Jag har ibland kritiserat genusvetenskapen för att inta en bevakande hållning gentemot andra perspektiv.  Om någon (som jag) drivit frågan om betydelsen av att olika kön är representerade inom lärarkåren har det kolliderat med en likhetsfeministisk teori om att det egentligen inte är någon skillnad mellan män och kvinnor.

Den här hållningen är teoretiskt intressant men stämmer dåligt med de flesta människors erfarenhetsvärld. För många av oss är det viktigt med någon form av könsidentitet och vi bryr oss mindre om ifall den är biologisk eller socialt konstruerad.

Nu läser jag om en ny avhandling av Mia Liinasson som problematiserar bristen på självkritik inom genusvetenskapen (länk):

Det svåra har varit att det på vissa håll finns ett slags kåranda, berättar hon. Feminister har alltid betonat vikten av att hålla ihop mot förtryck och orättvisor. Därför har kritik mot det egna ämnet viftats bort. För att åstadkomma förändring har många menat att man måste fokusera på gemensamma erfarenheter och målsättningar istället för interna olikheter och konflikter, berättar Mia Liinason. Det har funnits en rädsla för att självkritik ska försvaga den feministiska rörelsen. Därför har Mia Liinason ibland haft svårt att tolka kritiken på sitt avhandlingsarbete.

– Vid mina presentationer under doktorandtiden kände jag mig ibland osäker på om jag fick kritik för att min forskning inte höll måttet eller om det var för att mina resultat provocerade. Men idag uppfattar jag den kritiken som ett uttryck för förhandlingar om vilken sorts kunskap man vill producera, säger hon.