Jag jobbar med en kurs som försöker ringa in omsorgsbegreppet i förskolan. Det är ett svårt ord och många blir oroliga inför den här dimensionen av det pedagogiska arbetet. Den svenska modellen bygger på att pedagogik och omsorg är både möjligt och nödvändigt att förena. Det blir då två aspekter av det goda mötet mellan barn och pedagog.
Samtidigt är det intressant att se hur bilden av samhället som omsorgsgivare har vuxit fram. Idag menar många att det är självklart att det goda samhället ska på sig ett stort ansvar för barns vuxenblivande och en del undrar över vad som hände med föräldrarna?
Vi diskuterar bilderna av hur det var för när barnen ibland lämnades ensamma under tiden då föräldrarna arbetade. I Hylands ABC 1966 sammanfattades oron:
NYCKELBARNET sa till pappan
Far, jag såg din fru i trappan
Nyckelbarn syftade alltså inte på att barnet var en nyckelkompetens inom det entreprenöriella lärandet – nej här handlade det om ett barn som hade en så kallad “hemmanyckel”. Hemmafrun hade rymt och förskolorna hade ännu inte byggts ut.
Jag möter vuxna personer som aldrig hört uttrycket “nyckelbarn” – för dem verkar det vara en helt osannolik tanke att barn skulle vara hänvisade till sig själv när föräldrarna arbetar. Det kan vara en klassfråga.
Tysta tankar 
Inte bara det.
Vart tog anknytningen och kärleken vägen.
FARS FRU !
Vem fan är det?!!!!!!!!
LikeLike
Glömde att påpeka.
Det är då samhällen och enheten familjen ruttnar inifrån.
Allt blir ett ytligt skal. Inne så finns bara mögel och klet.
LikeLike
Jag vill inte medverka till att romantisera kärnfamiljen, men måste medge att samhällets möjlighet att ge djupare omsorg är begränsad. Även med välutbildade och ambitiösa förskollärare finns det uppenbara problem att organisera djupare anknytning.
Särskilt om kontinuitet är den avgörande faktorn.
LikeLike
Kärnfamiljen har alltid försprång framför alla andra sk konstellationer. Kärnfamiljen fuskar. Den utnyttjar biologiska scheman, drifter och signalsubstanser för att uppnå bästa möjliga kontinuitet i anknytning.
LikeLike
Det kanske inte är en moralisk fråga?
Men en del av de förklaringar kanske också är viktiga för att förstå kraften i de mönster som ibland leder helt fel. Institutionen familj kan naturligtvis vara både ett stöd och en tvångströja.
Och idag är det Fars dag!
LikeLike
Skulle vara intressant att gå din kurs. Lycka till, för det känns som om en kurs i omsorg är att jobba i motvind. Det finns en kvinna vid Stockholms Universitet som forskar kring det här, men jag vet inte vad hon heter. Skulle kunna fråga min dotter, som hade henne som föreläsare.
Sedan är det frågan hur du definierar “samhället”. Är det samhället när far- eller morfäräldrar tar hand om sitt barnbarn? Dagmammor? Är allt omsorg om barnet som inte sker inom kärnfamiljen något som görs av samhället? Att “samhället” tar hand om sina barn skulle jag vilja på stå har gamla anor. Vi gjorde det redan för över 150.000 år sedan. I jämförelse är kärnfamiljen en nyhet som samhällsfenomen.
Och ja, nyckelbarnen är instressanta. Men det var ändå lite äldre barn. Jag vet inte hur ung den yngsta var. Klart är väl ändå att de inte handlade om 1- och 2-åringar. Knappast ens 3-åringar. Jag tänker mer på Bertil i “Nils Karlson Pyssling”. Då är det naturligtvis bättre på dagis. Där finns det åtminstone andra barn och det blir mat regelbundet.
Men som jag ser det måste de som jobbar på dagis ha en gedigen utbildning i psykolog och förstå att anknytningsteori inte bara gäller föräldrar. Vistas en 1-åring inom offentlig omsorg 6 – 11 timmar måndag till fredag, d v s större delen av sin vakna tid under vardagar, då gäller det för förskolans lärare att skapa möjligheter till anknytning och förstå hur man skapar trygga relationer. på ett professionell sätt till en grupp på över 14 småbarn.
LikeLike
Som vanligt är det mycket som ska tryckas in:
http://www.edu.mah.se/FO202A/syllabus/?revnr=1.1
Men det finns en medvetenhet om betydelsen av de värden du beskriver och vår professor bevakar frågor om den institutionaliserade barndomens föränderlighet i ett mångkontextuellt samhälle. (ungefär så)
Ja vad är ett samhälle? Reggiopedagoger brukar säga “det krävs en by för att uppfostra ett barn” och det är en bra regel.
Idag är det många som ser sig som kunder och då shoppar de lite service på en marknad. Jag är inte så glad över den metaforen och romantiserar hellre närsamhällets bild av barnen som en gemensam angelägenhet.
LikeLike
Kvinnan vid SU heter Mie Josefson. Din professor känner säkert till henne. Hon är visst studierektor.
Visst är det mycket som ska in i din kurs. Och det låter ju väldigt tjusigt. Men frågan är vad det visar på om verkligheten? Och hur många veckor är 15 högskolepoäng? Om man vill närma sig en pedagogik för de allra minsta, så bör nog kursen vara större än så och gå mer på djupet i psykologin. Och det krävs mer än en teoretisk kunskap att någon har skapat en teori. Kanske är det där man skiljer agnarna från vetet.
Att det krävs en hel by för att fostra ett barn, lär vara något som kommer från Afrika, har jag hört. Sedan kan man undra om Reggiosekten tänkt ett snäpp till vad det skulle innebära för deras teorier och praktik. Men det tror jag inte att de har gjort. 😉
LikeLike
Oj – jag har aldrig vågat kalla reggifolket för sekt (även om tanken har snuddat vid mitt huvud.
Tack för tipset.
När det gäller små barn är annars flaggskeppet den här kursen som brukar ha mycket nöjda studenter!
http://www.edu.mah.se/BU108F/syllabus/
LikeLike
Jag tror jag läste om det epitetet i Förskolan. T o m någon inifrån skrev det och tyckte att det fick man ta.
Upplägget på “Det lilla barnet” verkar bra. Det är allmänt ett problem att man inte har fördjupat sig i just de små barnen. Pedagogiken har inte mycket att säga oss och pedagogiska utbildningar verkar dissa psykologin, nu när det ska vara skola. 😉
Ser Lökken bland litteraturen. Har läst lite av henne och hon verkar vettig.
LikeLike
Den här grabben är också rätt het:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Maurice_Merleau-Ponty
LikeLike
Jag har trott mig förstå det. Det har varit otroligt inne att vara fenomenologisk. När jag läste lite vetenskapsteori i början av 80-talet dök han upp, men som en bland många alternativ. Då handlade det om positivism contra hermeneutik och fenomenologi var inte så stort. Nu antar jag att fronten har flyttat på sig.
Men det jag läste om Merleau-Ponty då, har jag lite svårt att känna igen när jag idag läser om forskare som säger sig gå i den fenomenologiska traditionen. Och när jag läser på wikipedia kan jag förstå varför. Då var fokus på det deskriptiva, man skulle bara beskriva det man såg.
Och ser man det så, borde det vara Husserl som är het.
LikeLike
Tack för länken. Jag är ganska teoretiskt lättsinnig och kombinerar friskt mellan de här perspektiven. Förhoppningsvis är det inga studenter som läser det här och oss emellan pendlar jag mellan att tycka en del av det här djupsinnet är banalt (“vi lär med kroppen”) och i andra fall höjden av visdom!
LikeLike
Vad ska man säga. Underligt att vi som växte upp på bakgården utan omsorg har överlevt.
Om det här med nyckelbarn är en klassfråga eller inte kan man funder på. Men jag kanske inte ska dra för lång växlar på det eftersom jag växte upp i en klassisk industristad på femtio- och sextiotalet.
Om man inte hört talas om nyckelbar måste väl tyda på kunskapslucka i samhällskunskap. Begreppet har jag för mig myntades under sent 60-tal. Det var innan det där med fritidshem kom till mellan skolan och föräldrarnas hemkomst.
LikeLike
Vi kan naturligtvis kalla det en bildningslucka, men jag tror det finns mer än så bakom den historiska okunnigheten.
Kanske en ovilja att se hur skör den här hinnan av samhällelig omsorg är?
LikeLike
Det har du nog rätt i. Kan vara så att när du och jag växte upp fanns det fortfarande en viss form av indivialism.
När sedan krigsgenerationen blev föräldrar var det kollektivismen som gällde. I den allmänna retoriken var det “ropen skalla barnhem åt alla”.
Sedasn hakade vi i rekordgenarationen på tåget. Undra hur pendeln kommer att svänga när vi lever indvidiualismens högborg igen. What is it in it for me.
LikeLike
Det är nog inte så enkelt. Samtidigt som vi fick sköta oss mycket själva och jag hade en mamma som var hemma till jag var 13, så är den tid vi nu lever i den mest individualistiska i världshistorien. Ingen behöver någon annan, inte barnen heller. Så luckan mellan människor är samtidigt så stor som den aldrig varit.
Det kompetenta barnet föds likt Pallas Atena direkt och i full rustning ur sin fader Zeus huvud. Hon hade ingen barndom och det har inte dagens barn heller.
LikeLike
Det där slagordet upprepas i så många tonarter att det verkar som om vi faktiskt lever i ett nytt beramat paradigm…
Jag deltar inte i yran, men erkänner en försiktig diskursförskjutning. Samtidigt finns det andra tendenser som skulle kunna illustrera den motsatta tendensen.
Kompetensbegreppet är svårt att ta på allvar. Det verkar kunna betyda vad som helst.
LikeLike
Nog är det ett nytt paradigm alltid, även om vi nu levt i det under nästan 20 års tid. Jag vet inte om jag trivs med det totalt sett, även om det finns delar som jag gillar. Men jag kanske inte kompetens nog att uppskatta det. 😉
LikeLike
Aha – du känner dig hotad…
(Bästa härskartekniken!)
LikeLike
Jag hade hemnyckel på hemligt ställe som jag delade med mina systrar från cirka 8 års ålder. Fast fritids tar väl slut vid nio års ålder så dagens barn får väl också klara sig ensamma en stund tills föräldrarna kommer hem.
När jag kom hem så stod mat-termos och väntade med något som mamma hade gjort innan hon gick till jobbet. Jag kände mig ganska väl ompysslad.
LikeLike
En försiktig inskolning till självständighet. Det låter fint!
LikeLike
Jag driver just nu en tes om att vi behöver ha mer av ansvarstagande hos eleverna mot de mål som samhället önskar att de ska uppnå. Omsorg handlar också om att hela tiden utmana barnen att prova sin förmåga, det ska inte handla om curling. En tanke om att fritid, lek och många andra fria aktiviteter ska vara en grund för att elever från tidig ålder också tar ansvar för att nå mål som bedöms bra för det framtida Sverige.
LikeLike
Jag håller med – även om jag sätter ett frågetecken inför ditt användande av det harmoniserande begreppet “samhället”.
Målen är ju politiska och föränderliga kompromisser – inte uttrycket för något storslaget “samhälle”. Men det kanske är det närmaste vi kommer ett etiskt rättesnöre?
LikeLike
Jag har just föreläst i två dagar om fostran och omsorg utifrån fyra olika perspektiv, så frågan har snurrat några varv.
Omsorg kan vara kvävande, men jag är inte beredd att skrota begreppet. Det går också att tänka sig en horisontell ömsesidig dimension.
LikeLike