Våra studenter arbetar med problembaserat lärande och förra veckan hade rubriken “Det nyfikna barnet”. Planen var att närma sig frågor kring sex och samlevnad, men att inte fastna problembeskrivningar och eländesskildringar.
Många grupper kom tillbaka med spännande skildringar om hur skolor lägger upp undervisningen kring det här laddade ämnet och vi hade bra diskussioner om skolans uppdrag i förhållande till andra aktörer. Idag verkar de flesta studenter vara väl medvetna om medias roll som skapare av förtryckande ideal – men samtidigt blir jag mycket fundersam över vilka uttryck den här medvetenheten tar sig. Jag är rädd att det finns en tendens att se sig som passiva objekt för något som “medierna har bestämt”.
I en liten kommun hade barnen drivit frågan om rätten att få duscha enskilt efter idrottslektionerna. Omklädningsrummet är en svår arena och utsattheten inför kamraternas värderande blickar upplevs som förnedrande och kränkande. Lösningen skulle då vara att varje barn får tillgång till ett eget duschrum.
Förutom de praktiska svårigheterna funderar jag om vi inte ger efter lite väl enkelt inför oron. Kanske är jag en gammal hippie som menar att nakenhet är naturligt och att det ingår i vuxenblivandet att jämföra sin kropp med andras. Vi bekämpar inte fördomar och sjuka ideal genom att gömma oss.
Mobiltelefoner och risken för att bilder sprids snabbt är en ytterligare komplikation som späder på rädslan inför nakenhet. Det som retar mig mest är kanske att en hel del etniska svenskar menar att förändringen är en kulturell anpassning till andra religioner.
Vi måste ta ansvar för våra handlingar utan att snegla på minoriteters åsikter. Läroplanen ställer vissa krav på integritet hos läraren och allt är inte förhandlingsbart.
Men jag ser svårigheterna.
Tysta tankar 
Frågan om omklädningsrum, är inte det en fråga om mycket mer än att visa sig naken inför varandra? Du nämner mobiltelefoner som ett tydligt exempel på hur snabbt och enkelt denna nakenhet kan hamna utanför omklädningsrummets relativa avskildhet. En alltför privat bild av någon i duschen hamnar på Facebook till allas beskådan sekunden efter den är tagen, och när den unga människan, som kanske inte ens är medveten om att bilden tagits, klätt sig och lämnar omklädningsrummet har alla i klassen, och sannolikt många i andra klasser också, sett bilden, delat den, kommenterat den och det finns inget sätt överhuvudtaget att göra det ogjort, Hippiesque frigjordhet i all ära, men vi lever i en tid då andra aspekter än kulturella och religiösa påbud påverkar unga människors inställning till att blotta sig inför varandra.
Kanske behöver vi prata om andra aspekter av begreppet “samlevnad” innan vi kan börja fundera över den som rör sig om kroppslig nakenhet inför varandra?
LikeLike
Jag tänker att teknik ska göra oss glada och frigjorda – du beskriver motsatsen. Människorna är ledsna, rädda och utelämnade. På ett plan är det individualismens sista stadium. Du befinner dig under konstant bedömning och svårigheten ligger i att kunna dra sig undan utan att tappa marknadsandel.
Att vilja synas utan att sticka ut? Är det inte en omöjlig dröm?
LikeLike
Ja, jag beskriver motsatsen. Det betyder inte att det är den enda sidan jag ser, men den sidan finns också, och det måste vi förhålla oss till. Vi som skola och lärare måste förhålla oss till att det finns en realistisk risk att en ung pojkes första könshår inte längre bara dokumenteras av honom själv i hans dagbok på sommarlägret, utan kan komma att visas upp på Facebook och kommenteras på av andra. Vare sig han vill eller inte. Det innebär inte att detta sker varje dag i varje omklädningsrum på varje skola runt om i landet, men vi måste förhålla oss till att det kan ske, och att barn och ungdomar kan gå omkring i rädsla över att detta skall hända just dem.
Jag tar nästan för givet att ni tar upp även denna aspekt av den moderna etiska situationen i era diskussioner på lärarhögskolan? Kanske kan du inte svara på detta, men får du, via studenterna gissar jag, någon uppfattning om hur skolorna förhåller sig till detta?
LikeLike
Nästa vecka har rubriken “det insatta barnet” och avsikten är att lyfta frågor kring it.
Orosperspektivet brukar milt sagt inte saknas i diskussionerna. Själv tror jag att de flesta barn är betydligt skickligare att bemästra de här svårigheterna än de vuxna tror.
Men etiken kommer vi inte undan. Jag tror inte den är annorlunda på nätet eller i omklädningsrummen. Moral är något vi bär med oss.
LikeLike
Är, menar du, etik och moral synonymer?
LikeLike
ps:
LikeLike
Jag är osäker på uppdelningen. Skolor är ofta duktiga på etiska regler och klappar sig gärna för bröstet över hur kloka och goda dessa är.
Problemet är naturligtvis att moral är något som visar sig i handling. I bästa fall finns det ingen skillnad. Jag är mina handlingar och känslor – frågan riskerar att bli juridisk. Vad händer om jag bryter mor reglerna?
Såg du artikeln i Sydsvenskan från Kunskapsskolan igår? ingen länk tyvärr.
LikeLike
Det går fort att vänja sig vid att tillvaron är manipulerbar!
LikeLike
Finns artikeln online? Om inte så kommer jag inte se den heller, läser inte papperstidningen. Tänkte du kanske har användning för klippet med magazinen nästa vecka =D
Hur menar du när du skriver “i bästa fall”? Jag får en känsla av att du anser att etik handlar om att sätta upp och följa regler, är det verkligen så? Vart tar då det egna ansvaret vägen?
LikeLike
Jag hittade artikeln genom mediearkivet. Nog har ni tillgång till det på skolan eller genom biblioteket?
Sök på kunskapskolan och Martin Erberth.
Etik – ja det är ett märkligt ord. När det gäller skolan handlar det ofta om regeletik eftersom den är lättast att beskriva och formalisera. Vi visar vår lojalitet mot organisationen genom att följa reglerna.
Men jag är nog mer intresserad av det du kallar personligt ansvar. Att handla i enlighet med sin övertygelse menar jag en livshållning som vi måste fundera på. Vilket pris är jag beredd att betala för min hållning.
Äsch jag skickar artikeln til dig!
LikeLike
För mig har etik aldrig någonsin handlat om formell regeletik i första hand, utan om mitt eget personliga förhållningssätt och hur det påverkar andra människor. Enkelt uttryckt – hur ska jag agera i den här situationen för att fortfarande kunna se mig själv i ögonen i morgon bitti?
Återkommer när jag läst artikeln.
LikeLike
Det kanske går en skiljelinje mellan att vara regelbaserad och idébaserad i sitt agerande?
Jag försöker hålla tanken på att det finns något som vi, i brist på bättre ord, kallar samvete.
Konsekvensetik brukar fort bli alltför komplicerat. Den goda avsikten är lättare att värdera – även om den ibland kan bli alltför god och motsägelsefull!
LikeLike
Nu har jag läst artikeln, tack för att du skickade den men jag vet inte riktigt vad du vill säga med den, måste jag säga?
Handlar den skiljelinjen om att själv ta ansvar för sitt agerande eller att föredra att kunna säga “jag lydde bara order”, tro?
LikeLike
Kopplingen är lös – men jag tänker att det är en form av regeletik som Martin tillämpar. Om jag inte kan bevaka de här enkla överenskommelserna så svajar hela institutionen.
Nej, jag menar inte att Martin bara lyder order. Han har ett uppdrag och är beredd att fullfölja det även om barnen blir rädda, ledsna och kränkta. (Och i det här fallet kallar på polisen)
LikeLike
Jehupp. Jag finner att jag inte kan ha någon åsikt alls i frågan eftersom jag inte var där, och inte vet något om i vilket klimat situationen utspelade sig (eller ens hur den utspelade sig, förutom reporterns aningen vaga rapportering), vad som föregått den eller hur stämningen är i övrigt på skolan.
LikeLike
Jag känner Martin sedan tonåren och menar nog att han hör till den mildaste tiondelen av jordens befolkning – i en annan del av tidningen rapporteras att Kunskapsskolan har fått anmärkning från Skolinspektionen för bristande arbetsro.
Anar du komplexiteten för den nytillträdde rektorn?
LikeLike
Jag hoppas du ursäktar om jag avstår från att ana enbart utifrån en dagstidnings utsagor.
LikeLike
Absolut – jag är heltemot tvångsaning!
LikeLike
För mig gäller följande samband:
omklädningsrum = pennalistisk frizon
LikeLike
Sonens fotbollstränare brukade säga att det är i omklädningsrummet som laget byggs!
LikeLike
Jag håller med dig helt här Mats. Anders kanske har rätt i att vissa omklädningsrum är pennalistiska frizoner – men det är inte omklädningsrummens fel utan det beror på lärare och skolor som misslyckas i sitt uppdrag. Nakenhet, olikhet, hänsyn, respekt, hur man hanterar mobiltelefoner och varandras integritet är sådant vi ska kunna hantera, problematisera och reglera i skolan. Det är genom att hantera situationer på rätt sätt som vi fullgör vårt demokrati-uppdrag.
LikeLike
Tack!
Det är vad vi på lärarutbildningen kallar ett “lärandetillfälle”.
Just nu försöker jag driva tesen att lärandet börjar där tryggheten upphör. Det är en riskabel men intressant position.
LikeLike
Ursäkta
Mitt minne påminner mig om att lärarna alltid var någon annanstans.
Framförallt i lärarrummet och drack kaffe.
Ville man hälsa på så skulle man knacka, vara artig och bocka djupt.
Innan man ordentligt med rätt intonering skulle berätta vad man ville.
Pennalism och beskrivning av pennalistiska beteenden gjorde kaffeslurken riktigt tråkig.
Varför man helst lät bli att knacka på.
LikeLike
Anders, de flesta lärare hinner i princip aldrig dricka kaffe. Själv har jag ibland med mig en kopp te till en lektion, men en kaffepaus har jag enbart varit med om på studiedagar och Lucia. Du talar om en fjärran och förgången tid.
LikeLike
Helena
Mobbingen existerar bevisligen fortfarande.
Om man inte dricker kaffe.
Vad gör man då?
LikeLike
En del av läraryrkets mystik handlar om det vi kallar “rollen”, en upplevelse av att stå på en scen och säga repliker.
Då är det antagligen nödvä digt att pusta ut i logen (förlåt lärarrummet) ibland.
Jag gillar inte den här metaforen.
LikeLike
Mats
Inom pappersindustrin jobbar man i skift.
Tidförskjutning = närvarande vuxen
Möjligheten existerar och har alltid existerat inom lärarkåren.
Det finns schemamallar. Numera även på dator.
Antagligen även som appar för Iphone å Android.
Bärbart.
LikeLike
Du menar att det är en schemateknisk fråga?
Jag är inte säker. Tanken på att förebygga mobbning genom att vuxna ser allt allt och är överallt – nej jag tror inte på det!
LikeLike
Självklart inte den enda lösningen.
Men osynligheten får inte vara monumental.
LikeLike