Jag tror också att många lärare börjar tröttna på att bära hundhuvudet för elevers misslyckanden.
Kommer den här diskussionen till Sverige? Är den redan här?
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i…
Tysta tankar 
Visst finns det lärare som inte gör vad de kan för att hjälpa elever som har det svårt, men de allra flesta gör vad de kan med gällande resurser och ibland mer.
Som jag ser det finns det flera andra orsaker till misslyckande (utan inbördes ordning):
– Bristande resurser ger större klasser och mindre specialstöd. Administrativt och politiskt problem.
– Skolan har svårt för två typer elever, praktiker och riktigt riktigt smarta. Nåväl de sista ”klarar” skolan, men når inte sin gräns.
-Skolan är för, av och med medelklassen. Både kunskapsinnehåll och värderingar. Många har attityden att skolan egentligen är onödig och lär ut irrelevant kunskap. ”Jag fixade inte matten men klarat mig bra ändå. Vem håller egentligen på med bokstavsmatte?” Med sådana föräldraattityder hamnar man bak i kön.
– Många förstår inte sitt föräldraansvar. Att det är mer än att ge mat och rena kläder. Hur många gånger har man inte möts av: ”Jamen vad kan jag göra, det får ni lösa i skolan.” Jag ser en tydlig korrelation mellan de föräldrar som inte dyker upp på utvecklingssamtal och barnens studieresultat. Och vice versa. Föräldrarna till de elever där allt är grönt kommer tio minuter före. Om det beror på att föräldrars ordning socialiseras till barnen eller att det är roligare att gå på positiva utvecklingssamtal där man slipper skämmas återstår att se.
GillaGilla
Tack! Det var en bra sammanfattning. Jag ser att du skriver ”andra orsaker” och antar att den generella teorin är pedagogisk – det är lärarens (eller lärarutbildningens) fel?
De här kvällstidningsrubrikerna om ”landets bästa/sämsta skola” bidrar antagligen till att förlägga resultats orsaker på personnivå? Men det kunde lika gärna varit dina förklaringar som stod i centrum!
GillaGilla
@Av, Lärare i allmänhet stöttar ofta eleverna långt utöver vad man kan begära och när någon tolkar kommentaren om att lärare är trötta på att bära hundhuvudet för elevernas misslyckanden som att lärare inte gör det de ska etc. så gör det mig riktigt arg.
Det är dags att sluta göra lärare till syndabockar för att skolans mål är luddiga och överambitiösa, uppföljning och problemhantering undermålig, och resurserna till skolan har prioriterats ned kraftigt samtidigt som utmaningarna har ökat.
Vi lärare är trötta på att bära hundhuvudet, sitta med Svarte Petter och vår syndabocksvandring som startades av Gösta Brodin i Åstorp 1982 bör vara över nu. Inget 30-årsjubileum tack!
GillaGilla
Det finns ingen automatisk syndabock. Ibland är det lärarens fel, ibland elevens, ibland föräldrarnas, ibland rektorns, ibland kommunens, ibland socialtjänstens, ibland ingens fel. Det skulle vara så skönt om ett underkänt betyg, prov eller annat tecken på bristande måluppfyllelse kunde leda till troubleshooting istället för pajkastning.
GillaGilla
Helena, du klokskapens röst i en galen öken!
Syndabockar är sååååå 00-tal! Det är 2011 nu, nu är det lösningsfokuserat, inte revirbevakande som är melodin.
GillaGilla
Jo – men det är ju så sköööönt att kunna fördela ansvar! Någons fel måste det ju vara? Annars är det ju fel på systemet!
GillaGilla
Säger du det?
GillaGilla
Eller så är det vi själva som är systemet…
GillaGilla
Pingback: De som har befogenheterna är de som gjort fel | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg