Pojkarna och skolstarten

Om Editor

http://tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Webmaster http://etenjournal.com Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Förskola, Skola, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

44 kommentarer till Pojkarna och skolstarten

  1. Morrica skriver:

    Är det verkligen det biologiska könet som är problemet? Eller ens det sociala könet? Du pekar ut en mycket tung aspekt sådär lite i förbifarten i din text:

    ”De korta och ibland plågsamt innehållslösa förskolesamlingarna riskerar att ersättas av oändliga lektioner med samma isande brist på engagerande material”

    Innehållslösa samlingar, oändliga lektioner med brist på engagerande material, vem entusiasmeras inför sådant? Oavsett kön, ålder eller social ställning, tråkigt är tråkigt, det kryper lika mycket i kroppen och i sinnet på den som hövligt sitter och nickar och ler som en kronprinsessa som på den som ålar sig på stolen, suckar eller somnar.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag kanske övervärderar flickornas vilja att vara till lags? Och deras behov av meningsfull undervisning.

      Antagligen är deras vantrivsel lika stor, men uttrycket är mindre hotfullt för skolans kultur.

      Jag försöker undvika frågan om könets natur. Det där kriget om arv eller miljö tråkar ut mig. Lite nonchalant räddar jag mig upp i trapetsen ”manligt kodade erfarenheter” och går glatt visslande därifrån.

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Du är nog inte ensam om detta. Det är lätt att klumpa ihop elever som på ytan ser ut att agera ungefär likadant till en stereotyp grupp ”flickor som vill vara till lags”. Tittar man närmare innehåller gruppen (jag pratar inte om den aktuella gruppen i en enskild klass nu, utan om den aktuella gruppen som fenomen) subgrupper som ”behovet av att vara till lags och göra rätt närmar sig neurotiskt, och eleven är ohyggligt stressad och spänd”, ”ler vänligt och talar mjuka ord och glider på sin charm”, ”pysslig och trivs med att pynta sina arbeten”, ”målmedveten och arbetar hårt för att nå nästa etapp på väg mot detta mål”, ”arbetar hårt för att tillfredsställa den som driver på bakom kulissen” mfl och i dessa subgrupper ingår även gossar.

        Flickor har också hjärnor, och även om de disciplinerats till att artigt härda ut långtråkiga situationer utan att gå bärsärkargång så har de lika stort behov av meningsfull undervisning som vilken pojke du än lyfter fram.

        Det där ”kriget om arv eller miljö” är inte det egentligen mest en kuliss bakom vilken man gömmer de egentligan problemen i skolan?

        Gilla

      • Mats skriver:

        Det är en spännande fråga – var gör flickorna av sin frustration?

        Min gissning är att de långsiktiga effekterna av att inte uttrycka känslorna är förfärande.

        Gilla

  2. tråkmagistern skriver:

    tråkigheten kommer sig av att det är för lätt för de flesta elever. Skolan vågar inte ställa krav eftersom enhetsskolan tenderar att glida mot enklare eftersom ”alla ska med”. Under senare åren har man försökt motverka det genom individualisering. Då tappar man i gruppdynamik och det går oftast inte att genomföra i alla fall med klasser på 30 elever (hur många assistenter man än har).

    Gilla

    • Mats skriver:

      Intressant tes!

      Utmaningar tror jag är centralA för både pojkar och flickor – men jag prövar tesen att flickorna kan vara mer drivna av yttre belöningar än själva uppgiften. Det vaga löftet om beröm eller bra betyg kan vara viktigare än upplevelsen av att det är tillfredställande att lösa ett viktigt problem JUST NU!

      Kanske handlar det om att flickor som underordnad grupp har lärt sig att skolan är den viktigaste karriärvägen för statusresa.

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Låt oss prova tanken att den yttre belöningen är den enda belöningen som finns att uppnå när det gäller att syssla med en uppgift som egentligen ligger på en alltför låg nivå för att där ska finnas någon märkbar inre belöning i form av utökade färdigheter eller kunskaper?

        Gilla

      • Mats skriver:

        Det känner jag igen. Under perioder har jag också försökt motivera mig själv med att vilja vara bäst – eller få alla rätt på provet.

        Det fungerar ett tag – men jag ser stora långsiktiga problem i att släppa tanken på att motivationen ska växa ur uppgiften. Jag är obotlig konstruktivist och tror att all undervisning måste bygga på en vilja att lösa problem. Eller reglera en obalans som Piaget skulle ha sagt!

        Gilla

  3. andersbwestin skriver:

    Det finns naturligtvis lika många ”problemställningar” som antalet individer.
    Men skall man få någon slags ordning i logiken så måste man kunna spalta upp verkligheten i enheter.

    En av många dimensioner har att göra med den manliga / kvinnliga dimensionen (obs gruppnivå)

    Försök att en gång för alla att acceptera att andelen manliga respektive kvinnliga lärare påverkar pojkars och flickors agerande på olika sätt. (helt oavsett individnivå)

    Försök dessutom att förstå att tekniskt lagda pojkar känner sig oinspirerade i den språkligt dominanta kvinnliga skolan. (helt oavsett att vissa flickor känner sig trängda och felplacerade av helt andra orsaker i samma skola.

    Att försöka neutralisera en problemdimension genom att påtala andra problemdimensioner är inte en rationellt framkomlig väg.

    Det är mer lika mental kvicksand. Man bara sjunker längre och längre ned i dimman.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jo – jag håller med. DEJA körde tricket: ”Pojkarna presterar dåligt men flickorna mår dåligt, så det jämnar ut sig”.

      Det är ett storslaget utredningshaveri!

      Gilla

  4. Plura skriver:

    Ingen lätt fråga detta. Mats jag känner egen mig i bilden du beskrev om oss 50-talister.

    Ljuva 7 år på bakgården där man danades att överleva innan man skulle disciplineras i en ack så långtråkig tillvara i minst 12 år.

    Tur att man på mellanstadiet hade en ”fröken” som visste hur vi grabbar skulle hanteras. Det är fortfarande den ljusaste minnena från skoltiden. Och roligt att stöta på henne emellanåt när man är i hemstaden.

    Därefter hade man ju tur som grabb att man fick välja bort allt det tjejiga och gå den tekniskt inriktade grundskolan för att fortsätta studierna i den naturvetenskapliga och tekniska hängden. Det är väl det som är problemet idag i år 7 – 9.

    För vad man än läser för en inriktning hinner man i vuxenlivet sadla om inriktning flera gånger om. Skrivandet hinnar man så småningom.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Det är svårt att inte utgå från sig själv!

      Till sist är vi ju egentligen bara experter på en sak – oss själva!

      Gilla

    • Plura skriver:

      Så är det Mats. Det blir lite befängt om vi skalar upp det till något större.

      För att enskilda berättelser ska få en allmän gilltighet måste summan av dessa möjligen visa på något möster eller samband som man kan analyser och värdera.

      Gilla

  5. janlenander skriver:

    Du beskriver skol-titanic som Björklunds fel men svenska skol-Titanic sjösattes långt innan Björklund ens började engagera sig i skolan. Jag hävdar att det likformiga stora innehållet bestämdes när enhetskolan kom till på 60-talet även om ett litet andningshål med riktig verkstadsteknik fanns till på 80-talet. Den stora kvinnodominansen har också uppstått under sedan lika lång tid tillbaka.

    I den moderna skolan är dock inte det stora problemet de utåtagerande pojkarna som låses in i en allt för teoretiska mall. Det stora problemet är alla uttråkade elever (mest pojkar) i en skola som inte lyckas förse dem med några utmaningar. Allt är så sorgligt lätt ända tills det närmare sig att hitta ett yrke. Tråkmagistern har en viktig poäng kring att individualisering inte är lösningen, det behövs något mer, typ riktig valfrihet, där valen spelar roll.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag skriver inte att det är ministerns fel. Däremot är jag förvånad över att den vanligtvis så kraftfulle ministern lät begrava den utmärkta utredningen Man ska bli lärare och lyfte hopkoket DEJA.

      Det är nog inte meningsfullt att gradera, eller spela ut problem motvarandra. Min vinkel är att det finns ett samband mellan innehåll och motivation och jag försöker problematisera idén om en könsneutral skola där lärarnas kön är betydelselös.

      Inlägget handlar om förskolebarnens brist på förväntningar. Det gör ont att möta en sjuårig cyniker.

      Gilla

      • janlenander skriver:

        ”Det gör ont att möta en sjuårig cyniker”, det håller jag med om och dina intryck stärker min tankar om en långvarig trend där elever blir uttråkade och får för lite utmaningar allt längre ner i åldrarna. Sen var inte allt bättre förr men det känns som att det här med utmaningar är något som faktiskt blivit sämre och sämre under lång tid.

        När det gäller din analys av den så kallade ”könsneutrala skolan” kan jag inte annat än anse att du har mycket djupare erfarenheter än mig och kompletterar bara med att tryggetsmanin smyger sig allt högre upp i åldrarna och hängslen och livrem gör undervisningen tråkigare långt upp på gymnasiet. När det liksom ska vara förbud på att elever ska få misslyckas samtidigt som att duktiga entreprenörer oftast har i genomsnitt mer än fem misslyckande på varje gång de lyckas.

        Björklund har inte varit speciellt pådrivande åt något håll när det gäller jämställdheten. Det känns som att kritikerstormen borde riktas mot några som bidragit mer till den utveckling vi ser idag.

        Gilla

    • Plura skriver:

      Jan, bättre kan du.

      Enhetskolan fanns bara i den stad du bor i en kort början på 60-talet. Du hade inte ens börjat första klass. Det var en parantes för att testa idéerna till grundskolan.

      Och någon enhetlighet fanns definitivt inte i den grundskola jag var den första att gå ut 1968. På det som då kallades högstadiet (år 7 – 9 numera) fanns det nio utbildningsinriktiningar. Övervägande delen var teoretiska linjer allt från språk, samhälle till teknik. Dessutom fanns det några för de som inte hade teoretisk begåvning utan praktisk. Allt detta enligt den socialdemokratiska ideologin på den tiden.

      Om det kan kallas sorteringsskola eller inte låter jag vara osagt. Skolan då var en betydligt mer human än dagens strömlinjeformade och kompensatoriska skola. Därför att det gjordes ingen skillnad om du gick åtta årig folkskola eller realen som mina kompisar som är ett år äldre tvingades välja mellan.

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Plura, glöm inte att skolan då var en skola anpassad för det samhället, och skolan idag är en skola anpassad för ett annat samhälle. Det var snarare samhället då som upplevdes humanare (åtminstone i somliga aspekter), skolan bara hängde på.

        Gilla

      • Plura skriver:

        Morrica, på vilket sätt skulle samhället vara annorlunda idag?

        Det enda jag med mina gamla stolfilögon kan se är att det är en annan tekonologi då och nu.

        Dessutom finns det en skillnad mot då. Idag har vi ett mångkulturellt samhälle. Men det ser jag bara som ett plus.

        På vilket sätt är anpassningen till dagens samhälle? Jag ser den bara som en chimär. Skillnaderna är inte så stor utan det är bara några som tycker det. Om jag ska vara rå, kanske för att könsbalansen i skolan förändrats.

        Vad är det som gör att det behövs en skola som är mer tjejig?

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag sa till ett annat samhälle, jag sa inte till dagens. Det är en viktig skillnad.

          Samhället är brutalt annorlunda idag gentemot hur det var på den tiden. Teknologin är bara ytan, skillnaderna ligger på andra plan. De gäller bostadspolitik, de gäller arbetsmarknad, de gäller synen på när en ung människa är vuxen, de gäller framtidshopp och hierarkier, synen på samhällsklasser och individens plats och betydelse i samhället. Se på sjukförsäkringssystemet, se på den genomsnittliga åldern för förstföderskor. Se på ungdomars blick, och se på deras genuina omtanke om varandra. Och se på miljön.

          Gilla

        • Plura skriver:

          Samhället är brutalt lika som på 70-talet. Bostadspolitiken var lika rutten då som nu. Inte världens lättaste att flytta från landet och börja studera i huvudstaden. Arbetsmarknaden var tämligen mörk när jag kom ut från KTH. Man fick sloss om ingenjörsjobben. De stod inte högt i kurs. Så långt lika.

          Däremot är det en dubbelsidig noja i landet när det gäller ålder. idag verkar du bara vara gångbar i 15 år. Alltså mellan 30 – 45. Dess för innan eller där efter är skräphögen som gäller.

          Synen på samhällsklass säger du. Tja, den har väl inte förändrats över tiden. Ingen ska inbilla mig att det var lättare då för en arbetargrabb att bli akademiker.

          Individens plats och betydelse beror väl på vilka förmåga du har och begåvningspärla du är oavsett utbildning. Där är väl akademiker med doktorsgrad bra att trycka ner 16 – 17 åringar som är självlärda programmerare och lyckats sälja idéerna för mycket pengar.

          Sjukförsäkringssystemet kan vi har olika synpunkter på. Men förstföderskor och hög ålder, tja ska jag vara cynisk är det väl kvinnor som ska förverkliga sig själv innan de blir mödrar.

          Argumenten kan man alltså vrida och vända på om det var enklare förr eller svårare nu. En stor skillnad är att när jag om min generation kom ut på arbetsmarknaden efter studier fanns de enkla jobben som vi startade med. Dessa finns inte idag. Där är den stora skillnaden.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Är inte det en rätt brutal skillnad?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Ungdomsarbetslösheten är bedövande hög – arbetsmarknaden kan nog upplevas som hermetiskt tillsluten av stora grupper.

          Jo det är en avgörande skillnad!

          Gilla

        • Plura skriver:

          Morrica, det är en brutal skillnad att de enkla jobben inte finns i förlägningen på de studier du bedrivit. De enda enkla jobb som finns idag är de som är knutna till servicenäringar som krog, städ, handel och turistnäring. Fast den senare måste du kunna språk, historia och älska att stå på scen.

          Mats, arbetsmarknaden är hermetisk tillsluten genom de lagar som skapades för dryga 30 år sedan och som ingen på politisk nivå vågat röra. Får de möjligen göras med facket minskade roll?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Poängen, Plura, är inte orsakerna, utan att samhället ÄR annorlunda, världen är annorlunda, villkoren för det uppväxande släktet är annorlunda idag än det var när sådana som du och jag var unga. Om vi inte vill se det utan låtsas som att allt är som förr och våra erfarenheter applicerbara fullt ut på dagens situation är vi inte bara arroganta, vi är irrelevanta också.

          Och det vore väl trist?

          Gilla

        • Plura skriver:

          Varje samhällsepok har sin sina förutsättningar. Helt riktigt. Men vad jag försöker säga är att vad är skillnanden nu och då. Vi som var unga då har drivit samhället dit det är. På gott och ont. Min fundering är när allt är så annorlunda vad var det som i så fall gjorde att det gick snett? Vad är lika då och nu? Vad är skillnaden? Vad ska vi göra för att underlätta?

          Varje epok har haft sina problem att övervinna. Frågan är hur underlättar vi och hur ser mönstren ut över tid.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Eftersom det vi diskuterade var att skolan då och skolan nu är skolor för olika samhällen så är spekulationer om orsaker bara en avvikelse i detta sammanhang. Notera dock att ”annorlunda” inte är synonymt med ”sämre”, varken i detta eller något annat sammanhang.

          Vad sägs om att vi återgår till ämnet nu?

          Gilla

      • janlenander skriver:

        Enhetsskolan var framför allt en idé om att alla skulle få samma skolutbildning även om det också var en skolform som fanns under en kort tid innan den byttes ut mot grundskolan. Jag hävdar att denna idé om likformig utbildning stadigt har växt sig starkare under 60-80 talet och att den nu är nästan fullt etablerad samtidigt som den på gott och ont håller på att krackelera på grund av det varierade utbudet av friskolor.

        Jag sätter alltså ett i stort sett likhetstecken mellan enhetskolan och ”dagens strömlinjeformade och kompensatoriska skola” men avstår från debatten om vilken skola som var mest human. Jag tar heller inte ställning till vilka slags skolformer vi ska fortsätta med men lyfter ett stort behov av att införa mycket större mängd reell valfrihet för eleverna när det gäller skolans innehåll.

        Gilla

        • tråkmagistern skriver:

          Tyvärr har den nya skollagen gjort friskolornas frihet till en chimär. Det är i stort sett endast ägarformen som är annorlunda. De som tycker om likformighet kan sova lugnt.

          Gilla

        • Plura skriver:

          Valfriheten ligger väl i att skolan är en marknad genom valfri för eleven att välja var man vill gå. Friheten ligger också i att skolan själv väljer pedagogiken för att förmedla kunskapen.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Jag tror att den nya skollagen fortsätter att ge friskolorna mer än den frihet de behöver. Det är ju bara väldigt flagranta avsteg från ett gemensamt innehåll som inte längre kommer att vara möjliga och som Plura säger så är ju övriga delar är fria för alla skolformer.

          Gilla

  6. Pingback: Tråkigt i skolan « You're no different to me

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s