https://twitter.com/bonzimmer/status/97497027931418626
Läs!
I Sverige finns samma tendens att skapa säkra lekplatser som skadar barnens psykologisk utveckling på lång sikt. Vårt behov av utmaningar är oändligt!
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Det här är verkligen förälderns, lärarens och samhällets dilemma i ett nötskal. Vårda men också utmana! Jag hävdar med bestämdhet att skolan kvävs av all trygghet och att eleverna behöver mer svårigheter och spänning.
LikeLike
Frågan är om det går att krångla sig ur den här juridiska djungeln. Om vi alltid måste veta att vi gör det rätta tror jag att många väljer att göra – ingenting!
https://lumaol.wordpress.com/2007/09/01/en-sentimental-dares-bekannelser/
LikeLike
Det är farligt. Rädda människor är farliga. Rädsla botas med kunskap och kritiskt tänkande. Även när det gäller juridiken.
LikeLike
Pingback: Trygghet eller utmaning « Jans Syrliga KaramelLer
Vad ska man säga. Sverige är trygghetsnarkomanins förlovade hemland sedan några årtionden tillbaka.
För att att använda en gammal klycha: Det var bättre förr.
Förstår inte att vi som växte upp på bakgården överhuvudtaget överlevt alla livsfarliga lekar och ordkväden vi var utsatta för.
Eller vara det som danade oss till trygga samhällsmedborgare?
LikeLike
Jag tycker mig se en väldig ängslighet hos dagens unga föräldrar, de som föddes i början av 80-talet. Med tanke på deras egna uppväxtvillkor har jag svårt att se hur de har kunnat bli så ängsliga. De fick allt: fri uppfostran, en ökad materiel standard, leksaker i överflöd (barnkammaren var som en egen avdelning av BR Leksaker), deras föräldrar hade jobba (arbetslösheten var under 2%), vi hade en censur som satte stopp för våldsfilmer etc. Så var kommer ängsligheten ifrån? Och deras barn blir emo och mår dåligt psykiskt.
LikeLike
Maths så riktigt. Skulle vilja sträcka det ett stycke bakåt i tiden. Även 70-talisterna växte upp med den fria uppfostran.
Ängsligheten tror jag kommer av att de inte vet var gränser går för att de aldrig fick dem i uppväxten. Det är väl därför det kan säljas kurser för hur man är som föräldrar. Samtidigt som jag kan se att de växte upp med att det är någon annan som ska rädda dem.
LikeLike
Jag undrar hur långt det går att pressa lekplatsmetaforen? Om vi beskriver den här platsen där vi testar gränser och skrapar knäna ligger det nära till hands att vilja se skolan i samma ljus.
Rätten att misslyckas?
Känslan när jag första gången klättrat högst upp i ställningen och föräldern står ångestdrabbad på marken?
LikeLike
Ronja Rövardotter är väl obligatorisk kurslitteratur på lärarhögskolan, hoppas jag? Om inte, så borde den.
LikeLike
Jag har hört att EU har åsikter om helvetesgapet…
LikeLike
Det är jag övertygad om.
Själva poängen med att läsa boken som kurslitteratur är ju att få en möjlighet att ventilera, ifrågasätta och vända och vrida på åsikter och tankar om alla aspekter, från konflikten mellan de tre maktgrupperna, föräldrarnas hållning som föräldrar, utmaningarna, farligheterna, friheten, livet, döden, skatter, moral etc.
LikeLike
Bra förslag!
När vi låter studenterna läsa skönlitterära ungdomsskildringar visar det sig att de flesta väljer böcker om en pojke som kallades Det.
Jag försöker styra mot allmänna frågeställningar – ibland går det!
LikeLike
Di gör ju det, på vår nivå också. Jag tror det handlar om dels att man vill förfasas, dels att man i någon mån vill visa upp en speciell sida av sig själv.
Jag undrar om de inte får med sig mer som de faktiskt har nytta av genom att läsa och diskutera Ronja utifrån klurigt formulerade frågeställningar?
LikeLike