Kläderna gör inte läraren

Den här tröjan köpte jag inte i Köpenhamn!

Den här tröjan köpte jag inte i Köpenhamn!

Jag är inte särskilt lättprovocerad men måste ändå för formens skull, protestera mot Heidi Avellans stillsamma tes i Sydsvenskan. Länk

Att mitt i allt detta komma dragande med ”klädkod” kan verka futtigt.

Se det som en bit i mosaiken – djävulen bor ju i detaljerna.

Det handlar naturligtvis inte om kritik av enskilda lärares klädsmak. Det handlar om attityden, om att ta plats, om att visa respekt för lärarrollen och eleverna och den gemensamma arbetsplatsen.

Svårt i mjukisbyxor, helt enkelt

Själv ser jag kläder som en viktig del av skolans mångfaldsarbete och saknar mina röda snickarbyxor från 70-talet…

Sven Persson och jag 1979

Sven Persson och jag 1979

Om Editor

http://tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Webmaster http://etenjournal.com Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

131 kommentarer till Kläderna gör inte läraren

  1. Monika Ringborg skriver:

    Det finns en undersökning, men jag vet inte var den finns nu, som visar att elever märker och bryr sig mest om hur kvinnliga lärare är klädda. Manliga lärare kan i princip klä sig hur som helst.

    Jag hade en diskussion med mina studenter i samband med undersökningen och de höll med. Det är viktigare hur kvinnliga lärare är klädda och om hon klär ner sig är det värre än om hennes manliga kollega gör det.

    Men överhuvudtaget är det mycket viktigare för en kvinnlig lärare hur hon är och undervisar en vad det är för en manlig lärare. En kvinna måste förtjäna respekt och tillägna sig auktoritet, medan en man har den med automatik – men kan förlora den. Här kan klädseln ha betydelse.

    Generalisering, jovisst, men inte helt taget ur luften.

    Det sägs ju också att med ett vackra utseende, större framgång i yrket. Men det gäller nog båda könen 🙂

    Gilla

    • Morrica skriver:

      Dock bör det noteras att detta inte innebär att man som kvinna behöver anamma vare sig pipkragemodet eller slipsersättningen knytblus. Däremot behöver man vara medveten om att man uppfattas på ett sätt om man traskar in i klassrummet skrudad i mysbyxor, urtvättat t-shirt, raggsockor och rejäla Birkestock och på ett annat om man seglar in på pumpsklackar i diskret Chaneldesign med enkelt, men äkta, pärlcollier kring halsen.

      Det är inte mycket att hyckla om, vi skickar signaler med vår stil i lika hög grad som med vårt röstläge eller var i klassrummet vi placerar oss.

      Gilla

    • Mats skriver:

      Jag kanske lider av akut jagförstoring men väljer att leva som om kläder och utseende inte betyder något. Tanken på att folk ska tycka om mig för mina vackra tankar och kloka handlingar är på något sätt väldigt lockande.

      På allvar blir jag bekymrad över hur mycket energi folk lägger på att försöka läsa av omgivningens förväntningar och ofta blir det självbekräftande. Kvinnor tror att män tänder på stora bröst, blont hår, höga klackar och försöker klä sig därefter. Chefer försöker imponera på omgivningen med strikt klädsel – suck – vem försöker de lura egentligen?

      Men jag förstår Monikas poäng – en del studenter som sticker ut på olika sätt blir väldigt synliga och måste antagligen vara riktigt bra för att inte bestraffas för sin avvikelse.

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Ditt förhållningssätt till kläder är ju lika genomtänkt och avsiktligt som hos vilken fashionista som helst! Antimodet, i synnerhet under sjuttiotalet, var och är ofta mindre tillåtande och accepterande av avvikelser från normen än Miranda Priestly själv, och signalerna som sänds minst lika högljudda som de som sänds av ett par decimeterhöga klackar eller en skinnpaj med nitar.

        Att studenter som sticker ut riskerar att bestraffas för sin avvikelse från normen är något lärarhögskolan, inte studenterna, behöver arbeta med. Som lärare däremot finns det visserligen nackdelar men också tydliga fördelar med att synas redan under uppropet.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Jag tror att även studenterna behöver fundera över hur de uppfostrar varandra.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          De är vuxna människor, och i det yrke de utbildas till är det helt nödvändigt. Leder ni dem i detta? Jag har tyvärr aldrig stött på något seriöst reflekterande över dylika frågor på någon lärarhögskola, bara en del floskelspridande, men det var ett tag sedan, kanske har det blivit bättre nu?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Anpassningens lockelse och problematik är nog mitt favoritämne – tyvärr riskerar det att bli paradoxalt eftersom jag även är betygsättare:
          – Hur rebelliska vill du att vi ska vara?

          Ibland har vi nog haft en tendens att romantisera det kritiska förhållningssätet. Förra veckan visade jag UR-filmen Körlings barn för en studentgrupp och de utbrast samfällt:
          – Så skönt att få lite inspiration och inte bara en massa åsikter om hur vi INTE sak arbeta!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          För mycket och för lite skämmer allt, visst är det så. Jag anar en känsla av att du törhända ibland upplever att ni pratar över huvudet på studenterna, lite utifrån erfarenheter de ännu inte har, missförstår jag dig?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jo det stämmer nog – för mig är talet om motstånd och kritisk hållning en grundide som bygger på tidsanda och samhällsförändringar. En del studenter ser det nog mer som en pose – en färdighet de förväntas tillägna sig i en viss kurs och bli bedömd utifrån.

          Vi riskerar verkligen att tala förbi varandra och jag vill inte instrumentalisera det här!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Försvinner inte en del av poängen med kritiskt tänkande om det går över huvudet på studenterna?

          Gilla

    • Monika skriver:

      Jag tänker och har alltid gjort på vilka kläder jag har på mig, eftersom jag vill att de skall ta till sig vad jag talar om istället för att riskera att de sitter och retar sig på hur jag är klädd. Och tänker på vad jag hade på mig förra gången, så jag inte kommer med exakt samma kläder varje gång.

      Men väljer kläder jag trivs i …

      Morrica

      ”Att studenter som sticker ut riskerar att bestraffas för sin avvikelse från normen är något lärarhögskolan, inte studenterna, behöver arbeta med.”

      Vad menar du?

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Monika – helt enkelt att om det är så att studenter upplever att de löper risk att, som Mats skriver och många har beskrivit, bestraffas för sin avvikelse, oavsett om den ligger i klädvalet, bakgrunden eller något annat, behöver lärarhögskolan som institution (både enskilda undervisningsanstalter och organisationen) tänka över sin hållning.

        NB Avvikande i sammanhanget kan t ex innebära ovan nämnda pumps och chaneldräkt till vardags, i en miljö där jeans och gympaskor är normen, det kan innebära ett uttalat stöd för den Björklundska hållningen i skoldebatten, det kan innebära en aversion mot en forskare på modet. Jag är övertygad om att lärarhögskolor, liksom andra institutioner i samhället, har rätt god koll på sin inställning i fråga om de mer normala och omtalade avvikelserna som t ex kultur, sexuell läggning eller kön.

        Gilla

      • Monika skriver:

        Menar du att lärarutbildningarna inte gör det? Att studenters upplevelser står för något vanligt förekommande?

        Jag frågar eftersom jag själv inte sätter upp några gränser – det är vuxna studenter som jag träffar. Min roll är inte att uppfostra, bestraffa eller ens uppmärksamma avvikelser. Från vilken norm då?

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Riktar du frågan till mig eller till Mats, som var den som tog upp fenomenet på bordet?

          Jag har inte undersökt saken närmare, så jag menar inget mer än att det finns studenter som vittnar om hur de upplevt att de själva såväl som medstudenter blivit bestraffade, mer eller mindre subtilt, för att de avviktigt från accepterad norm. Däremot föreställer jag mig att Mats, som lärarutbildare, har en utsiktspunkt som ger en översiktligare och tydligare bild än den jag har.

          Gilla

        • Mats skriver:

          I min inbilska naivitet föreställer jag mig att trycket är större på vfu än på den högskoleförlagda tiden. Men det finns alltid en lockelse i att försöka läsa av omgIvningens förväntningar.

          Jag har svårt att föreställa mig hur det skulle kunna vara annorlunda?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Vi brottas med bilden av läraren som det trygghetsskapande och normala. En mycket obehaglig myt!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          @Mats, Hur menar du? Hur ser myten ut, och vad gör den obehaglig? (inte osannolikt att delfråga två upplöses i tomma intet när delfråga ett besvaras, men jag ställer den ändå)

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag är rädd att bilden av den goda läraren har många ansikten men tror att den lättast går att analysera utifrån ett klassperspektiv, det är medelklassens klädstil som dominerar även om uttrkycket varierar över tid och mellan olika stadier. ( vi får lov att använda de ordet igen!)

          Olika skolresa har naturligtvis olika koder och det sker ständiga förhandlingar om gränser – men det är samma strider där som i övriga samhället. Skillnaden är att nu kan debattörer koppla institutionens värde till medlemmarnas klädsel och läsarna tycks förstå vad som åsyftas. Rollen står liksom klar individerna springer in i sin tilldelade kostym. Som symboliserar makt och trovärdighet på ett lite krampaktigt sätt – eftersom alla vet att lärarens status är ytterst begränsad i dagens samhälle.

          Det obehagliga är naturligtvis risken att blivande lärare tittar på ytan innan de funderar över innehållet. Några kanske avstår från yrket av oro för att inte passa in, andra bedöms utifrån sina yttre kvaliteter i stället för lärarskicklighet..

          Men den här diskussionen riskerar att växa. Vilka klädstilar associeras till vilka ämnen och åldrar? Går det att se vem som undervisar var? Är det i så fall bra eller dåligt?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag är inte säker på att jag hänger med i resonemaget – hur ser denna tilldelade kostym ut?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Den där kostymen ser olika ut beroende ämne, ålder och omgivning.

          En sak som har slagit mig är att två starka traditioner tycks trivas ganska bra tillsammans. Förskolans omsorgstanke som ofta bygger på ett moderligt trygghetsskapande och igenkänning verkar vara enkel att förena med traditionella faktainriktade undervisningsformer.

          Båda de här riktningarna vilar på stabil historisk grund och ärnog enkla att kommunicera ut. Vi känner igen!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Så var hamnar reflektionen, eftertanken, analysen och kunskapsbyggandet i denna myspysiga trygga förening mellan omsorg och fakta?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Den hamnar tyvärr längst bak i garderoben. Kanske tar vi fram den någon studiedag och paraderar ett varv. Men för många känns nog tanken på reflekterande praktiker avlägsen.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Kanske funnes det vinster att göra på att prioritera om en aning här?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Stora sådana! Svårigheten ligger i att övertala organisationen om nödvändigheten av att vi gör de här diskussionerna till en del av detvsom kallas systematiskt kvalitetsarbete. ( vinkar till Plura)

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jasså? Vad hindrar att ni bara sätter igång att diskutera?

          Gilla

        • Plura skriver:

          Oj, hur hamnade jag i diskussion om dresscode?

          Gilla

      • Monika skriver:

        Mats

        Det är inte osannolikt att trycket är högre på VFU, men det är viktigt att vi skiljer den från den campusförlagda tiden, så de som står utanför inte tror att vi har någon klädkod eller någon annan kod överlag.

        Överhuvudtaget handlar det väl för verksamheten om att passa in som lärare. Synd är bara om det skulle handla mer om yta än om djup. Mer om det första intrycket än om kvaliteteter. Mer om vilket efternamn man har än om vilken person man är.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Jo – och för en gångs skull väljer jag att betona förebildlighet. Om vi som lärarutbildare väljer att framträda som homogent kollektiv finns det en uppenbar risk att de blivande studenterna ser det som en form av kvalitet.

          Jag skulle gärna vilja skruva upp diskussionen till att gälla frågan om att vara den som har rätt. Kläderna, rollen, makten, svaren – för mig hänger det ihop och när Avellan knyter det till respekten för institutionen har hon absolut en poäng.

          FRågan är varför studenterna ska respektera en institution där individerna som befolkar den har så låg självrespekt att de måste använda klädkoder för att markera sin status?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det är intressant att du kopplar det till låg självrespekt, hur tänker du då?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Frågan är vad det är jag vill bli respekterad för? Jag menar att lärarens traditionella auktoritet bygger på ett avgränsat tolkningsföreträde inom ett visst ämne. Så länge jag sätter upp reglerna och gör provet är det ganska enkelt att upprätthålla hierarkier – men om vi gemensamt kastar oss ut i ett kaotiskt hav där det gäller att konstruera någon form av mening och sammanhang finns det en uppenbar risk att min status inte är lika självklar.

          Jag provar en tes – lärare är generellt sätt rädda för att bli avslöjade som obildade.

          (och jag räknar kallt med att bli emotsagd)

          Om de då möter barn eller föräldrar som vet mer skapar det oro. Alternativet är att luta sig mot en yrkesidentitet och samhällsuppdrag.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Tja, det var väl en rätt god sammanfattning av de drivkrafter som nog ligger bakom de mer högljudda och aggressiva delarna av skoldebatten.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Tack!
          Gissa hur många kollegor som ställer upp på frågesporten ”är du smartare än en högskolelärare” under malmöfestivalen?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Så – nästa fråga att brottas med blir alltså ‘hur lyfter vi bildningsnivån i svensk lärarkår utan att kaos utbryter igen?’, om jag förstår dig rätt?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Ja det låter som en spännande utmaning. Det största problemet är nog att hitta en trevlig aren för de här striderna.

          Vi vill ju inte göra studenterna osäkra genom att antyda att det finns många rivaliserande bildningsbegrepp.

          Eller det kanske är just det vi vill!

          Gilla

        • Monika skriver:

          Man kanske kan söka en bildning som innebär frånvaron av prestige. Det är inte så viktigt om någon elev, förälder eller student kan något vi inte kan. Eller om en kollega är mer kunnig inom ett område. Det är ju bara att lära sig.

          Är det verkligen så att vi har trycket på oss att kunna allt och framför allt alltid ha rätt. Om det nu är så kanske vi skapar en lust hos en del att försöka hitta brister hos oss, istället för att lyssna på det vi har att säga.

          Eller är det vår egen självbild som vi tillskriver andra att ha. En självbild som gör oss osäkra om vi upptäcker att det är något vi inte kan eller behärskar. Vilket i sin tur ger signaler om osäkra lärare som är det för att de inte kan någonting, istället för att det står för en upplevelse av att de inte kan allt för att i sina egna ögon framstå som perfekta.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jätteviktiga frågor Monika!
          När jag var liten villa jag bli allvetare och uppträda i tiotusenkronorsfrågan.

          Nu nöjer jag mig med att vara halvvetare och ibland lyckas resonera mig fram till ett rimligt svar.

          Hur bygger vi en självkänsla hos våra studenter som inte är kunskapsföraktande och inte romantiserar bilden av ”personen som vet allt”?

          Gilla

        • Monika skriver:

          Jag har aldrig gillat frågesport. När jag var liten ville jag tolka tingen utifrån hur jag såg på dem och det är likadant numera. Och kanske jag på grund av min egen vilja, också öppnar upp för den viljan hos studenterna (som jag tror finns).

          Då kanske vi bygger upp en självkänsla hos dem.

          Tyvärr tror jag att den kan naggas mycket i kanten när de väl kommer ut i skolan och skall verka som lärare. Speciellt om de ständigt får höra hur usel och världsfrånvänd lärarutbildningen egentligen är, fast man aldrig har några konkreta bevis för att det verkligen ligger till på det sättet.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag fastnar på Monikas formulering ”Eller om en kollega är mer kunnig inom ett område. Det är ju bara att lära sig” och funderar på vart samarbetet tog vägen? Ingen kan allt, men många kan mycket och tillsammans kan man ännu mer.

          Gilla

        • Monika skriver:

          Morrica

          Det finns väl ingenting som en kollega gillar bäst, som när man frågar dem om något som de är bra på, för att man själv behöver lära sig mer. Då erkänner man ju deras ämnesexpertis.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Hur menar du, Monika? Jag får intrycket av att du talar om att konsultera, i syfte att lära sig något man själv faktiskt inte kan eller i syfte att boosta kollegans självkänsla, kanske båda, snarare än att samarbeta, förstår jag dig rätt?

          Gilla

        • Monika skriver:

          Morrica

          Jag menar nog att man inte förlorar något av sin egen självkänsla eftersom man gör något gott för både sig själv och andra.

          Samarbete är väl en aktiv handling och det finns många olika definitioner på vad det är.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag älskar frågesport – särskilt i lag när medlemmarnas kunskaper befruktar varandra och vi lyckas resonera oss fram till ett svar som ingen av oss hade en aning om som individer. Då tror jag att Vygotskij ler i sin himmel. (annars menar jag nog att han har anledning att bekymra sig för hur hans teorier används…)

          Gilla

        • Morrica skriver:

          @Monika Ja, samarbete är en aktiv handling, men jag förstår inte hur du resonerar när du, genom att försäkra att man inte förlorar sin självkänsla, indirekt talar om att det nog ändå kan finnas en oro/risk för förlorad självkänsla hos den som frågar en kollega till råds? Handlar det om att blottställa sig? Att riskera att framstå som otillräcklig om man inte kan allt? Eller handlar det om att boosta sitt eget ego eftersom man ‘gjort gott’ mot kollegan när man tagit emot dennes pärlor av kunskap?

          Jag är ledsen om jag framstår som näsvis, det är alls inte min mening, jag vill bara förstå hur du menar?

          Gilla

        • Monika skriver:

          Morrica

          Jag menar att man inte behöver vara osäker … eftersom det inte är något att vara osäker över. Eftersom kollegan troligen blir jätteglad för att man vänder sig till personen.

          Vi har haft liknande diskussioner på din blogg och till slut vet jag knappt hur jag själv tänker och hur jag skall svara… då du vrider och vänder på varenda stavelse, för att du säger dig inte förstå.

          I den här sista kommentaren uppfattar jag dig vara retorisk och att det inte handlar om att du inte skulle förstå vad jag menar.

          Jag tror du mycket väl förstår vad jag menar!

          Gilla

        • Monika skriver:

          Men det är möjligt att jag inte förstår hur man kan vara så osäker att man inte kan fråga någon som har ämnesexpertis. Det har jag gjort under hela min lärarkarriär och har lärt mig massor. Och det har inte berott på någon osäkerhet hos mig, utan en visshet om att någon som arbetat 20 år eller har doktorerat i ett ämne vet sådant jag helt enkelt inte kan veta. Jag lägger helt enkelt inte någon prestige i det. Dessutom är det ju säkert – kollegan blir ju bara glad.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det är mitt bästa trick när jag är ute i naturen – att låtsas vara lite vilse och gå fram till ett hus och fråga om vägen!

          Jag får massor av berättelser.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          @Monika, jag beklagar om jag gör dig förvirrad, jag försäkrar dig att jag inte frågar för att det roar mig att retoriskt piruetta, utan rätt upp och ner för att jag vill känna att jag inte misstolkar dig. Jag förbryllas över hur du hela tiden undviker att tala om ett ömsesidigt samarbete, utan istället återvänder till att prata om rådfrågande.

          För mig tycks det som en långsiktigare och stabilare modell för att höja bildningsnivån i svensk lärarkår vore att uppmuntra och aktivt arbeta för mer och mer omfattande samarbete, både inom och mellan skolor. Jag tänker att om en enskild lärare frågar en annan enskild lärare om ett råd så har denne enskilde lärares bildningsnivå visserligen stigit, men det stannar liksom där. Om de istället samarbetat, och kanske bjudit in fler till sitt samarbete, hade de goda effekterna spridits som ringar på vattnet till fler elever än bara de som undervisas av just denne enskilde lärare.

          Men att döma av skoldebatten finns det en hel del revirbevakande kvar att komma förbi innan man når dit hän.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Kan det inte vara så att stora samarbeten kostar tidsmässigt, att de i och för sig är utvecklande för de deltagande lärarna men att diskssionerna handlar mycket om att hitta gemensamt språk, kompromissa, förhandla och att den tid som konkret inriktas mot elevens lärande blir mindre än genom arbete en och en.

          Har vi verkligen tänkt igenom drivkrafterna kring samarbete när vi så oförbehållslöst föreslår det som en lösning.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Vilka ”drivkrafter” pratar du om?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag brukar avhålla mig från att spekulera i drivkrafter – det blir lätt psykologiserande.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det blir ju det, men när nu Jan väljer att ställa frågan om ”drivkrafter” föredrar jag att fråga vad han faktiskt pratar om framför att börja psykologisera loss.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Ifall den grundläggande drivkraften är att effektiviserar lärande för eleverna i förhållande till arbetsinsats så vilka samarbeten lönar sig.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          ??

          Skulle du vilja vara snäll och omformulera, jag förstår inte alls vad du försöker säga.

          Gilla

  2. Monika skriver:

    Förlåt Morrica … ser nu att det var något Mats sa … som du svarade på.

    Vad menar ni, Mats och Morrica?

    Gilla

    • Monika skriver:

      Morrica

      Svarar här på kommentar maj 15, 2011 kl. 9:41 e m
      Ja, det är nog rätt beskrivet, att jag blir förvirrad. Men okey, då är det klarlagt att det är det allt handlar om – min egen förvirring.

      När det gäller mitt uppehållande vid vikten av att höra med kollegor som har en ämnesexpertis som jag inte har, beror väl på att det för det mesta är svårt att i ett samarbete med någon som har denna expertis, ändå inte komma till den punkt då man måste fråga hur något ligger till. Det kan vara nog så svårt att samarbeta på lika villkor med någon som kan mer.

      Och om samarbete, vilket jag inte alls undviker att tala om. Jag fokuserade på ”att lära av andra-strategin”. Jag ingår i lärarlag där vi kommer överens om vad som skall gälla, och om vissa gemensamma uppgifter, däribland examinationen. För övrigt lägger vi upp våra seminarier individuellt. Allt beroende av att grupperna är olika och vi har olika lärarpersonligheter.

      Det handlar hela tiden om i ett samarbete att man får göra avkall på en del som man själv vill göra. Ett ”äkta” samarbete kan vara svårt att åstadkomma då vi har en kursplan, vissa ekonomiska förutsättningar mm.

      Om du menar med samarbete att flera lärare har hand om en och samma klass eller seminariegrupp, finns det sådana planer hos oss, men vet ännu inte om det kommer att bli så – att två lärare har ansvaret för en eller två grupper och har hand om olika delar, på grund av våra respektive specialiseringar. Jag ser både för- och nackdelar i detta. Fördelarna är att man kan utveckla ett samarbete som gynnar både oss och våra studenter, men nackdelarna är att man förlorar helheten och att det blir ännu mer skillnader mellan vilka lärare man har än nu, samt att det kommer ta längre tid att planera, genomföra och bedöma. Med tanke på våra olika lärarpersonligheter kan det kanske bli att den ena får igenom sitt på bekostnad av den andra.

      Men själv är jag övergripande positiv till att dela några seminariegrupper med någon annan. I vårt fall handlar det om att pedagogiken och didaktiken samarbetar. Det tror jag skulle befrukta båda ämnena. Nu när vi har blivit en institution.

      Det kanske handlar om revirtänkande, men det kan också bero på att läraryrket är så speciellt och att det finns så många viljor att vi inte kan komma längre än till att samarbeta i lärarlaget och till det du vill kalla det, få råd sina kollegor och att lära av varandra. Eller att det på grund av det, blir kursansvarige som bestämmer upplägg mm.

      Gilla

      • Monika skriver:

        Ja, det krävs en stor grad av mognad om man skall kunna samarbeta på lika villkor. Man måste veta en hel del hur man själv fungerar och framför allt är det en förutsättning att man är relativt prestigelös. Det är inget man löser i en handvändning.

        Gilla

      • Monika Ringborg skriver:

        Jag prioriterar lärarlagsmötena, men ibland kan jag känna att det är ytterst lite som jag har möjlighet att påverka, och undrar varför jag sitter där. Men så tänker jag till lite längre och tonar ner mitt ”sårade” ego, då jag bara fått behålla ett ord i en formulering. Det handlar inte om att tävla med varandra utan att komma fram till något vi alla kan vara någorlunda överens om skall gälla. Fast, visst kan jag ibland tänka att vissa får större utrymme än andra. Men då är jag tillbaka till det sårade egot igen.

        Läraryrket är ett jobb, inte en mission och det gäller att hitta det som fungerar. Det är heller inte riktigt platsen för att bygga imperier och till varje pris få fram sitt eget.

        Men ibland fräser jag!

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Det är ju så – man får ibland med stor fermitet trycka ner sitt ego, samtidigt som man ibland kan bli genomfrustrerad över att reformer och förändringar man själv ser som något som verkligen skulle gagna både elever och skola avfärdas som ‘hennes projekt’

          Det är en evig balansgång, men som du så klokt formulerar det ”det handlar inte om att tävla med varandra utan att komma fram till något vi alla kan vara någorlunda överens om skall gälla”

          Gilla

    • Mats skriver:

      Intressant!
      När vi skalar bort psykologin återstår hierarkin och organisationen? Den mest spännande frågan är kanske hur vi tar tillvara varandras resurser och om vi predikar samlärande och Vygotskij blir det ett trovärdighetsproblem om vi i praktiken gestaltar något annat.

      Jag är glad att jag sitter i ett kontorslandskap som får läraryrkets olidliga ensamhet att kännas något mindre tung ibland.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Det är mycket tal om flera lärare i samma klassrum men när det kommer till kritan så är det sällan någon skola som har råd med detta annat än som en liten krydda av någon undervisning.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Njae – jag tänker nog att den där helhetessynen på barnens utveckling måste finnas på arbetslags- eller skolnivå. Inte nödvändigtvis manifesteras i varje klassrum genom samarbetande lärare i salig samsyn.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Njae – jag tänker nog att den där helhetssynen på barnens utveckling måste finnas på arbetslags- eller skolnivå. Inte nödvändigtvis manifesteras i varje klassrum genom samarbetande lärare i salig samsyn.

        Gilla

      • Morrica skriver:

        Jag får allt mer intrycket av att läraryrkets ensamhet inte generellt upplevs som särskilt olidlig, faktiskt.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Håller med – när jag tänker på mina 25 år som förskollärare är det helt andra känslor som dominerar. Och under de här tio åren på högskolan tycker jag vi har blivit allt bättre på att hitta en kollektiv nivå.

          Ibland måste jag ta beslut själv – men det finns ofta möjliga stödstrukturer och hjälpsamma kolleger som kan erbjuda mig alternativa perspektiv när jag fastnat i mina tankespår.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Jag känner mig verkligen inte så ensam tillsammans med 30 elever och då jag även får ett härligt stöd av kollegorna i arbetslaget och en möjlighet att bolla saker med dem så förundras jag lite över bilden av den ensamme läraren. H*n måste vara ovanlig.

          Kan det vara så när skolledningen nonchalerar problem och dumpar något som är för stort och svårt så breder Svarte Petter spelandet ut sig och den som till slut sitter där med Svarte Petter dvs. ett uppdrag som är för svårt h*n känner sig ensam.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          @Mats Jag tror inte du gör det, faktiskt. Jag tror det var jag som uttryckte mig så illa att det jag sa framstod som motsatsen till vad jag ville säga.

          Jag får nämligen allt mer ett intryck av att läraryrkets ensamhet då och då uppfattas som eftersträvansvärt, snarare än olidligt. Man vill ‘vara ifred’, man vill ‘jobba i lugn och ro’ och hittar många ursäkter för att slippa samarbete – ekonomi, tid, schemaläggning, familj, arbete…

          Och det bekymrar mig lite.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Ibland är det skönt att ”köra sitt eget race” och vara lite spontant crazy – fånga ögonblicket och ta snabba beslut där studenterna kan vara delaktig.

          Samtidigt finns det en risk att det individualistiska kommer i konflikt med en längtan efter likhet. Om vi är många lärare som förväntas göra samma sak kräver det ett visst mod för att stå upp för sin metod. Antagligen har jag just beskrivit målskrivningens dilemma!

          Ibland är det skönt att kunna huka bakom ett enigt kollegium.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Problemet, från elever och studenters sida snarare, med lärare som är alltför ‘crazy’ och ‘spontana’ är att eleverna och studenterna får en väldigt ryckig skolvardag i skolsituationer där lärarna inte lägger tid på att samplanera. Istället för att moment leder till moment och de olika ämnena ger sammanhang och allt eftersom klarhet i bilden, som ett pussel som läggs tillsammans en regnig helg i juli, riskerar det att bli utspillt pussel på golvet av hela skolåret.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jovisst – det är ramarna som ger trygghet att improvisera ifrån. Min kollega brukar tala om att lägga ut ett golv som vi kan göra kullerbyttor på. (eller frivolter)

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag förstår inte riktigt hur ”trygghet” kom in i bilden?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Usch ja – för en del är det en förutsättning för att testa gränser. Men jag förstår poängen.

          Läraryrket kommer aldrig att vara tryggt i betydelsen förutsägbart. I bästa fall finns det någon som fångar oss när vi faller.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Uppriktigt talat – det är inte givet att det är ‘det bästa fallet’. Om där ständigt finns någon som fångar en lär man sig aldrig landa mjukt, och inte heller att resa sig upp igen, borsta av sig och fortsätta gå.

          Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Det är nog dags för många att byta synsätt när det gäller lärares arbetstid. Det här med att begära lite mer arbetsinsats för att öka helhetssyn, för att kompetensutveckla lite mot ett behov, för att göra det och det, kanske inte fungerar om lärarna redan arbetar full tid. Kanske ska det snart finnas en insikt i att allt extra som läggs på lärare tas från något annat?

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Du har så rätt, Jan, det är hög tid att byta synvinkel.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Tänk om lärarnas syndabocksvandring är över, tänk om det kanske skulle vara dags för en vild strejk av lärarna. Just nu cirkulerar insändaren ”Jag är så trött på att vara duktig” ……

          Gilla

        • Mats skriver:

          Va? Jag trodde du var för duktighet!

          Ibland känns det som du bedriver en enmanslönerörelse och jag vet inte vem som är målgruppen. Driver du frågan om vild strejk? Vilka grupper skulle du vilja ta ut i första vågen? När? Berätta!

          Ett av de muntraste strejkhoten var annars när fluortanterna hotade med strejk . Då darrade inte Sverige.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Jag är för duktighet men funderar kring vad som händer när fler och fler upptäcker att det inte lönar sig att vara duktiga.

          Om du inte har mött allt tal om att strejka som uppstått bland lärare skulle jag blir förvånad. Jag är inte så överdrivet optimistiskt inför strejkens kraft och ser en vild strejk som ytterst tandlös. När arbetsgivaren skiter i elevernas kunskaper så är inte ens vanliga strejker speciellt verkningsfulla. Det jag funderar på är om det finns så många lärare som är så förbannade och desperata inför alla överkrav att de skulle hitta på något så dumt som en vild strejk.

          Jag undrar dock om inte du mfl. som kommer med glada tillrop till lärarkåren om att arbeta mer det är viktigt och hittar på lämpliga extrauppdrag kan börja upptäcka att det inte är riktigt samma snälla grupp ni möter.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Vilka glada tillrop är det du tänker på?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det tycks som om enmansrörelsen än en gång missuppfattat saker och ting lite nätt – poängen med samarbete är ju faktiskt att spara både tid och energi för inblandade lärare genom att slå sina påsar ihop och exempelvis göra de gemensamma momenten en gång istället för en gång var.

          Om man som Jan tolkar detta som att man ska göra allt precis som tidigare, PLUS samarbeta bara för att samarbeta, ja då förstår jag att det verkar jobbigt. Det är ofta det att gå långt över ån för att fylla sin vattenspann.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det här är en av de stora gåtorna för mig. Under 25 år i förskolan var arbetslaget den självklara basen för yrket.

          Sedan möter jag en skolkultur som ser de här mötena som en form av bestraffning.

          Jag får helt enkelt inte ihop det.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det är en paradoxal kultur, där man utan att blinka kan uppmuntra och rent av ställa krav på samarbete elever emellan, där man kan ta till brösttoner om hur viktigt det kommer vara i framtiden att man kan samarbeta och anpassar sig till gruppen samtidigt som man själv stänger sin klassrumsdörr om sig och fräser ilsket åt den som antyder att det kanske skulle vara så att man slapp slita så mycket som man säger sig göra om….

          Jag får en känsla av att många känner sig kränkta och ifrågasatta när man föreslår nya strategier, som avgränsningar av det egna arbetet, samarbete och inte bara konsultation av kollegor och rent av samarbete i själva klassrummet.

          Men jag har samtidigt en känsla av att det är en hållning som inte håller i längden. Samhället förändras, utbildningsbehovet förändras och eleverna förändras. Om inte skolan och lärarna vågar förändras har man snart gjort sig själv irrelevant.

          Och det vore ju dumt.

          Gilla

        • Mats skriver:

          @morrica!
          Har vi någon gång varit mer överens?

          Jag funderar mycket över hjältarna i Zarembas serie. Var de inte påfallande ofta äldre män ( med proletär bakgrund) som hade tvingats in i en samarbetskultur som de upplevde som en kränkning mot sig själv och sitt ämne?

          ”Dagisfasoner” tror jag var den retoriska höjdpunkten.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          …och det flyende ögonblicket försvann mot fjärran horisont… Det var vackert så länge det varade 😀

          Det kan vara så att vi läst helt olika artiklar. Visst förekom det en och annan Lars-Göran, många av de kommuner där skolan hanteras riktigt illa är ju faktiskt påtagligt Svinarps-liknande, men hjältar? Hur tänker du då?

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Jag hamnar hela tiden fel … kommentar längre upp skulle ha hamnat här.

          Jag klistrar in den här också (Mats):
          Jag prioriterar lärarlagsmötena, men ibland kan jag känna att det är ytterst lite som jag har möjlighet att påverka, och undrar varför jag sitter där. Men så tänker jag till lite längre och tonar ner mitt ”sårade” ego, då jag bara fått behålla ett ord i en formulering. Det handlar inte om att tävla med varandra utan att komma fram till något vi alla kan vara någorlunda överens om skall gälla. Fast, visst kan jag ibland tänka att vissa får större utrymme än andra. Men då är jag tillbaka till det sårade egot igen.

          Läraryrket är ett jobb, inte en mission och det gäller att hitta det som fungerar. Det är heller inte riktigt platsen för att bygga imperier och till varje pris få fram sitt eget.

          Men ibland fräser jag!

          Gilla

        • Mats skriver:

          @Morrica
          Hjältar kanske är fel ord – snarare martyrer. De är offer för kommunal vanskötsel och krav från okunniga skolledare som inte förstår läraryrkets sanna natur (att stå på den ensamma scenen)

          Gilla

        • Mats skriver:

          @Monika
          Samarbete är väldigt ömtåligt och jag beskriver gärna yrket i konstnärliga termer. Då är jag nog också ganska ömhudad och vill vara i fred.

          Kanske är det därför som bloggen för mig är den fristad där jag slipper vara lojal mot överhet, arbetslag och ideologier.

          Här behöver jag inte ens vara lojal mot mig själv och kan bygga vilka imperier som helst!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det är gott om offer i debatten, det har du helt rätt i, Mats.

          Gilla

        • Mats skriver:

          @Morrica
          Tyvärr finns det en risk att de här berättelserna förstärker varandra och tränger ut andra beskrivningar av vad som hände under 90-talet.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          @Mats Det är ju så. Kanske vore det mest konstruktiva att låta nittiotalet vila ett tag, tills smärtan klingat av en aning, och istället fokusera på här och nu i debatten. Vi behöver lära oss av historien, men vi bör akta oss för att låta den helt överskugga dagsläget.

          Gilla

  3. Jan Lenander skriver:

    Ja, ”enmansrörelsen” kommer inte att vända upp och ner på skolan men tänk om hela drömmen om det effektiviserande samarbetet är just det bara en dröm.

    Jag har varit med när storföretag slagits ihop och det skulle samarbetas men resultatet har blivit att det sammanslagna företaget åstadkommit mindre än vart och ett av företagen. Det spelar stor roll hur man samarbetar och om vad man samarbetar?

    När eleverna har projektarbeten och grupparbeten så inte ska de arbeta tillsammans hela tiden. Det är oftast effektivast att var och en gör sin del men sen när resultatet ska vara sammansatt exempelvis en gemensam presentation, rapport etc. då krävs mycket arbete tillsammans för att åstadkomma detta. Det handlar dock bara om att de ska arbeta tillsammans med det som kräver det.

    I skolans värld utvecklar vi individer och det är klart att det kan ses som en gemensam ”produkt” men det kan också ses som att eleven är subjektet och att eleven vinner på att se olika perspektiv på lärandet. Det behöver inte vara något fel att fysikläraren och matematikläraren använder olika bokstäver för samma sak, det kanske finns en lärdom i det.

    Vi behöver ta reda på VAD det är effektivt att samarbeta kring!

    Gilla

    • Mats skriver:

      Skönt att du började om! (det blev rörigt med nivåerna)

      Visst går det att problematisera samarbete som historiskt fenomen och exempel på uteblivna synergieffekter saknas verkligen inte.

      Ändå menar nog de flesta att de verkligt kreativa framtidsföretagen är bra på att låta medarbetarna utmana varandra och dra nytta av de olika kompetenserna som finns. Idag är det dessutom svårare att beskriva kunskap som något personligt – den finns liksom i ett moln och ibland är det den person med bäst nätverk som vinner.

      När jag läste Zaremba lyssnade jag till en sorg från lärare som kände sig överkörda. Det de kunde tappade i status och de hade inte hittat sin roll i en ny organisation som byggde på samarbete över ämnes- och stadiegränser.

      Missnöjet med statussänkning och kommunala besparingar blandades samman med de här tendenserna. Det borde vara två olika diskussioner och du beskriver den väl ovan Jan. Samarbete är ingen ideologisk fråga – det handlar om praktisk rationalitet. När gynnar samarbete lärandet!

      Så min tes är att de lärare som inte kan eller vill samarbeta förtjänar sänkt status. De är helt enkelt dåliga förebilder. Jag tror att bilden av den egocentriska läraren som ensam skådespelare på katederscenen – den bilden är bara en av alla de många roller som dagens lärare måste kunna hantera.

      Gilla

      • janlenander skriver:

        Frågan är vem som ställer upp målen för samarbetet. Vid projektpresentationerna är eleverna väl medvetna om att jag bedömer flyt, struktur, dynamik etc. som alla kräver samarbete.

        1. När målet för samarbetet är att obehöriga lärare ska få hjälp för att de har för låg kompetens.
        2. När målet för samarbetet är att flytta fokus mot de elever som skolinspektionen kommer att titta på och flera andra elever kommer att få sina behov sämre tillgodosedda.
        3. När målet för samarbetet är att lärarna ska arbeta mer fastän de redan arbetar full tid.
        4. När målet för samarbetet är att ta in en ny undervisningsmetod som är dåligt underbyggd.
        5 – ………………………..

        Då handlar det inte om att lärarna är emot samarbete, då handlar det om att lärarna är emot målet för samarbetet. Då kanske aspekten att lärare behöver ha hög integritet är viktigare att bevara. Då kanske de lärare som säger nej är de som borde få högst status.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Kommer du ihåg Bernt Staafs sång:
        – Säg nej nu, vägra sjunga allsång

        Det är rätt att göra uppror…

        Gilla

        • janlenander skriver:

          Framtiden kräver inte mindre av anpassning och samarbete. Mina känslor till uppror är därför mycket ambivalenta. Vilka är det som skjuts i kriget ifall SKL är lika hårdnackade som Kadaffi mfl. ?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Låt oss komma ihåg att SKL är en del av demokratin. Kommunerna styrs av valda representanter och SKL är deras samarbetsorganisation.

          Om de skjuter oss har vi valt fel politiker.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          SKL är en samarbetsformer som har mycket dålig demokratisk validitet och jag ifrågasätter dem som organisation. Kommunerna är förstås valda av oss men det kan absolut vara så att en frågeställning hamnar på fel demokratisk nivå.

          En annan sak är förstås att vi alla ska vara med och påverka besluten som tas av våra folkvalda mellan valen. Det betyder att usla beslut av SKL är usla och bör rivas upp oavsett hur demokratiskt valda de är. Jag förstår inte din känslighet för kritik av skolans huvudman, för oavsett om staten är bättre eller inte så har skolans huvudman en ren serie av uppenbara missgrepp som behöver lyftas.

          Gilla

  4. janlenander skriver:

    ”När jag läste Zaremba lyssnade jag till en sorg från lärare som kände sig överkörda. Det de kunde tappade i status och de hade inte hittat sin roll i en ny organisation som byggde på samarbete över ämnes- och stadiegränser”. Den här sorgen blandades med en ilska mot:

    1. Att de kompetenser som värdesatts tidigare fick oerhört lågt värde kombinerat med kraftiga lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor.

    2. Nya metoder infördes med vackra budskap kring att allt skulle bli bättre samtidigt som lärarna upptäckte mängder av saker som fungerade sämre.

    3. Rent stolliga besparingar som slogi sönder kunskapsuppdraget. Mängder av obehöriga lärare, försämringar på läromedel, laborationsutrustningar och lokaler.

    Nu är själva begreppen skötsam och duktig utsatta för kritik. Det finns förstås inte någon lärare som vill fortsätta att vara det när det visar sig att de bestraffas för det.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag tror nog att både ”skötsam” och ”duktig” har ganska starkt stöd från utbildningsministern. Och jag själv är nog inte så kravlös som du tycks tro.

      Gilla

      • janlenander skriver:

        Jag tror att Mats i sin lärargärning har en sund balans mellan krav och frihet. Ja, jag håller med om att utbildningsministern ser positivt på att begreppen skötsam och duktig. Då jag upplever att många skulle behöva få uppleva att skötsam och duktig faktiskt lönar sig så är det ett av huvudskälen till att jag är så positiv till Björklund. Jag tycker att kriktikerna av utbildningsministern gör Sverige en björntjänst.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Motståndet mot Björklund är mångfacetterat och rymmer en hel del psykologiska gåtor. Det handlar antagligen inte bara om ideologi – han trycker på en del dolda knappar som provocerar mig omedvetet.

        Kanske hör det till politikens villkor att sända ut budskapet ”jag vet bäst”. Sedan går han hem och är både tvivlande och lyssnande i det privata.

        Gilla

      • janlenander skriver:

        Jag har själv också en väldigt ambivalent inställning till Björklund som person men jag blir allt mer säker på att vi på olika sätt måste stärka begreppen skötsam och duktig och de som är skötsamma och duktiga. Det är en viktig del av att bygga ett bättre Sverige.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Du tar mig på rätt dag. Just idag är jag inte särskilt milt inställd till studenter som tror sig kunna göra en enkel resa genom högskolan…

        Gilla

      • Monika Ringborg skriver:

        Janlenander

        Är inte så säker på att jag vill att någon skall definiera min skötsamhet och duktighet.

        När det gäller så värdeladde ord, förbehåller jag mig rätten att definiera mig själv. Om någon ger mig beröm eller rekommenderar mig, blir jag glad. Men jag baserar inte min professionalitet på det. Det är andra värden som bestämmer den.

        Det är mitt jobb som skall utvärderas, inte efter någon annans mått som anser sig själv stå över andra vad gäller skötsamhet och duktighet.

        Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Man är förstås alltid skötsam och duktig mot något syfte. Jag tycker dock att själva orden faktiskt är generella och inte säger något om vem som bestämmer vad som är skötsamt och duktigt. Varför blanda in det?

        När det gäller lärare så anser jag att en duktig lärare lyckas möta många elevbehov och en skötsam lärare är en som sköter det uppdrag den tagit på sig. Det borde vara något entydigt positivt.

        När det gäller elever så anser jag att en duktig elev är en som tillägnar sig undervisingen på ett bra sätt och en skötsam elev någon som anpassar sig till de andra och försöker följa regler och de metoder som eleven får tillgång till. Här finns svårare avvägningar kring de som inte är skötsamma och duktiga och ska ha sin typ av hjälp istället för klander men det borde inte vara någon tveksamhet inför att vi vill ha duktiga och skötsamma elever.

        Återkoppling till lärare och elever ska förstås vara mycket konkretare än så här men jag ser en stor fara i att ge själva begreppen en negativ valör. Vi vill faktiskt inte att lärarna och eleverna ska vara dåliga och missköta sig. Det budskapet ska vi inte vara fega med!

        Gilla

        • Mats skriver:

          Vi har en mängd positivt värdeladdade ord som väcker olika känslor. Hur vill jag uppfattas av omgivningen?
          Glad? (Varför då?)
          Pliktrogen? (mot vad?)
          Pålitlig? (mot vem?)
          Uthållig? (självbedräglig?)
          Lojal? (varför då?)

          Duktig används idag som allmän förstärkning:
          – Jag var duktigt trött…

          och då är begreppet kanske neutralt?

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Även stat eller kommun som arbetsgivare ska ha rätt att använda positivt värdeladdade ord för att beskriva vad de vill ha ut av sina anställda.

          Den ledsna syokonsulenten är kanske inte den bästa att möta för rådvilla ungdomar. Den opålitliga kanslisten inte den bästa att hantera elevernas betyg. Den illojale kuratorn inte den bästa att anförtro sig åt.

          Vi vill faktiskt inte ha dem i skolans värld.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Hur ser du på ”prydlig”?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Eller ”lättskött”?

          (Hjälp – stoppa mig!)

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Är det Gud som har bestämt den generella betydelsen?

          Du anser att någon är duktig och skötsam om h*n sköter sitt jobb? Men vem bestämmer då när någon gör det. Utifrån vems mått.

          Det är ju faktiskt vi människor som bestämmer definitionerna. Det är vi som värderar. Det finns inget objektivitet som gäller generellt. Det baseras alltid på något.

          Menar du, att du talar för oss alla.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Ja, jag anser att den som ska betala pengarna och lönen därmed har en viss rättighet att definiera begreppen för att beskriva prestationen. Staten bör ha en rättighet att definiera vad de vill ha ut av sina medarbetare och jag använder min demokratiska rättighet när jag hävdar att staten bör ställa krav kring skötsamhet och duktighet hos sina medarbetare. Samhället behöver det.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Du talar mot dig själv!

          Du är så arg på SKL samtidigt som du avvisar ministerstyre, men anser att staten har rätt att bestämma vem som är skötsam eller duktig. Och speciellt att utbildningsministern har den rätten.

          Räcker det inte att de ger uppdraget till de som är professionella. Och om de inte sköter uppdraget, så måste man väl titta på rekryterarna. De kanske har en syn på duktighet och skötsamhet som inte ger det resultat man vill ha.

          Gilla

    • Monika Ringborg skriver:

      Jag har inte sett så mycket kritik mot skötsam och duktig, i allafall inte från dem som inte har någon makt.

      Min kritik gäller inte själva fenomenen utan i definitionen av dem. Det blir lite märkligt om politikerna skall bestämma på vilket sätt högt utbildade människor skall vara skötsamma och duktiga.

      Detta stämmer inte överens med min bild av ett demokratiskt samhälle.

      Det är folket som skall granska de folkvalda, inte tvärtom? Om inte, blir det konstigt, som jag ser det.

      Gilla

      • Mats skriver:

        Woops – jag skulle redigera och råkade rader. Älskar möjligheten att återställa! Tack WordPress. Förlåt Monika!

        Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Jag anser att det för yrken som kräver hög utbildning blir ännu viktigare att definiera visionerna och ramarna för yrket. Det bör faktiskt gå att fundera kring vad som är en duktig och skötsam läkare. En som lyckas ställa diagnoser snabbt och korrekt och sen åtgärda problemen. En som sköter journalanteckningarna etc. så efterkommande läkare vet vad som gjorts.

        Ifall de folkvalda granskar lärare, läkare mfl. så blir det ministerstyre etc, men som den ytterst ansvariga arbetsgivarparten så bör de folkvalda kunna sätta upp vilka mål de vill ha för en yrkeskår och sen låta exempelvis en myndighet följa upp dessa.

        Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Och jag anser inte att man är duktig för att man sköter sitt jobb på det sätt som gagnar dem man är till för. Det blir märkligt om de som gör det värderas i relation till dom som inte gör det.

          Och nej, en utbildningsminister skall inte använda duktig som något eftersträvansvärt som anspelar på att de som nu utövar yrket inte är det. Och granskar är ju precis det han gör. Han utvärderar ju duktigheten.

          Men målet kan ju inte vara att någon skall bli duktig. Var i lpo94 och i lgr11 står detta formulerat klart och tydligt.

          Är man duktig om man lär sig det som någon bestämt och inte duktig om man lär sig en hel del annat oxå. Kan man definiera lärande i dessa termer? Och är det verkligen utbildningsministern som skall göra det.

          Gilla

      • janlenander skriver:

        jag anser ”att man är duktig för att man sköter sitt jobb på det sätt som gagnar dem man är till för” och att de lärare som missköter sig och inte är duktiga lärare ska sorteras bort ur skolan snarast.

        Jag anser att vår utbildningsminister oftast uttalar sig positivt om lärare och vill ge lärare rättigheter och möjligheter att utöva sitt yrke. Att han då kombinerar det med en önskan om att vända en nedåtgående trend med mindre ämneskompetens etc. för att få duktigare lärare i framtidens skola ser jag enbart positivt på. Det känns viktigt för eleverna.

        Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Om dessa lärare skall sorteras bort efter någons mått på duktighet och skötsamhet är det som jag ser det, en ganska diskutabel syn man har.

          Det krävs en hel del för att kunna avgöra om någon inte har tillräcklig kompetens. För en person kan faktiskt ha hög kompetens och ändå betraktas som icke duktig. Därför att det är två skilda saker.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          När det är tydligt att eleverna inte lär sig i närheten av det som de behöver och har möjlighet att lära sig, då anser jag att det är ett mycket diskutabelt synsätt att tycka att de inte borde få en annan lärare. I slutänden leder det nog till att arbetsgivaren ska kunna göra sig av med lärare som de tycker är för dåliga. Vad skulle alternativet innebära för eleverna och undervisningen?

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Men, att det inte lär sig det dom behöver eller har möjlighet behöver inte bero enbart på läraren. En annan lärare kan en klass få oavsett om läraren har kompetens – det kan vara samspelet som inte fungerar just i den klassen, mellan läraren och gruppen elever.

          Det är inte så enkelt att det går att avgöra att det är en enda persons fel att något inte fungerar. Och det gäller både en elev och en lärare.

          När något inte fungerar måste det utredas och inte hanteras så lättvindigt som att man sorterar bort någon efter ett bestämt mått på duktighet eller skötsamhet. Tänk, vilka konsekvenser ett sådant perspektiv får. Vid ett byte av ansvarig kanske det blir du som ryker.

          Gilla

        • Monika Ringborg skriver:

          Och det som får mig att backa är att du uttrycker

          ”I slutänden leder det nog till att arbetsgivaren ska kunna göra sig av med lärare som de tycker är för dåliga. ”

          En lärares kompetens skall inte avgöras efter ett tyckande.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Vi måste kräva kompetens hos arbetsgivaren så att de inser vad som är bra och dåligt för sin verksamhet och agerar utifrån den grunden.

          På grund av inkompetensrisken är uppsägningar oerhört svåra att göra för arbetsgivaren och det med rätta. Det är dock oroande om vi inte ens diskuterar hur viktigt det är att alla lärare ska sköta sitt jobb.

          Det är ytterst plågsamt att möta elever som hanterats av en klåpare. Jag tycker oerhört synd om dem.

          Gilla

  5. Jan Lenander skriver:

    Social kompetens – att gå in i uppgiften tillsammans! tar upp vikten av målet för samarbetet och att de bör överskugga formerna. Det handlar om unga men kan passa ihop med diskussionen kring lärares samarbete också.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s