Catia Hultquist skriver om sina tveksamheter inför att dela med sig av spellistor på Spotify och Facebook. Jag känner igen mig och funderar vidare över det här dilemmat – vill jag att andra ska tro sig veta vem jag är? Hur utsatt blir jag om de känner till mina musikaliska favoriter?
När jag var tio år lånade vi en stuga i mörkaste Småland. Vid torget i Fliseryd låg ett konditori med jukebox. Jag hade en krona och gick fram till maskinen. Nu var stunden kommen att visa vem jag egentligen var genom att välja en sång som uttryckte min personlighet. Sommaren 1965 dominerade Beatles listorna och jag längtade efter att höra deras senaste skiva.
Från ett bord blängde ett gäng smålandsraggare nedlåtande på mig. Jag ville verkligen inte att de skulle skratta åt min musiksmak.
Elvis Presley är också trevlig. Men jag önskar att jag hade vågat välja en annan sång.
Tysta tankar 
När jag var liten hade vi en hemlig klubb där vi “hemligade” oss.
Vid vuxna år borde man leka mer öppet och fritt och tillåta andra att se och vara med om den egna glädjen. Eller är det den personliga integriteten som spökar igen!?
LikeLike
Spökar?
Integritet är ett svårt ord och jag inser att många gärna vill skydda något. Ibland förstår jag inte vad.
LikeLike
Just det. Den personliga integriteten är ett spöke, som många vill göra verkligt. Jag har aldrg förstått det subtilaövergrepp som det tydligen är att befinna sig i ett register på databärande medium.
Om det ändå fanns bevis att något stort och farligt kommer att hända. Nu sägs det…..tänk om vi blir ockuperade DÅ..
Kanske bra att satsa på ett försvar värt namnet i stället.
LikeLike
Om du inte då vågad visa hoppas jag du vågade se det underbara programmet om John Lennon i går kväll och läste Hary Amster braiga artikel i dagens SvD om den bespottade Ringo Star. Den som satte beat-tonen för all rockmusik, fast de flesta tyckte han var en dålig trummis.
LikeLike
Tack för tipset!
Ringo är underskattad.
LikeLike