Jag tror att intresset för det vi kallar stil är svårt att bortse ifrån när vi analyserar människan. I kursen handlar det om identitetsarbete och symboliska markörer av tillhörighet – kanske är det ett tids- och konjunkturberoende fenomen, men jag tror att du underskattar den kollektiva nivån om vi beskriver det som “individualiserad subjektivitet”.
Grunge var nog en sådan icke-stil som blev stilbildande just genom att det fanns utrymme för individualitet inom dess ganska svårfångade ramar.
Min stil är att inte ha någon stil. Dvs att bara sätta på mig kläder som är sköna och så där lagom ordentliga. Dessutom hatar jag logotyper så det står aldrig några texter på mina kläder. Om det gör det så brukar jag försöka måla över.
Men det är väl också att ha en stil. Dvs att inte låta sig köpas av någon.
Jag började med detta väldigt tidigt. Rev bort lappen på jeansen.
Sprättade tom bort sömnmönstret på bakfickorna.
Sen sa jag att farsan hade sytt jeansen. ( han var skräddare)
Det är inget att skämmas över, Anders. Män är precis lika fåfänga som kvinnor, och antimode, i synnerhet när det är så genomarbetat att man till och med gör sig mödan att sprätta bort sömmar och ljuga om klädernas ursprung, ett lika kraftfullt budskap som någonsin en Pradaväska.
Det var radikalt – men kanske är det så att den som verkligen går in för att skapa sig en speciell stil även inkluderar sitt val av partner i denna stil. Du kan ha en poäng där, Anders.
Intresset för Stil är nog inversen av matematik och en av flera orsaker till det minskade intresset för matematik, teknik och naturvetenskap.
Det som jag i en annan kommentar benämnde med uttrycket “individualiserad subjektivitet”
LikeLike
Jag tror att intresset för det vi kallar stil är svårt att bortse ifrån när vi analyserar människan. I kursen handlar det om identitetsarbete och symboliska markörer av tillhörighet – kanske är det ett tids- och konjunkturberoende fenomen, men jag tror att du underskattar den kollektiva nivån om vi beskriver det som “individualiserad subjektivitet”.
Grunge var nog en sådan icke-stil som blev stilbildande just genom att det fanns utrymme för individualitet inom dess ganska svårfångade ramar.
Jag har nog alltid varit lite smyggrunge….
LikeLike
Min stil är att inte ha någon stil. Dvs att bara sätta på mig kläder som är sköna och så där lagom ordentliga. Dessutom hatar jag logotyper så det står aldrig några texter på mina kläder. Om det gör det så brukar jag försöka måla över.
Men det är väl också att ha en stil. Dvs att inte låta sig köpas av någon.
Jag började med detta väldigt tidigt. Rev bort lappen på jeansen.
Sprättade tom bort sömnmönstret på bakfickorna.
Sen sa jag att farsan hade sytt jeansen. ( han var skräddare)
LikeLike
Med andra ord la du ner en väldig massa engagemang, tid och möda på att skapa “din stil”, och den är ett mycket genomtänkt och medvetet val.
LikeLike
Nej!
Du behöver bara fråga frugan.
Min stil innebär shopping 1-2 gånger per år.
Hon blir ständigt irriterad.
Du bara jobbar säger hon. kan du aldrig åka ner på stan.
LikeLike
Det är inget att skämmas över, Anders. Män är precis lika fåfänga som kvinnor, och antimode, i synnerhet när det är så genomarbetat att man till och med gör sig mödan att sprätta bort sömmar och ljuga om klädernas ursprung, ett lika kraftfullt budskap som någonsin en Pradaväska.
LikeLike
Det kostar lika mycket att vara underdog som extrovert narcissist.
Allt handlar om partnerval.
Att hitta den rätta.
Jag skulle aldrig kunna gifta mig med Liza Marklund, Gudrun eller Lady Gaga.
Glada smygare är mitt ideal.
Med snickarbyxor!
LikeLike
Det var radikalt – men kanske är det så att den som verkligen går in för att skapa sig en speciell stil även inkluderar sitt val av partner i denna stil. Du kan ha en poäng där, Anders.
LikeLike