I Kvällsposten skriver kollegan Magnus Sjöholm en utmärkt text om SAAB som varumärke.
Jag uppdaterar ett gammalt inlägg från 2009!
Jag rensar i lådorna och hittar en gulnad papperslapp med en kärleksförklaring till familjens första bil.
Det gäller kanske att publicera dikten nu så länge fabriken finns. För vem skriver verser till döda bilmärken?
Mer SAAB-nostalgi (jag försöker länka till SAAB:s hemsida och får meddelandet “too busy” – är det kul?)
Tysta tankar 
Förstår jag rätt att poeten är du? Dikten är hur som helst briljant 🙂 Finns rader som tål omläsning och ett leende sprider sig över mina läppar. Min far ägde aldrig tvåtaktaren men var ägare både till en 96:a och första 99:an med frihjul. Vid en större släkttransport hamnade jag på sätet i bakluckan på 96:an. Enda gången jag blivit åksjuk och kräkts hysteriskt! Sprutade ner hela bakrutan… Minnet lever kvar, törs aldrig sitta på bussäten som är “felvända”, hellre står jag. Länge sedan detta Saabminne stigit till ytan, tack för det 🙂
LikeLike
Tack för uppmuntran! jo – det finns en melodi också som jag ska försöka spela in.
Jo jag har haft en 96:a och det var ju en bil med personlighet. Familjen hade alltid högsta “spring igång beredskap” och varje resa vare ett äventyr.
LikeLike