Henrik Berggren sammanfattar elegant skoldebatten utifrån Prousts roman På spaning efter den tid som flytt.
Men ju mer han ansätter henne ju mer undanglidande blir hon – ökad kunskap ger inte ökat förtroende. Denna paradox gör ”På spaning efter den tid som flytt” till något mer än en kärleksberättelse: världshistoriens första roman om farorna med kvalitetssäkring och evidensbaserad kunskap.
Ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultatmål formuleras.
Dessa rop på ökad kontroll talar till den Charles Swann som finns i oss alla. Vi misstänker – ibland på goda grunder – att lärare, läkare och andra professionella grupper likt Odette inte alltid är helt att lita på. Problemet är bara att för mycket övervakning och styrning ofta leder till ökad misstänksamhet och ännu sämre prestationer.
Det kanske finns hopp om om DN ändå? Luften känns lite lättare att andas.
Tysta tankar 
Jag håller med fullständigt. Nu har jag följt debatten och/eller korståget mot skolan och hårt arbetande lärare under en lång tid. Det är naturligtvis i sin ordning att peka på brister men när det så gott som alltid sker med grova penseldrag som sveper med sig och klumpar ihop alla skolor och alla lärare så tröttnar jag rejält. Jag känner inte igen denna svarta bild. Jag känner inte igen den illa gömda inkompetensförklaring av lärarkåren, inte eller av yngre lärare. Att det finns många som vill spela med i denna negativa förstärkning av skolan som att vara i “fritt fall”, både från de båda rikspolitiska blocken men även från många andra håll kommer naturligtvis aldrig som i ett trollslag ge oss tillbaka någon drömsk samhällsposition eller ökad respekt i klassrummet. Kanske kan man ana en spaning från den tid som flytt?
Här finns ett stort mått av eget ansvar att utkräva också. Jag går aldrig in i något klassrum med känslan att jag inte kan hantera vare sig grupp eller ämne eller att min “status” står på spel. När jag omskolade mig till lärare för tio år sedan fanns det redan då misstankar från äldre lärare att vi “yngre” inte kunde tillräckligt, vilket naturligtvis var nonsens. Låt oss börja peka på de oerhört många goda exempel som vi kan se i vår omgivning också utan att blunda för de brister som ständigt måste korrigeras. Varför startar inte Aftonbladet även en tag som samlar alla de positiva saker som sker runt om i alla våra skolor dagligen? Vad vill man vinna på att skapa en ännu mer negativ aura kring skolan, varför spä på misstankar eller fördomar?
LikeLike
Hej Andreas!
Tack för uppmuntran. Har du sett att aftonbladet byttrubrik sedan stormen på Twitter?
Motsidan heter skollyftet:
http://skollyftet.wordpress.com
Mycket läsvärd!
LikeLike
Nej det finns inget hopp on DN Mats! I dag hade den en artikel av ett gäng direktörer som fick mig att nästan kasta upp (inte minst mot bakgrund av exempelvis lönerapport i Lärarnas tidning, också idag)
LikeLike
Jag försöker vara lite positiv en gång per dag – det går inte så bra!
LikeLike