Radioprogrammet Kropp & själ diskuterar manlighet på ett spännande sätt. Den inbjudne andrologen berättar om forskningsläget kring testosteronbehandling och drar paralleller till hur bruket av östrogen bredde ut sig under 90-talet.
En kvinnlig läkare talar om 40-talisterna som en grupp med höga anspråk på livet. När de väntade barn blev smärtfri förlossning och bra barnomsorg prioriterade frågor. När kvinnorna kom i klimateriet restes krav om en behaglig övergång och östrogen förskrevs under lång tid i okontrollerade former.
Idag diskuteras testosteron som behandlingsmetod för män med diffusa besvär. Skräcken för åldrandet tar sig olika uttryck.
Ingemar Gens är inbjuden för att tala om den utsatta manligheten och han inleder med att slå fast att det går illa för män som grupp. Ur ett historiskt perspektiv kanske påståendet har sin giltighet men det kan också uppfattas som ett förlöjligande och förminskande av ett verkligt problem.
Han beskriver kvinnors intåg på de traditionellt manliga arenorna och diskuterar också partnervalets betydelse. Under det senaste 100 åren har ungefär 15% av kvinnorna levt barnlösa genom livet – motsvarande siffra för männen är 25% och den ökar. Om vi lägger till de män som inte har kontakt med sina biologiska barn närmar sig talet 40%.
Det råder alltså en hårdare konkurrens mellan männen om att få para sig och kvinnorna tenderar att bli allt mer kräsna i sina val. De attraktiva egenskaperna makt, styrka och status tycks vara ytterst viktiga och få kvinnor kan tänka sig att gifta ner sig klassmässigt. Eftersom många kvinnor idag uppnår hög utbildning och status innebär det också att utbudet av attraktiva män minskar.
Relativt få män bildar familj med många kvinnor. Många män misslyckas på partnervalsarenan.
Frågan är vilka slutsatser Ingemar Gens drar av detta? Är det rimligt att förklara krig mot de traditionella manliga könsrollerna om det innebär att attraktionskraften minskar? Det är ett högt pris och vinsterna är oklara. Genuspedagogikens politiska agenda gör mig förvirrad och jag ser ett problem i tendensen att skuldbelägga olika former av manlighet som inte passar in i skolans värld.
Tysta tankar 
Jag har hört herr Genz många gånger. Skall jag göra någon form av psykoanalys så verkar han njuta av att det går dåligt för män. Vad kan han ha råkat ut för. Vart han mobbad av stygga pojkar i sin barndom eller har han haft en skruvad relation med far och mor.
Jag vet inte. Men något lurt är det helt klart.
Eller sitter det i det biologiska. Någon form av avvikelse i limbiska systemet.
LikeLike
En intressant vinkel på denna diskussion.
Högpresterande kvinnor som inte hittar män föder naturligt färre barn. Färre barn innebär naturligt färre genetiska avkommor.
Högpresterande kvinnor är således dom stora förlorarna i den evolutionära processen.
Ett självreglerande system.
LikeLike
Du har en härlig tendens att dra ut resonemanget till dess yttersta spets.
Moralen är klar – livet är inte rättvist.
LikeLike
Pingback: Pappor både här och där « enligt O
Mats, finns det inte orsak att ta det Ingemar Gens säger med en tämligen stor nypa salt? Det jag ser i skolans värld är engagerade pappor som känner sina barn och bryr sig om dem, som går på utvecklingssamtal och föräldramöten i lika hög utsträckning som mammorna. När det gäller andelen kvinnor och män som skaffar barn måste man skilja på frivillig och ofrivillig barnlöshet för att det ska bli intressant (enligt min mening).
LikeLike
Jagvser också många engagerade fäder. Problemet handlar om ilskan hos de bortvalda och jag anar bara vidden av känslan. Barnlöshet av fysiska skäl gör säkert ont, men jag är rädd att smärtan hos dem som blivit över är av annat slag.
När Gens talar om att det är dåliga tider för männen får jag en liten bismak av skadeglädje. Ungefär som när Wernersson talar om pojkarnas svaga skolprestationer.
Men det finns inga snabba och rättvisa lösningar på det här spelet. När Anders lyfter biologin och evolutionen är det en vinkel – rationalitet och rättvisa är två andra perspektiv som vi gärna romantiserar
LikeLike
Det finns engagerade fäder, och det finns fäder som till synes lättvindligt lämnar de barn de satt till världen bakom sig och försvinner från dem. Och det finns hela skalan däremellan. Och det finns engagerade mödrar, och det finns faktiskt mödrar som till synes lättvindlig lämnar de barn de satt till världen bakom sig och försvinner från dem. Även här finns hela skalan däremellan.
Män är, i exakt lika hög utsträckning som kvinnor, individer, i föräldrarskap såväl som i andra aspekter av livet.
Det är däremot sällsynt med icke vuxna barn som till synes lättvindligt lämnar föräldrar och syskon och försvinner från dem.
LikeLike
Det här bandet är viktigt ur många aspekter. Jag vet inte om det är en samhällspolitisk fråga hur vi skapar förutsättningar för det?
Jag vill helst inte trava ut i det familjeromantiska träsket!
LikeLike
Biologin och evolutionen handlar mycket om att föröka sig. Bilda familj är ett sätt att trygga avkommans överlevnad, men i dagens genussamhälle har fokus flyttats från den viktiga avkomman till föräldragenerationen. Självförverkligande, jämställdhet – varför?
Läs gärna mer på http://wp.me/p1MMu5-8l
LikeLike
Finns det en sådan ilska? Jag har aldrig träffat en man som talat om sin bitterhet över barnlöshet. Är det tabu? Eller är det för att det aldrig är för sent? Inte som för kvinnor som har förhållandevis kort tid på sig.
Kvinnor förväntas vilja ha barn, men jag har träffat ett antal som med illa dold irritation förklarar att de faktiskt, faktiskt inte vill bli mammor.
LikeLike
Jag tror det finns ett tabu som gör det svårt att tala om manlig barnlöshet. Som föräldrar har jag svårt att tänka mig mitt liv liv utan de där två.
Men du har rätt – det är ett val och varje försök att skapa en norm är djupt orätt mot dem som väljer egna vägar.
Frågan kanske handlar om upplevelsen av orättvisa – att ha blivit bortvald. Men det är ju i grunden barnsligt. Ingen har sagt att livet skulle vara rättvist ( eller ens meningsfullt)
LikeLike
Inte? Är inte det ganska exakt vad näst intill varenda saga och berättelse säger?
LikeLike
Äsch — det var ett bra argument!
Ibland beskriver jag mig som obotlig romantiker, men flirtar också med existentiellt svårmod.
Idag har jag försökt förklara absurdismen för studenter. Jag är inte säker på att de tankarna passar på en trosviss förskollärarutbildning.
LikeLike
Jag är inte säker på att de är helt malplacerade heller.
LikeLike
Absolut!
Jag vill gärna tro att vi bär nationens framtid på våra axlar!
LikeLike