byta ställning och bryter för lite rörelse ibland.
Grejen är väl den att pyssel finns det redan gott om på låg och mellanstadiet. Men finns utematten och rörelsesvenska?
LikeLike
Texten handlar just om detta!
De som ser barn som projekt har en tendens att tro att små barn kan TRÄNA upp sin förmåga att sitta still.
För mig är långa samlingar på småbarnsavdelningar ofta plågsamma upplevelser som snarare handlar om att knäcka de små liven. Men det går att fånga uppmärksamheten – särskilt utomhus!
LikeLike
Blir inte det snarare ner? Att träna ner rörelseförmågan till den intighet som krävs för passivt stillasittande?
LikeLike
Å andra sidan finns vi som betonar varandet och biologin. Utifrån det perspektivet är det ungefär som att träna en vulkan att inte få utbrott.
Jag tror att det kommer ut på andra sätt.
LikeLike
Förhoppningsvis.
LikeLike