Mona Masri skriver spännande om kritiken mot Beyoncé. Hur sexig får en svart kvinna vara utan att omvärlden misstror hennes engagemang?
Länk
Kritiker älskar att säga att Beyoncé är hypersexualiserad (vilket jag håller med om), och att hon därför inte kan uttala sig om feminism (vilket jag inte alls håller med om).
Beyoncé ses enbart som ett objekt utan rätt till åsikter på grund av sin sexiga framtoning. Men när Lady Gaga dansar i stringtrosor och nätstrumpor ses det som ”frigörelse”. Skillnaden? Hudfärgen.
I boken ”Ain’t I a Woman?” skriver professorn Bell Hooks att svarta kvinnor än i dag påverkas av stereotyper som grundlades under slaveriet, då vita kvinnor utmålades som rena oskulder, medan den svarta kvinnan fick anta rollen som förförisk hora. Med andra ord: den svarta kvinnans kropp är alltid mer sexualiserad och nedvärderad än den vita kvinnans kropp.
En version med annan dansgrupp:
Tysta tankar 
Är hudfärgen verkligen det område som mest av allt definierar skillnaden mellan just dessa två artister?
LikeLike
Jag tror att vi är snabba att läsa in sådant som “integritet” i en artist sätt att framställa sig själv.
Vad menar du är den viktigaste skillnaden? (och nu måste jag själv kolla upp Lady Gaga för att inte helt gå vilse!)
LikeLike
Målgruppen, vem man riktar sitt budskap till.
LikeLike
Hjälp mig!
Vem riktar sig Beyoncé till?
När jag ser den andra videon känns det som om hon artikulerar något väldigt kraftfullt som de förstärker i dansen.
LikeLike
Jag har inget facit, detta är min högst privata tolkning:
Hon riktar sig till snällare, lydigare kvinnor, radhusflickor, skötsamma flickor, flickor som har många pennor med sig i klassrummet, alltid papper och penna och alltid gjort läxan. Hennes budskap är att man kan vara helylle, skötsam, duktig och lydig utan att vara tråkig.
LikeLike
Du har väl sett henne hos Oprah?
http://www.oprah.com/oprahshow/Surprise-Spectacular-Beyonces-Run-the-World-Video
LikeLike
Nej, jag är urusel på att se på TV, fullständigt out of the loop och har helt missat det. Tack för att du uppdaterar mig!
LikeLike
Det känns som om vi båda famlar och det är väldigt många budskap som krockar i min begränsade värld!
Oprah och Tom Cruise som jublar… Nej, ibland hänger man helt enkelt med. Fast budskapet kanske är ganska enkelt:
Svarta kvinnor kan lyckas i arbetslivet på sina egna villkor?
LikeLike
Är hudfärgen så viktig?
LikeLike
Jag vet inte. Går det att förstå Oprahs betydelse utan att se henne som en representant för något nytt?
Var det inte från början ett rätt samlt program där tevebolaget försökte nischa sig mot en målgrupp – till att bli något mycket större och gränsöverskridande?
Jag tänker på de program i svensk radio som riktar sig mot minoriteter som t.ex. invandrare eller ungdomar – och hur de å ena sidan är lite exotiska (programledarna bryter och pratar slang). Å andra sidan händer det att innehållet tar över och vi slutar att betrakta de här programmen som riktade mot en målgrupp.
LikeLike
Oprah? Pratade vi inte om Beyoncé?
LikeLike
Jo – förlåt. Men i filmen från avslutningsshowen var det ett sådant starkt band mellan dem. Oprah gråter och hoppar. Kanske ser hon sig själv som en viktig symbol för en ny generation starka svarta kvinnor?
Run the world – är ett bra exempel på att världen förändrats och att makten inte längre ligger i betraktarens blick.
Vikt, hudfärg eller kön kanske håller på att förlora sin betydelse. Frågan är då vilka nya hierarkier som konstrueras?
LikeLike
Visst är det spännande?
Det vore naivt att förneka den enorma betydelse Oprah haft för svarta kvinnor i USA, och därigenom för hela USA. Den står inte långt efter den betydelse pres. Obama har – det är inte längre bara en teoretisk möjlighet att en svart kvinna kan leda en gigantisk talkshow med publik från hela landet och alla samhällsklasser, det är inte längre bara en teoretisk möjlighet att en liten svart amerikan kan växa upp och bli president. Det är verklighet.
I klassrummet är det teoretiska framtida presidentskapet inte längre reserverat för de vita medelklassbarnen.
Når svallvågorna oss också, tror du?
LikeLike
Bra fråga – jag läser vidare om förskolorna i Rosengård och svårigheterna att rekrytera utbildad svenskspråkig personal där:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1483307/Foraldrarnas-onskemal-mer-svenska.html
Kanske är vårt svenska perspektiv alltför hjälpinriktat? När det gäller Oprah och Beyoncé känns det väldigt mycket selfmade!
Jag har svårt att föreställa mig förebildernas betydelse – men det kan bero på att jag är omgiven av min egen sort!
LikeLike
Det ligger väldigt mycket i vad du säger.
LikeLike
Inte bara Lady Gaga, Madonna var före. Hon ses som en aktiv, självständig och självmedveten kvinna som styr sitt eget liv. Mycket sex där också men, som du säger, då kan det plötsligt vara feminism.
LikeLike
Pingback: Stringtrosor – Vem är egentligen feminist? « Tysta tankar
Martin Ingvar varnade under en föreläsning för falsk korrelation. Bara för att två saker händer samtidigt behöver de inte hänga ihop. En skillnad mellan Lady Gaga och Beyoncé är hudfärg. Men det finns flera andra och i sammanhanget mer betydelsefulla skillnader. I populärkultur skapar man en image och den imagen är inte bara en bild utan en hel historia. Lady Gaga är en rebellisk huvudperson som
tänjer gränserna för kvinnlighet, medan Beyonce bekräftar en traditionell kvinnoroll och håller sig innanför gränserna. Det här ska givetvis inte påverka någons rätt att uttrycka sig, men det är inget konstigt med att det påverkar mottagandet.
LikeLike
Mycket bra! Det handlar om image, en yta. Jag har bara en lite invänjning. Även Beyonce tänjer på gränser. Skulle hon inte göra det så skulle hon vara tråkig. Men hon tänjer på andra gränser än Lady Gaga.
Jag måste bara i det här sammanhanget erkänna att jag inte vet så mycket om någon av dom. Har liksom inte brytt mig. Och ingen av ungarna uppskattar dom heller, utan det har mer varit hårdrock från det hållet.
LikeLike
Jo – image är liksom allt i rockvärlden och många artister slår knut på sig för art framstå som farliga. Beyonce är liksom inte alls sådan och det är lätt att se de traditionella dragen.
Kanske är det därför som jag tycker hon är intressant? Någon form av folklig urkraft. Ungefär som om Lillbabs verkligen kunde sjunga och dansa?
LikeLike
Hur menar du när du väljer begreppet folklig här?
LikeLike
Beyoncé är “dansband” och lady Gaga “konstskola”.
Sedan kommer någon och upptäcker att den här uppdelningen mellan högt och lågt inte handlar om kvalitet utan om kulturellt kapital.
I LillBabs fall var det Lars Forsell som bekände sin kärlek till den folkliga ikonen. Då öppnades också en hel de l dörrar till finkulturen för henne.
LikeLike
Vem av dem kategoriserar du som ‘hög’ och vem som ‘låg’? Är det kultur eller samhällsklass du pratar om?
LikeLike
Jag talar om den där underliga kategoriseringen i finkultur och skräpkultur.
Jag tror inte att Beyoncé kommer att få polarpriset.
LikeLike
Du sorterar henne i facket “skräpkultur”, förstår jag dig rätt?
LikeLike
Jag tror att Beyoncé har mycket att bevisa innan hon kvalificerar sig för de finkulturella salongerna. Skräpkultur är väl ett hopplöst uttryck som mer handlar om avsändaren än det beskrivna. På 70-talet trodde vi på den sortens uppdelningar i progressiva/kommersiella kulturformer – idag känns det väldigt förlegat.
Men utgångspunkten för artikeln var att Beyoncés sexighet förminskar hennes trovärdighet när det gäller kvinnans frigörelse. Det är ungefär som om ett dansband skulle börja sjunga om fred på jorden?
Eller tog jag parallellen ett steg för långt nu?
LikeLike
Gör di inte redan det? Jag medger öppet att mina dansbandsreferenser har ett par år på nacken, men nog är det en hel del ‘man ska leva för varandra’ och ‘den lilla vita duvan var utan skidor men tog sig över världen med sitt fredsbudskap ändå’ och ‘var snäll så blir du lycklig’ bland shalalalandet?
En intressant fråga i sammanhanget är: Siktar Beyoncé och Lady Gaga på “de finkulturella salongerna” eller är det snarare något de som sitter i dessa salonger önskar att de gjorde?
LikeLike
Min bild av dansbandseländet är också ganska fragmentarisk – på ESC brukar det alltid dyka upp någon som lallar om fred och frihet – men det är sällan budskapet tas på allvar.
Vad ska vi säga om rockens förhållande till finkulturen? Det var ganska roligt när Dylan fick priset och delvis framstod som ganska obekväm i det sammanhanget – men innerst inne tror jag han vara både stolt och glad.
Min utgångspunkt är att alla vill bli omtyckta av alla… Vem vill inte få hälsa på kungen? Många artister prålar med sin integritet och det kanske fungerar i den innersta kretsen – men idag handlar det mycket omatt bevaka sitt varumärke (och sälja lite skivor och konsertbiljetter)
LikeLike
Så i grund och botten, feministiskt budskap eller inte feministiskt budskap, handlar det om en flicka som står framför publiken och ber publiken att älska henne?
LikeLike
Och om vi skrapar lite på hårdrockarnas läderklädda och nitförsedda yta kanske vi hittar samma mönster där?
Jag försöker intala mig själv att jag har integritet – ibland funkar det.
LikeLike
Vem syftar du på? Doro, med sin moderliga utstrålning, eller Angela Gossow med sina kärleksfulla mellansnack om familjen? Eftersom vi pratar om kvinnliga artisters eventuella betydelse för feminismen antar jag att du varken menar någon som framlidne fantastiske Dio eller Alice Cooper, hur mycket kärlekens och jämlikhetens apostlar de än må vara, men jag tar kanske fel?
LikeLike
Jag tror det är ett generellt mönster. Ingen av oss vill betala pengar för att se en bekräftelsesökande manipulatör – därför tror jag det finns en tendens att projicera någon form av självständigt konstnärsskap hos artisten.
Min tes är att det här kan vara mer eller mindre öppet – till sist handlar det om att skapa någon form av band till publiken. Beyoncé är kanske till lika delar ouppnåelig gudinna och “girl next door”!
LikeLike
Jag är inte tillräckligt insatt i Beyoncé för att kunna ha någon välgrundad uppfattning i frågan, men mitt intryck är att hon är mycket mer “girl next door”
LikeLike
Är inte säker på att det är fullt så enkelt. Jo, när det gäller huruvida hon ska anses (av amerikanska, vita, intellektuella, över- och medelklassfeminister) vara “riktig” feminist tror jag din analys är helt korrekt.
Men det hela är relativt. Jag kan inte på rak arm räkna upp en enda framgångsrik svart, amerikansk, kvinnlig artist som är “rebell”. Kan du? Och alldeles oavsett om du hittar någon, så finns det så oerhört många fler vita, som banat vägen för Lady Gaga.
Amerikanska samhället är betydligt mer rasåtskilt än vad vi i Sverige kan tänka oss. Mot den bakgrunden är Beyoncé minst lika mycket rebell som Lady Gaga någonsin kan vara. Jag tror därför skribenten har rätt åtminstone vad gäller korrelation, även om det kanske saknas något i analys.
LikeLike
Var avsedd som svar till Helene von Schantz
LikeLike
Vad är detta för samtal. En debatt om vilken av porrstjärnorna som är den största feministen.
Siw Malmqvist är naturligtvis den självlysande feministen.
När det gäller unga kvinnor är valet väldigt enkelt om man nu vill slippa industritillverkat gods:
http://www.melodygardot.com/
LikeLike
Kanske slapp 60-talets vokalissor de här ytliga kategoriseringarna?
Den här filmen trotsar nog våra taffliga analysförsök:
LikeLike
Vilken sjukt rolig tråd. I synnerhet Anders porrstjärnor och Morricas svensktoppsreferat. Tack! 🙂
Till Mars, uppfattar du Lady Gaga som en rebell? Själv kan jag inte komma på några kvinnliga artister på barrikaderna överhuvudtaget när det gäller USA – den kontinent som producerade Josefine Baker, Ella Fitzgerald och Nina Simone.
I Frankrike finns det däremot ett antal riktigt coola kvinnliga rappare, till exempel Diam och Princess Aniès. De tänjer gränser.
LikeLike
Dixie Chicks kritiserade Bush under en gala i London 2003 med följd att de fick motta mordhot, samt att deras låtar slutades spela på vissa radiostationer.
Mary J Blige kanske inte är så rebellisk men en imponerande och självständig kvinna är hon, och vissa av hennes låtar har ett feministiskt anslag.
LikeLike
Varför fick Patti Smith priset?
Handlar det om attityd eller musikaliska insatser?
LikeLike
Kan en kvinna med detta tilltal få benämnas feminist eller möjligen konstnärligt kompetent.
Eller är det helt enkelt kört för kvinns som vill något mer än att synas som visuella påfågelhannar.
LikeLike
Spotify bråkar – men med så tuffa namn behöver man antagligen inte anstränga sig visuellt?
Bugge Wesseltoft and Sidsel Endresen
LikeLike