Idag har Gudrun Schyman och jag diskuterat mansrörelsens förhållande till feminismen. Jag skulle nog ha föredragit ett stramare upplägg och nu drog diskussionen ofta iväg mot allmänpolitiska marker.
Publiken var aktiv och hade många frågor. Till sist närmade vi oss kärnan – om det gäller att upplysa och medvetandegöra “de andra” hur genusmönstren ser ut – behöver vi verkligen män till det?
Jag menar att handlingen kommer före tanken och värjer mig mot ett missionerande anslaget. Kanske handlar det om att jag inte gillar när någon försöker berätta för mig hur det egentligen är.
Gudrun beskriver problemet som att det handlar om kvalitet. Om det finns begåvade lärare inom gruppen män bör de också rekryteras till yrket – på samma sätt som begåvningsreserven under 30-talet återfanns inom arbetarklassen. Min analys är mer konfliktinriktad. Det behövs avvikare som synliggör de osynliga normerna inom skola och förskola. Förhandlingen om innehållet har inte börjat. Majoriteten beskriver sin tolkning som könsneutral.
En dag ska jag presentera min åsikt på ett sammanhängande och vänligt sätt. Nu riskerar jag att låta hotfull och anklagande. Det är alltid fel väg.
Gudrun är driven och extremt svår att avbryta. Trots att hon pratade 75% av tiden lyckades hon framställa sig själv som offer för härskarteknik.
Tysta tankar 
Du är ett debattlejon i det här formatet!
Jag började skriva en liten reflektion efter samtalet, men den stora fredagströttheten tog över så det får vänta en dag eller två.
Ha en trevlig helg!
LikeLike
Tack Christer!
Man kan inte vinna jämnt. Jag är inte ens säker på att jag vill vinna jämnt!
LikeLike
Mats
Du måste lära dig att känna igen narcissister.
Själv är jag född med narcissistfobi.
I det nya landet NySverige växer denna fobi till ett kraftfullt funktionshinder.
Den stora sorgen: Jag har växt upp i en miljö där jag fick föreställningen att narcissism var en typiskt manlig egenskap som man var tvungen att hantera.
Men sen kom Liza Marklund och Gudrun in på mentalscenen.
Det var då jag började få problem med ångest och sömnstörningar.
LikeLike
Det är ibland jobbigt att ställas inför att det man trodde var sant och absolut inte är det. Och det jobbigaste kan vara hur det envetet vägrar bli sant igen hur gärna man än vill.
LikeLike
Morrica
Min fru “den kloka” och “ständigt uppmuntrande” säger varje morgon:
Skit i skiten.
Lev livet.Det är bara sisådär 20-30 år kvar.
Sen kommer det eviga triljarder miljarder år.
(jag tog bort nollorna eftersom de inte radbröts.,Mats)
Sen är det bara FOTONER
Av hela skiten! (dvs av det totala alltet inklusive den sista neutrion av Liza och Gudddrun.)
LikeLike
Javisst, Anders, självklart.
LikeLike
Bra
Då är det två kvinns som är överens.
Då börjar jag känna mig trygg igen. Precis som 1967 när jag ständigt läste Modesty Blaise .
En kvinna som skulle rädda världen från den stora ondskan.
LikeLike
Så bra, Anders. Du behöver inte vara rädd, även om världen ter sig lite läskig när saker och ting inte blir som man vill så finns det någon att vända sig till.
LikeLike
Var utspelade sig detta slag?
LikeLike
På högskolan – perspektivveckan.
LikeLike
Var kan man ta del av det i efterhand? Bambuser?
LikeLike
Nej – sånt håller vi inte på med.
I just det här fallet är jag nog glad över det. Glidningen från samtal till debatt är svår att förstå. Den rutinerade politikern vill i första hand övertyga.
LikeLike
Det var tråkigt att höra
LikeLike
Den här debatten kan jag tyvärr inte recensera, men jag vill ändå bestämt invända mot din rubrik. Du är en mycket skicklig debattör. Duktig på att få fram ditt budskap och med en sympatisk framtoning. Så sträck på ryggen och kasta över axeln (om det nu är något som behöver hamna där).
LikeLike
Tack Helena!
Jag hade nog en vag tanke om att kunna gå vidare och lämna den här tramsiga polariserings mellan mansrörelse och feminism.
Kanske är det alltför brokiga företeelser och jag tror att det finns delar av båda rörelserna som gillar kampen mer än målet.
Men det känns konstigt att det fortfarande finns intresse för att diskutera frågan om arv eller miljö – och dessutom en vilja att värdera svaren utifrån politiska linjer. Det känns väldigt mycket 70-tal!
LikeLike
Pingback: Genuspedagogikens gränser | Christermagister