För 35 år sedan lästa jag litteraturvetenskap i Lund. På den tiden var det ganska tunga kurser och särskilt de historiska delarna var bedövande kronologiska. Vi pulsade fram genom grekiska dramer och Rolandssånger i en tröstlös vandring mot något som kanske en dag skulle vara angeläget. Tanken på att bildning bör vila på en stabil grund var starkt spridd inom institutionen och vi läste verkligen böcker – inte antologier. Då trodde jag att det var möjligt att ha läst all betydelsefull litteratur. Det tog emot.

Därför minns jag plötsligt känslan när vi på vårterminen fick läsa Kurt Vonneguts roman Slakthus 5. Det kändes som en belöning och när jag idag följer honom på Twitter är det med befrielse jag inser att han är sig väldigt lik.