Men de kanske inte läser på samma sätt som flickor. Charles London skriver spännande om pojkars läsning i Huffington Post
Boys don’t read. Except when they do.
The fact is that boys are reading. Just like girls, boys are hungry for stories that speak to them, that excite their imaginations and reflect their experiences. They are hungry for information to help them make sense of the world, or achieve a goal or just to geek-out on whatever is holding their attention at that moment. How could I read about the weight of elephant poop and not feel the ground shaking under a stampede of massive beasts or giggle at a pile of poop twice my size? How could I battle a spider-shooting monster heart on the last level of CONTRA, and not dream up my own elaborate monsters to battle?
Boys today are consuming more text than at any time in human history. Adults simply are not valuing the reading that boys are doing. Teachers, librarians, writers like me, and even boys themselves, have privileged the literary novel above all other forms of literacy.
A researcher at the University of Ontario recently looked into the reading lives of boys and found that almost all of the boys in her study described the reading they enjoyed, just like young Matt De La Peña and I did — game manuals, fact books, graphic novels, sports magazines — as “not really reading.”
As Professor Thomas Newkirk observed in his groundbreaking 2002 book, Misreading Masculinity: Boys, Literacy and Popular Culture, “Our students are awash in narratives — they are dexterous channel surfers…”
He argues passionately that schools need to broaden the tent of “what counts and does not count as a valid literacy activity,” inviting so-called ‘low culture’ into the classroom alongside ‘great literature’ and showing that the interests, needs, and tastes of boys are valued and have a place in a reading life.
När delegationen för jämställdhet i skolan talar om pojkarnas antipluggkultur känns det som ett eko från en svunnen tid. Vi behöver diskutera vad läsning är och vilka texter som räknas!
Små barn möter bokstäver på ett annat sätt. Jag har gjort två filmer som ger lite perspektiv på läsning utanför skolan.
Ännu tidigare läs- och skrivlek
Tysta tankar 
Jag har också läst någonstans, att dagens ungdomar skriver mer än någon annan generation. Men allt räknas inte som att man “skriver”. Alla de praktiska texter som författas på nätet har inte den statusen och verkar inte tas som läs- och skrivförmåga. Eller hur räknar man?
Läste här om dagen i GP att barnens läsförståelse har minskat. Men på vilket sätt då?
Det känns ändå som att Sverige idag översvämmas av bilder som ska tolkas och texter som måste läsas. Och barnen växer väl in i den här världen. Eller hamnar fler utanför?
LikeLike
Jag har svårt att inte tänka på 9A och Hammars Säfströms upprördhet över att barnen inte känner till ordet vitsippa:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/31/l-rarutbildare-klass-9a-har-en-sexistisk-inst-llning-till-pojkar
LikeLike
Man kan undra vad vi grabbar missat genom skolåren. Kanske det var en smal lycka att skolan förr delades upp i latinlinjen så tjejer kunde läsa det där som förfäktas som “sann” litteratur. Och övervägande delen grabbar valde de tekniska linjerna och utvecklade språket från det som är grabbars värld på den tiden: teknik och naturvetenskap.
Om jag ser på mig själv var det väl inte förrens jag kom ur tonåren och på allvar började studera på akademisk nivå som jag började tillägna mig de klassiska litterära verken. Så någon slags konstig syn på detta med vad som är god och dålig litteratur och när man ska läsa den är bara så könssterotypt.
Maths jag håller med dig att det uppväxande släkte är mer skriftspråkligt än någon annan generation. Frågan är väl bara om de har förmågan till att läsa långa skrivna texter och dra slutsatser ur “trycksvärtan”.
Jag tror nämligen inte det är alla förunnade att just ha den förmågan. Åtminstonde om jag ska förstå min omgivning som signalerar just detta. Det är tydligen en konst i sig att ta det skrivan ordet och omvandla det till den görbar praktisk materia och tränga in vad säger det skrivna ordet. Det är väl därför vi diskutera på bloggar och annorstädes för att vi har olika synvinklar på ett fenomen. Det är ju i den publika kunskapmassan man för kunnadet vidare.
LikeLike
Ja det går snabbt att vänja sig vid den här snabba och lätta formen – allvaret i att orden är publika och i någon mån eviga (suck) balanseras av lättsinnet i kommunikationen. (vi har i alla fall inte behövt hugga ner någon regnskog för att trycka det här tramset)
Kanske finns det utrymme att diskutera kodningen av litteraturen ur ett könsperspektiv? Jag funderar över det klassiska bildningsbegreppet som i Humboldttraditionen (Berlin 1800-tal) egentligen handlade om att skolas in i att kunna bära upp en statlig tjänst. (Socialdemokrater fick inte tillträde till ämbeten förrän efter 1918).
Ur det perspektivet är då vår litterära kanon en form av sortering inför vem som är beredd att ta tjänst inom institutionen skola. Accepterar du den rådande kanonen är du värdig att beträda salens tiljor. Förhandlingar skapar förvirring och kunskap kan ses som något statiskt.
Tillåt mig att citera en känd filosof:
http://twitter.com/#!/ZoranAlagic/status/69406359497609217
LikeLike
Det var ju en bra slutsats av filosofen:)
Men i ärlighetens namn så har hjärforskningen kunnat fastslå att det inte finns någon signifikat skillnad mellan tjejer och killar när det gäller matematik och läsförståeelse.
Så problemet ligger inte i kapaciteten i hjärnans arbetsminne utan måste helt hänföras till våra sterotypa uppfattningar. Där har kultur och tradition den avgörande faktorn. Men då blir väl genusforskarna sura när man säger att det är hittepå saker som styr förmågan till inlärning. Och att det inte är någon biologisk skillnad.
LikeLike
Plura, förmågan du beskriver ovan, ” förmågan till att läsa långa skrivna texter och dra slutsatser ur ”trycksvärtan”, är en rent förvärvad förmåga och inget man föds med. Den kräver övning och teknik, och en skicklig lärare som lär ut, visar och handleder underlättar enormt i början, men i princip alla, även dyslektiker, kan lära sig och utifrån intresse och behov förfina förmågan. Oavsett kön, det har du helt rätt i.
LikeLike
Håller med dig. Men ibland förvånar det mig att vi ett projekt kan läsa exakt samma textmassa. Men drar helt olika slutsatser av texten. Vet inte om det har att göra med hur man tränar tekniken att läsa och ordförståelse. Ibland blir jag mörkrädd när man säger att det är svåra ord i texter. Jag som fått hårdträna när orden inte poppar upp från långtidsminnet. Undligt att man inte gör just en ordboksvandring när man träffar på ord om inte känns igen.
LikeLike
I viss grad spelar givetvis lästeknik och ordkunskap in, givetvis, men i högre grad gissar jag att det handlar om att ni har olika erfarenheter med er till läsningen och därför dels närmar er texten från helt olika håll, dels lägger vikt vid olika stycken utifrån intresse och erfarenhet.
LikeLike
Pratar vi om studieteknik nu?
Kanske är det så att funktionaliseringen har gått för långt och att läsaren nöjer sig med en översiktlig bild av innehållet.
I morgon ska jag möta studenter och diskutera flerspråkighet i förskolan. Boken vimlar av spännande ord och jag funderar på att göra ett ordkunskapstest. Inte snällt – men nödvändigt om de ska kunna delta i de framtida diskussionerna i kollegiet. Skillnaden mellan fonetik och fonologi… Det blir snabbt djupt!
LikeLike
Nej, vi pratar om läsförmåga. Visserligen ingår läsförmåga i studieteknik, men det gör mycket annat också.
Gör så, de behöver begreppen, de behöver bli litterata i ämnet och veta skillnaden på fonetik och fonologi, kunna skilja ett grafem från ett fonem och ha klart för sig vad man menar när man pratar om andraspråk respektive flerspråkighet (två begrepp som inte sällan flummas ihop), annars blir det pannkaka av hela surven.
Har de begreppen har de dessutom halva boken redan där.
LikeLike
Skolan präglas ju främst av socialistiska värderingar och kravlöshet parat med respekt inför barns och ungdomars “individualitet”. Ett bra exempel är ditt blogginlägg där du försöker få det till att pojkar läser annat som är minst lika bra. Men det räcker ju inte i vuxenlivet där de måste kunna både läsa och skriva en text som innehåller meningar och stycken som hänger ihop.
Ja, det handlar om sånt som vitsippor. Men också många andra ord och begrepp som de bör ha lärt sig innan de blir vuxna. Visst lär de sig annat också utanför skolan precis som vi gjorde. Men kunskapen om Pink Floyd och vilken låt som fanns på B-sidan är inte lika nyttig.
LikeLike
Ja det är väl här striden står. Jag är inte säker på vad som är höger eller vänster i frågan. Borgerligheten är inte helt överens om vad som egentligen är nyttigt och det finns starka krafter som försöker lägga beslag på entreprenörsbegreppet.
Socialdemokraterna tror jag gärna vill framstå som gammalhederligt bildningsglada och de motsättningar du beskriver tror jag delvis är överspelade. Det är helt enkelt ingen ordning på motsättningarna längre.
Nördarna tar makten och ibland är de olidligt smala i sina intressen.
P.S. Vilken B-sida tänker du på?
LikeLike
Spelar det någon roll vad som är vänster eller höger? Elevernas litteracitet och kunskapsutveckling är överordnad politikens fnuttigheter, och det är dags för skolan och lärarna att lyfta näsa över leran och se det så också.
Läskunnighet sträcker sig långt bortom nybörjarens mödosamma avkodning, långt bortom elefantbajset i de spännande texterna, även om den kan ta sin början där. Vi kan inte fastna i den tidiga läs- och skrivleken, hur rar den än ter sig. Visserligen fyller den sitt syfte och är viktig på sitt sätt, men bara under en försvinnande kort period. Vi, i betydelsen skolan, måste vidare, och vi måste ta eleverna med oss.
Oavsett kön.
LikeLike
B-sidan till Rock around the clock.
Så även mina strider är reaktionära? Jag bockar och tackar.
Men nu borde vi göra en utredning om vad man bör kunna i livet för att komma fram till rätt svar på vad man ska läsa. Det blir en lång utredning.
LikeLike
Var det See you later alligator? (pink Floyd?????)
Idag tror jag ordet reaktionär är svårt att definiera. Både Liedman och Thavenius är förespråkare för bildning och ytterst svåra att avfärda som flummare.
Hur ser du på kategorin “sentimental”? Är den användbar för att beskriva urvalet till den litterära kanonen?
LikeLike
Kategorin “sentimental” tillsammans med kategorin “nostalgisk” är, oavsett grad av användbarhet, frekvent använda i sammanhanget.
LikeLike
jag tror att det är ett av huvudmålen för den kritik mot skolans bildningsbegrepp som formulerades av gruppen kring Thavenius och utmynnade i begreppet “radikal estetik”.
Man skulle liksom ha den där bildningen till något…
LikeLike
De flesta svensklärare har ett kluvet förhållande till den oundvikliga frågan:
– Varför ska vi läsa det här?
LikeLike
Här kommer Ville, Valle och Viktor, showartister kallar dom oss två…tre,,
Glömt bort att de var så Astrid Lindgrenska. Vi behöver ett land av Rumpenissar: Vofö ä de på dette viset?? Japaner är som bekant duktiga på detta med Varför? De fraågar det minst fem gånger!!
Har Valle, Ville och Viktor varit i Japan redan på 70-talet? Därmed är de möjligen pionjärer i systematiskt kvalitetsarbete;))
LikeLike
Jag rekommenderar sången om centralbyråkrater för alla som tror på staten som huvudman!
LikeLike
Alla stora författare är synnerligen sentimentala. Tänk på Zola och Stig Dagerman. Är det dags för den årliga diskussionen kring kanon?
LikeLike
Årliga?
Den striden äger rum ständigt – med små avbrott kring jul och nyår!
LikeLike
Kan en sentimental bok vara angelägen inför dagens och framtidens utmaningar?
Kanske om vi accepterar tanken på att författare lyckas beskriva något som vi kallar det “evigt mänskliga”. Undran inför livets förgänglighet har nog inte förändrats särskilt mycket genom historien och döden är väl ungefär densamma här som där?
LikeLike
Som uppvuxen under 70-talet är min erfarenhet att samhället gjorde massiva insatser för att rensa bort allt pojkar ville läsa. Biggles och andra “pojkböcker” togs bort från biblioteken och istället blev man rekommenderad socialrealistiska romaner om fattiga barn i tredje världen.
LikeLike
Den här striden går långt tillbaka i tiden. På 30-talet tror jag att fienden hette Nick Carter, på 50-talet serietidningar…
Populärkulturen har alltid utmanat skolan -både när det gäller form och innehåll!
LikeLike
Pingback: Spetsig.se – böcker, books, Bücher, livres, libros, boeken, libri, livros, książki, kitaplar, vitabu … » Arkiv » Viss läsning räknas inte