Jag har skrivit en del artiklar på Newsmill och är bekymrad över det kompakt antifeministiska tonläget i kommentarsfälten. På det sättet återskapas ett ofruktbart debattklimat där genusvetenskapen regerar på högskolorna – men undviker att möta motståndare på andra arenor.
Josefine Carnolf gör ett försök att analysera läget utifrån två parallella artikelserier i DN och SvD som som diskuterat mansrollens förändringar (eller brist på förändring). Länk
Jag spelar rollen av ovillig traditionalist, men har ganska svårt att följa hennes tankegångar. Kanske borde jag läsa texten en gång till?
Kanske kan en del av det verkliga problemet – krisen om man så vill, urskönjas, om än på ofrivillig väg, i Mats Olssons resonemang i DN (Svd – min ändring)(5/6-11). Mats Olsson jobbar inom förskolan och menar att “traditionella pojkbeteenden” inte längre accepteras i skolans värld, vilket han tycker är mycket olyckligt. Avslutningsvis kommenterar han dock: “Men även om maskuliniteten till viss del är föränderlig så kommer en tydlig mansroll alltid att framstå som attraktiv för pojkarna – oavsett vad genusmedvetna pedagoger tycker.” Och där, tror i alla fall jag, att vi är nära en riktig smärtpunkt.
Författaren lutar sig tungt mot könsmaktsordningen och vill gärna avslöja dem som inte ser kraften i de här strukturerna. Ordet smärtpunkt är intressant, men jag är inte säker på hos vem det gör ont.
Kanske borde jag undvikit ordet “traditionella” som för en modernist är ytterst hotfullt.
Tyvärr finns det ett moraliserande tonfall i texten:
Däremot är det så fruktansvärt nedslående att den pågående diskussionen om “den nya mannen” genomsyras av urgamla och unkna föreställningar och värderingar, att man undrar vilket århundrade som ringt och vill ha sin människosyn tillbaka.
Vad är motsatsen till “urgamla och unkna föreställningar”? Toppmoderna och fräscha?
I andra sammanhang har jag kritiserat genusvetenskapen för dold normativitet. Jag tror att Josefine Carnolf ramlar ner i samma grop.
- ti 28 jun Ser vi födelsen av en ny mansroll?
- on 29 jun ”Löjligt stolt när jag vågat stoppa bråk”
- må 4 jul Press på killar att inte visa svaghet
- ti 5 jul Den ”typiske” pojken ovanligare än vi tror (Obs Svd – ej DN)
- on 6 jul 80-talisterna brottas med mansrollen
- må 11 jul ”Ingen könsroll är onödig”
- ti 12 jul Tommy valde frihet framför barn
- on 13 jul Förändring måste ske långsamt
- må 18 jul Terapi bryter killars isolering vid datorn
- ti 19 jul Antikens ideal formar dagens män
- on 20 jul Närhet viktigare än sex
- må 25 jul ”Som pappa blir man inte tagen på allvar”
- ti 26 jul Hur ser mansrollen ut om trettio år?
- igår 00:45 Den gravide mannen utmanar
Tysta tankar 
Dessa genusvetare är oerhört måna om att vilja ersätta en platt norm (som de själva verkar ha uppfunnit) med en annan platt norm (som de också uppfunnit). Det är så oerhört tydligt för den utomstående betraktaren, men verkar vara fullkomligt osynligt för dessa personer. Kanske är blind ett bättre epitet än dold på denna normativitet.
Hur som helst – problematiserande innebär att man också borde vara öppen för kritik. Att gömma sig eller skyla sig med fraser som “urgamla och unkna föreställningar”, för att undvika dilemmat att mansrollen inte är redo att förändras på det sättet som de själva tycker, luktar härskarteknik. Den feministiska mansrollen efterfrågas inte i samhället. Inte av företagen, inte av kvinnorna och framförallt inte av pojkarna själva. Men det verkar de inte vilja ta någon hänsyn till.
LikeLike
Finns det en feministisk mansroll? Jag famlar inför begreppet och trodde i min naiva enfald att det var upphävande av roller som var målet.
Samtidigt är det utopiska perspektivet svårt att ta på allvar. Ett samhälle utan roller? Vill vi det? De flesta av oss vårdar myten om den fria viljan och odlar en förmåga att gå in och ur de här positionerna.
LikeLike
Kanske?
LikeLike
Mitt mobila bredband har gått i taket 20gb och plötsligt strypa den redan låga hastigheten. Är det han Loke?
LikeLike
Det är han Loke
LikeLike
När man kringskurit vilka roller man inte får ta och sedan pekat med hela handen vilken roll man bör ta, finns det inte så många roller kvar. Genom att stöpa alla i en och samma form kan man lätt avskaffa behovet av roller. Anser man att könsroller är av naturen ont, är detta den vägen vi bör se som den rimliga att ta. I alla fall i teorin.
Men jag vet inte… kanske övertolkar jag genusteoretikernas avsky för könsroller (speciellt manliga), och övertolkar deras pekande med hela handen. Men exempel på hur liknande tankegods förvaltats i praktiken, i olika diktaturer genom historien, är det kanske ändå sunt att vara skeptisk.
Baklänges-tolkningen att vi är fast i illusionen om den fria viljan, som gör oss till kulturellt anpassade och stereotypa… jag tror inte på den – i alla fall inte i jämförelse med nya artificiella kulturella anpassningar och dess stereotyper.
LikeLike
Hej Mars!
Tack för ditt intressanta inlägg. Jag famlar nog lite mellan de olika positionerna. På ett plan går det att förhålla sig ganska lättsinnigt till diskussionen om könsroller. I bästa fall hittar jag på något som jag trivs med – har jag tur möter jag någon som älskar den här konstruktionen som vi kan kalla allt från personlighet till roll. Det borde inte vara en politisk fråga och ibland stöts jag av den besvikna tonen hos män som försökt leva upp till en feministisk norm och ÄNDÅ inte belönats för sina ansträngningar.
Mer spännande är nog den institutionella maktutövningen. Efter den här positioneringen som traditionalist är jag glad över att inte vara beroende av att söka forskningsbidrag.
Som tur är finns det kloka feminister som inser värdet av manliga nätverk vid lärarutbildningar och det är mycket sällan jag behöver argumentera för värdet på det lokala planet.
Tyvärr är det inte lika enkelt på riksplanet. DEJA hamnade rejält snett och nu återstår att se hur utredningen omsätts i handlingar.
Men jag tycker vi ska undvika paralleller till totalitära system . Den formen av retorik känns märkvärdigt obehaglig efter händelserna i Oslo.
Min plan är att undvika den uppskruvade demoniseringen av feminismen och hitta beröringspunkterna för att kunna gå vidare.
Jag tror det finns gott hopp om att de låsta positionerna kan lösas upp!
LikeLike
Mats!
Samtidigt kan man diskutera om det verkligen finns några roller redan idag. Visst, det finns generella skillnader i vad medelmannen och vad medelkvinnan gör i samhället, i arbetslivet, i familjen, etc. Men det finns inte mycket som hindrar män och kvinnor att agera utanför medelmannens respektive medelkvinnans agerande. Det finns vissa skillnader i lagstiftning mellan män och kvinnor. Att införa en mer könsneutral lagstiftning skulle eliminera de hindren, men det är feminister motståndare till!
Vi har vissa biologiska skillnader, som att endast kvinnor kan bli gravida och att män i medeltal är större och starkare än kvinnor. Men det är inga större hinder för merparten av vårt agerande.
Inget hindrar till exempel kvinnor från att tillsammans med en man komma överens om att han ska få enskild vårdnad och få ta hand om barnet efter att det är fött. Alltså i princip att vara surrogatmamma till en ensamstående pappa. Om fler kvinnor gjorde det så skulle synen på mäns och kvinnors föräldraskap väldigt fort förändras i samhället. Men inga kvinnor gör det. Inte ens feministiska kvinnor. De är istället ofta rabiata motståndare till surrogatmödraskap.
Om man vill förändra världen så brukar det bästa vara att börja med sig själv. Men trots det så är det få feministiska kvinnor som agerar speciellt annorlunda än traditionella kvinnor. Istället gapar ofta feminister högt om att andra ska förändra sig. Framför allt då att männen ska förändra sig.
Inte underligt att många ser feminister som världens största hycklare.
LikeLike
Vem som är de största hycklarna tycker jag vi lämnar åt sidan, men det är naturligtvis besvärande att 95% av dem som ska lära barn att inte göra könsstereotypa val själva har gjort just sådana yrkesval.
Frågan om surrogatmödraskap har jag inte funderat på – menar du på en personlig eller juridisk nivå? Jag har för mig att det fanns olika ståndpunkter på det politiska planet? Att verkligen ställa upp och fysiskt vara surrogatmamma som en ideologisk handling känns nog rätt avlägset för de flesta (feminister eller ej)!
LikeLike
Mats!
Det finns inga lagliga hinder för en kvinna och en man att komma överens om att skaffa ett barn tillsammans och att mamman efter födseln överlåter hela vårdnaden och umgänget på pappan. Tvärtom. Det är bara en fråga om personligt engagemang och att nyttja juridiken så som den redan ser ut.
Så om feministiska kvinnor verkligen vill förändra mansrollen och synen på föräldraskap i samhället så kan de själva agera i den riktningen. Men det gör de inte. Istället pratas det mycket och man förväntar sig att “någon annan” ska göra allt det som de pratar om. Men att själva ta ansvar för att få till en förändring och att själva förändra sitt eget beteende, det gör de aldrig. Då kramar man sig istället fast vid de beprövade könsrollerna och då speciellt kvinnorollen.
Om du inte vill kalla det för hyckleri så är det naturligtvis upp till dig. I mina ögon är de definitivt hyckleri.
LikeLike
Tack!
Nej, jag ställer nog högre krav på hyckleri. Att föda barn åt någon för att bevisa en princip låter lite bisarrt. Fast jag är förfärande konventionell ibland.
LikeLike
Håller med Mats. Graviditeter och förlossningar är inte precis något man ägnar sig åt för ros skull. Eller för principers skull för den delen. Jag har äntligen läst artikeln och även jag blev förvirrad av slutet. Jag tyckte hon kom med flera poänger men hur hon landade där och var där egentligen var undandrog sig mitt bedömande. Min teori är att hon drack vin medan hon skrev.
LikeLike
Tack för uppmuntran!
Jag vågar inte diskutera vintesen, men börjar lära mig läxan:
– Innan man går till attack är det bra att kolla så att man förstått vad skribenten vill!
LikeLike