Jag försöker summera vårens skoldebatt och inser att jag underskattade den uppdämda ilskan hos de lärare som anser sig ha blivit illa behandlade under de senast 20 åren. Många menar att det har varit förbjudet att undervisa på vissa sätt och att de av pedagogiska forskare, lömska lärarutbildare och rektorer med dagisfasoner tvingats in i arbetsformer som varit djupt förnedrande. Den förbjudna katederna blir en stark symbol för en raserad maktposition och jag anar en koppling till kön. Påfallande många av Zarembas hjältar är män med arbetarklassbakgrund – kanske har de drabbats av den tilltagande feminiseringen i skolan? De här personerna äger naturligtvis rätten till sina berättelser och nu har historiebeskrivningarna kanoniserats med hjälp av Dagens nyheter generösa publicering.
Vi som upplevde samhällsförändringen och skolpolitiken ur ett annat perspektiv hukar i skamvrån. Den nya världsbilden är hegemonistisk och ibland även en aning hämndlysten. Nu ska det utkrävas ansvar och vi väntar oroligt på de långa knivarnas natt.
Först tyckte jag att den här bittra tonen var lite barnslig och förstod inte hur vuxna och välutbildade lärare låtit sig manipuleras att undervisa mot sin övertygelse under många år? Jag hittade inte de stränga och styrande metodangivelser i läroplanen lpo94 och lärarutbildningen från 2001 är ett under av pluralism – kanske att vi i allt för hög grad undviker att tala om metoder av rädsla för att inta en normativ position.
Samtidigt vill jag gärna förstå hur den här påstådda likriktningen har gått till. Var det en tankesmitta som spred sig över landet och snärjde in de rättskaffens lärarna med lömska locktoner? Eller handlade det om enkel styrning – de som försökte följa tidens anda och rektorns vilja belönades med status och lönepåslag? Hur var det med integriteten?
Jag försöker översätta de här komplicerade processerna till min egen resa genom förskolan. När jag började arbeta i mitten på 70-talet var det ett högstatusyrke och vi män som gick in i den världen var representanter för den nye mjuke mannen. Vi skulle omdefiniera en problematiska maskulinitet.
Det visade sig vara ett besvärligt projekt. Barn, föräldrar och arbetskamrater såg uppenbara vinster med att männen även tillförde andra erfarenheter till förskolan än de traditionellt kvinnliga. En del män såg sig till och med som representanter för något som vi slarvigt kan kalla mångfald (och riskerade att stereotypiseras eftersom de var så få) – andra var upptagna av att bevisa att det “egentligen inte är någon skillnad mellan män och kvinnor” (och fick beröm om de passade in i bilden av den könsneutrale pedagogen). Båda uppfattningarna rymdes inom yrkesrollen.
På 90-talet skärptes tonläget. Några pedofilskandaler ökade misstänksamheten och många män tröttnade på sin utsatta position. Samtidigt vann genusvetenskapen mark och likhetsfeministiska idéer om kön som social konstruktion dominerade politiken. De som hävdade biologins betydelse beskylldes för att vara essentialister.
Delegationen för jämställdhet i förskolan slog fast att det inte fanns någon egentlig anledning att rekrytera män till förskolan än de strikt arbetsmarknadsmässiga och genuspolitiska (att visa att män också kan vara vårdande). Vi som hade andra tankar om mångfald och könsbalans blev effektivt marginaliserade. De män som sökte till lärarutbildningen uppfostrades till att se sig själva som representanter för en överallt närvarande könsmaktsordning. Många tröttnade och drog.
Nu väntar jag på att de män som har trängts undan från skolan och förskolan ska få sin berättelse kanoniserad. Kanske måste de anlita Zoran Alagic och Maciej Zaremba för att få medialt genomslag?
Tysta tankar 
Olika fenomen bildar bakgrunden till skolans nedgång i Sverige:
1. Den nya grundskolan, där man felaktigt trodde att barn till lågutbildade föräldrar bäst hjälptes genom en kravlös skola.
2. De postmoderna idéerna om att sanningar inte bara ska ifrågasättas,
utan förnekas. Alla har samtidigt också rätt. Tankarna finns t.ex. representerade bland feministiska debattörer och även bland skolbloggare.
Detta har tillsammans lett till ett alltför mjukt, snällistiskt och gruppindelat samhälle, där alla har rätt när de känner sig kränkta.
torestad.blogspot.com
LikeLike
Bara några av skälen att jag inte följt föräldrarna och arbetar med mindre barn. Trots det jobbet är så viktigt. Där läggs grunden till att bevara barnets naturliga nyfikenhet och livslånga lärande. Det behövs ju män där. Inte bara som representanter för en stereotypt mansroll, men för att ge barnen en mångfald av vuxenkontakter och -förebilder. Män som både kan snickra och baka bullar.
Till något helt annat:
Såg svt’s morgonsoffa om nationella prov. Vi lärare kan tydligen aldrig göra rätt. Nu fick vi kritik för att vi förbereder eleverna med gamla np och för att betygen är för lika np. Så de misstänker att de används som examensprov. Det slog aldrig snillena att lärarkåren är ganska bra på att sätta nivån på undervisningen att de övriga betygen följer samma nivå som np stipulerar. Då blir det ju till stora delar samma betyg på np och kurs. Rektorn måste motivera samtliga fall där np o kurs inte stämmer överens. Att skolverket t o m lagt ut gamla np just för att förbereda eleverna hade de också missat. Det var nog ett av de sämsta inslagen jag sett om skolan.
LikeLike
Får jag fråga om ditt budskap i detta inlägg? Det börjar försonande där du försöker förstå. Sedan pratar du om kanonisering och de blodiga knivarnas natt (Hitlers utrensning av SA), så jag undrar hur mycket försoning eller försök till förståelse det handlar om.
I all välmening. (OBS! ej ironi.)
LikeLike
Jag är orolig. Det är har varit ett högt tonläge och tal om knivar och skott i ryggen.
Frågan är hur segrarna tänker använda makten? Jag hukar.
LikeLike
Jag tycker att det vore bra om Zaremba lockades till att studera de genusrelaterade problemen på förskolan? Det finns mycket som är sopat under mattan och många myter som florerar.
Jag är lite rädd att förskollärare mfl inte skulle ta emot honom på ett positivt sätt.
LikeLike
Han är journalist, lämna förslaget att han ges uppdraget till DN så kanske du får din dröm uppfylld.
LikeLike
På vilket sätt var det relevant att nafsa mot Zoran här?
LikeLike
Äsch! Du skriver Zaremba! Då fattar jag. Har fått Zoran på hjärnan och faktiskt funderat över vad jag kan lära mig av denne fullfjädrade lobbyist!
Jag skyller på en viss bokstav och skäms.
LikeLike
Mats, jag förstår inte riktigt vad du är rädd för? Artiklarna har framför allt handlat om högstadiet och gymnasiet. I dem har Zaremba lyft ett antal brister i skolpolitiken, i kommunernas styrning, i skolforskningens och skolverkets insatser. Mig gör det hoppfull, men samtidigt är inget av det han lyft nytt och många av bristerna redan åtgärdade. Skolforskare är inte lika ideologiska längre, skolverket hjälper numera oss lärare att göra ett bra jobb i dialog med oss – en jäkla skillnad mot de pekpinnar och förhållningsorder vi fick under Mats Ekholm. Jag är hoppfull inför förändringarna i lärarutibildningen när det gäller högstadiet och gymnasiet. De enda som inte har skärpt sig är SKL.
LikeLike
Jag är rädd för att skolan ska delas upp i lätta och tunga ämnen.
Jag är rädd för att gamla hierarkier och konstgjorda gränser ska återuppbyggas.
Jag är rädd att allt som jag tror på ska ses som ett historiskt misstag.
Jag är rädd att de mediala framgångarna blir viktigare än de politiska processerna och att den pedagogiska forskningen marginaliseras.
Fast just nu skiner solen och jag är nog mest rädd att grannens maskrosor ska krypa över gärdsgården…
LikeLike
Att betrakta det man trott på och behöva ställa sig frågan om man hade fel är skrämmande, men absolut nödvändigt att göra då och då. Alternativet är inte roligt.
LikeLike
Du behöver inte vara orolig. Realskolan kommer inte tillbaka –tyvärr! Men tunga och lätta ämnen är intressant, vi har länge haft en betoning på matte, svenska och engelska. Men nu ska det bli nationella prov även i andra ämnen. Det torde innebära att alla ämnen kommer i fokus. Inte sant? Men jag håller med Morrica i att du måste ändra åsikt. Jag däremot…..
Får vi höra:
mea culpa
mea culpa
mea maxima culpa.
Vid varje rad ska man slå sig för bröstet.
(Detta var ett skämt och ska inte ses som hån vare sig mot Bloggaren eller Kyrkan.)
LikeLike
Jag kan nog ta det – och förlitar mig på den stora pendelrörelsen!
LikeLike