Det var nog oundvikligt att diskussionen förr eller senare skulle hamna i de här uppkörda hjulspåren och jag erkänner mig skyldig till att ha provocerat fram Zorans kommentar i det här inlägget: Vad jag menar med samförstånd
Jag tycker nog att Jan Björklund i sitt ursprungliga inlägg i DN lyckas hålla en nyanserad ton och därmed undviker de sedvanliga dikeskörningarna. Utbildningsministern vet att det här är en känslig fråga och nämner katederundervisning som en undervisningsform bland andra.
Problemen uppstår när LR-lobbyn försöker använda utspelet för sina fackliga syften. Då förvandlas katedern till en symbol för motståndet mot kommunaliseringen och den enfaldiga polariseringen trappas upp. En fiktiv fiende (halmdockor och väderkvarnar) ska bekämpas och denne är emot:
1) Instruktioner i helklass
2) Ordning och reda
3) Åldersuppdelad undervisning
4) Uppföljning och återsamling
5) Betyg och bedömning
6) Systematiskt kvalitetsarbete
7) Lärarens ledarskap
Kanske är det lättare att demonisera denna påhittade fiende än att förklara vad begreppet “katederundervisning” egentligen står för? Jag har försökt redogöra för dess historiska ursprung, men anar att förespråkarna lägger en annan innebörd i ordet. Metta Fjelkner betonar möbelns praktiska funktion som förvaringsplats för pennor och papper och det borde inte vara en kontroversiell pedagogisk frågeställning. Men det finns utrymme för någon form av manifest. Vem antar utmaingen?
Vi som kallar oss flumpedagoger är naturligtvis en enkel, men rörlig måltavla för katederälskarna. Det retoriska knepet, att omvärdera ett skällsord, är riskabelt men spännande. Samtidigt ställer det höga krav på att vi kan formulera en begriplig hållning.
Jag menar att Gärdenfors önskelista till skolvärlden är en bra utgångspunkt och vill komplettera med sju punkterna som ringar in entreprenöriellt lärande i Skolverkets skrift Skapa och våga.
Tillsammans med debatten hos Janne på http://flumpedagog.wordpress.com/ är det möjligt att förstå vad jag menar med “flumpedagogik”.
Den avgörande skillnaden mellan flumpedagogik och katederpedagogik är att vi inte låser oss vid en metod utan sätter barnets lärande i centrum. Sedan avgör ämnet och sammanhanget vilken metod vi tror fungerar bäst. Där behöver vi teorier och forskning om vad som händer i barnets möte med världen.
Flumpedagogiken behöver katederpedagogiken – behöver katederpedagogiken flumpedagogiken?
Jag menar att det delvis är två överlappande fält och det finns anledning att fundera över vem som tjänar på att motsättningen trappas upp.
Tysta tankar 
Vi är alla för varierad undervisning men historieskrivningen skiljer sig åt kring varför katederundervisning som varit borta så länge getts en sådan laddning. Jag hävdar att LF varit först ut i diskussionen om undervisningsformer och använt uttrycket “katederundervisning” som ett sätt att demonisera traditionell undervisning.
Björklund skylls nu för att han försöker styra läraruppdragets hur på väldigt vaga grunder. SKL och kommunerna har upprepade gånger med lika hårdföra metoder som för Tolvåkersskolan styrt läraruppdragets hur. De har dolt effekterna av sina besparingar genom att förespråka ogenomtänkta, dåliga nya grepp.
Det är ingen fiktiv fiende som är emot dina 7 punkter, det har lärare fått erfara på mycket smärtsamma sätt.
Tack för att du skriver ned de sju punkterna så att det syns att du också ställer upp på att det här är bra saker för en framtida svensk skola.
LikeLike
Jag träffar ganska många rektorer, lärare och lärarutbildare. Någon gång borde jag ha mött din “fiende”.
LikeLike
Ja, det tycker jag! jag undrar varför du inte upptäcker dem.
LikeLike
Fläckvis blind?
LikeLike
Ja. 😉
LikeLike
Apropå flumpedagogik finns det ett allvarligt underliggande problem:
hur kan pedagogiska trender utan stöd i forskning få sådant genomslag
i Sverige för att senare dömas ut? Alla studenter från lärarhögskolan kan rabbla Bourdieux, men känner inte till John Hattie. Varför? Är det bra?
LikeLike
Bra fråga!
Möjligen kan detta förklaras av att vi lever i en kultur där Bourdieus sociologiska teori om kapital, habitus, mm. kan förklara varför det ser ut som det gör i Sverige och varför vi inte har en skola för alla, trots läroplansformuleringarna. Det handlar om att synliggöra den inofficiella styrning som verkar parallellt med den officiella. Teorin är användbar i det sammanhanget, knappast som lärandeteori eller undervisningsmetod, eftersom det inte är någon.
Men Bourdieus teori är naturligtvis bara en av olika förklaringsmodeller varför, inte bara att resultaten sjunker, utan oxå varför att det finns en ojämlikhet mellan dem som når framgång och de som inte gör det.
Vissa svenska forskar som t.ex. Mikael Palme (Det kulturella kapitalet) och Nidar Bunar (När maknaden kom till förorten) m.fl. har visat att det har betydelse var man bor och vilken grupp man tillhör om man når framgång eller inte i skolan.
LikeLike
Intressant kunskap men frågan är om teorier som egentligen bara har genomslag på skolpolitiska frågeställningar ska ta så mycket plats i en utbildning till ett visst uppdrag. Ett uppdrag där de politiska redan ska vara definierat.
LikeLike
En skola för alla – det är väl fortfarande aktuellt?
Och svårt att definiera!
LikeLike
Den enskilde lärarens uppdrag är bara en ytterst liten delmängd av detta och när det gäller att möta olika sorters elevbehov så lyfter jag återigen fram Martons tankar som något som ger mycket mer vägledning.
LikeLike
Jag är rädd att du öppnar en stor diskussion här och jag mernar att “en skola för alla” inte i första hand handlar om ett individuellt stödperspektiv.
Våra studenter läser Peder Haug som har ett annat perspektiv
LikeLike
Ja, det är en stor diskussion som öppnas upp här men jag är ytterst kritisk till att ni har med Peder Haug i lärarutbildningen. Jag tycker inte att hans tankar passar med den svenska skolpolitiken. Jag är också ytterst kritisk till hans forskning men måste erkänna att jag kan för lite för att kritisera den fullt ut och får därför nöja mig med att idéerna inte ryms inom nuvarande utbildningsuppdrag.
LikeLike
Hmmmm… Vad är det som inte passar? Ett inkluderande arbetssätt?
Har det också blivit omodernt?
LikeLike
Det är väl snarare hans tankar om att tillföra mål på många nivåer som är ganska besvärliga.
När det gäller ett inkluderande arbetssätt så tycker jag inte han har åstadkommit speciellt mycket. Jag kan ha fel men i vilket fall blir det svårt att kommentera.
LikeLike
Jag tror han delvis har omdefinierat det specialpedagogiska fältet. Men jag har ingen riktig koll.
“Åstadkommit”? Riktigt så enkelt kan vi inte bedöma insatser!
LikeLike
När det finns så mycket som har tydlig signifikans för lärarutbildningen så handlar det inte om att vi utifrån ska bevisa varför Peder Haug inte ska vara med. Det handlar om att lärarutbildningarna måste ha mycket torrt på fötterna varför han är med.
LikeLike
Backa inte igen, Jan. Om du hävdar att Haugs tankar inte passar med den svenska utbildningspolitiken och dessutom utger dig för att vara kritisk till hans forskning är det precis vad du hävdar att du kan göra – visa varför han inte ska vara med. Annars får man snarare intrycket att det är du som inte har “torrt på fötterna”
LikeLike
Jag har inte 100% torrt på fötterna och tycker att det Peder Haug skriver är fruktansvärt tråkigt att läsa. Det handlar mer om att ifall lärarstudenterna ska tvingas ta sig igenom Peder Haug så bör lärarhögskolan kunna ha riktigt välgjorda motiveringar. Emanuel Kants tankar om empiri och hur vi bygger kunskap känns oerhört mycket mer centrala för den som ska undervisa i naturvetenskapliga ämnen. Hans böcker skulle dock erbjuda lärarstudenterna en rejäl utmaning. 😉
LikeLike
Du är alltså kritisk till att lärarhögskolan använder viss litteratur för att du, personligen, finner den tråkig? Hmm, känns som du resonerar ungefär på det sätt många utbildningar kritiseras för att resonera kring både litteratur och kurser ‘det ska vara lätt och roligt, inte för svårt eller för besvärligt’….
LikeLike
Apropå utmaningar – i den första kursen tvingade vi studenterna att läsa Haug på nynorsk (man ska liksom ta dem medan de är formbara)!
Nynorsk är inte lätt och det var en uppgift som fick dem att förstå gruppens grundläggande funktion för lärandet. Tillsammans tog det sig igenom texten (svärande över oss lärare), men jag tror att det är kunskaper som fastnar.
*Sjunger långsamhetens och ansträngningens lov*
LikeLike
Nej jag är inte speciellt imponerad av det lilla jag läst av Peder Haug och lockas inte av tanken på att läsa mer av honom för att kunna föra en längre debatt. Då skulle det vara roligare att fundera kring Emanuel Kants tankar trots att han är mycket svårare (tråkig såger många).
LikeLike
@Jan Det finns gott om röster som säger att Säljö är skittråkig, Liedman, Kant, Marton, Vygotskij, Dewey, Piaget, Rosseau, till och med Aristoteles beskrivs som tråkig. Ska man rensa bort allt utom det som roar alla? Det torde bli en rätt tunn litteraturlista.
@Mats Specialpedagogik är en alltför viktig aspekt för att man ska hasta igenom den, det var ett innovativt sätt att närma sig saken!
LikeLike
Jag försöker inte få en lärarutbildning utan svårigheter, jag anser bara att det är viktigt att diskutera vilka delar som är tillräckligt relevanta.
Jag är öppen för att bli övertygad om motsatsen men hävdar att alla lärare har stor nytta av Martons tankar om att möta olika elever men ställer mig frågande till om Peder Haug därutöver erbjuder tillräckligt mycket viktigt för alla lärare. Kan det vara så att vi tillåter olikheter i lärares kompetens och att det är bara delar av lärarkåren som läser Peder Haug. Specialpedagogik är oerhört viktigt men det är många andra områden också och jag frågar om det inte är lämpligt med specialisering så att det nödvändiga djupet inom ett område uppnäs.
LikeLike
Jag är ledsen, Jan, men att motivera kritik med ett småbarnsligt ‘boken är tråkig’ och i nästa andetag glatt berätta att du bara läst lite av den egentligen ger inget intryck av vare sig någon seriös vilja eller någon egentligen möjlighet att diskutera relevans.
LikeLike
Jag nämnde att jag är kritisk mot hans organisatoriska tankar och att tillföra mål på många nivåer. Det känns som att det riskerar att bli mycket rörigt.
Det är de specialpedagogiska delarna som jag har läst ytterst lite av och där har jag mer ställt frågan om det kan vara så att Martons tankar om att möta elever som är olika räcker som läsning för alla.
LikeLike
Kanske finns det möjlighet att läsa Haug tillsammans med andra i en studiecirkel, så att du kan få hjälp att reda ut hans tankar om mål och organisation, och sätta dig in i de “tråkig” specialpedagogiska delarna, så blir det nog en mer givande diskussion sedan.
Lycka till!
LikeLike
Ska verkligen alla lärare ha specialpedagogisk kompetens?
Jag har en oläst bok av Marton som jag gärna prioriterar och dessutom borde jag nog ge mig på “Kritik av det rena förnuftet” av Kant. De kunskaperna är nog till större glädje för mina elever. Måste man kunna allt inom ett område innan man kan få prioritera ner det?
LikeLike
Du måste inte kunna “allt” (var fick du den tanken ifrån?)
Däremot ger det tyngd åt personen om han har läst först och därefter uttalar sig.
Alternativet är ideologiskt: alla som är emot kommunaliseringen är bra (?)
Jag ser fram emot din tolkning av Kant. ( du menar inte Johan kant?)
LikeLike
@Jan Om du inte vill läsa Haug borde du inte dragit upp honom överhuvudtaget. Du behöver inte kunna ‘allt’, men vill du bli tagen på allvar bör du ha något mer substansiellt än ‘tråååååååååkigt’ att anföra när du argumenterar.
LikeLike
@Morrica, nu får du läsa vad jag skriver (läs även ytterligare en kommentar bakåt) innan du svarar med samma sak som i din förra kommentar. Du brukar vara duktigare än så här.
@Mats, jag har förtydligat min kritik av Peder Haug och hans organisationsteoretisk resonemang. Dessa har jag läst och det var i den änden jag tyckte diskussionen började. Jag suckar sen bara över kravet om att också vara insatt i hans specialpedagogiska resonemang. Jag inser nu att den troliga anledningen till att hans organisationsresonemang blev så röriga är att han låter specialfallet specialpedagogik styra.
Johan Kant kommer snart ut med en bok om “Seminarieundervisning” som jag är sugen på att läsa men ”Kritik av det rena förnuftet” är skriven av Immanuel Kant och att mäta sig med den tror jag inte Johans Kants bok förmår.
LikeLike
@Tyvärr är det ju så att jag har läst, Jan, och jag har läst Haug också.
Lycka till med Kant, det blir lättare att förstå om du läser lite runtomkring och tar reda på var och när han skrev.
LikeLike
@Morrica, om du låst så väl hade det varit trevligare att kommentera hans organisationsteoretiska tankar som diskussionen började med i istället. Jag måste ha trampat på någon öm tå hos dig och det är jag i så fall ledsen över att jag gjorde.
Jag är ganska bekant med när Immanuel Kant verkade och har redan läst hans “Kritik av det praktiska förnuftet” och jag hävdar att välgjorda tankar kan hålla länge och det finns de som hittar mycket inspiration redan i saker av Platon. Du skulle kanske också läsa “Kritik av det rena förnuftet” för att vi ska få riktigt bra stringens i en diskussion kring vad elevperspektiv egentligen innebär.
LikeLike
@Jan, jag ber om ursäkt, jag försökte verkligen vara så tydlig jag kunde: jag kommenterade på hur du valde att förklara varför du uttryckte att Haugs tankar inte passar med den svenska utbildningspolitiken med att du tycker att han är tråkig. Jag har inte diskuterat Haugs tankar med dig, ditt sätt att prata om texterna ger mig ett intryck av att det vore rätt meningslöst.
LikeLike
Metastudier kommer nog aldrig att få samma genomslag – även om de är övertygande genomförda – som mer sammanhållna teorier om människans plats i tillvaron.
“Undersökningen är en meta-meta-analys; dvs. en metastudie av 800 metastudier utförda av andra forskare (sammantaget handlar det om omkring 50 000 undersökningar och över 80 miljoner elever). I studien analyseras sammanlagt 138 faktorer som kan tänkas ha betydelse för elevprestationer. Hatties ambition är dock inte att göra en rankinglista över vad som funkar eller inte funkar. Tvärtemot vänder sig hans sig uttryckligen mot den fixering som råder bland många forskare vid att rada upp ett antal faktorer som ”evidensbaserade”. Hatties ambition är istället att presentera en sammanhållen och konsistent förklaring till vad som påverkar elevers studieresultat.”
(Från PM om Visible Learning av John Hatti )
Någon forskning finns det väl som belyser förståelsens betydelse för barns utveckling?
LikeLike
Jag är klart skeptisk till att en del väldigt breda sociologiska diskussioner typ Bourdieux får så mycket plats i lärarutbildningen. Det mesta av detta påverkar bara skolans värdegrund och mål vilket inte är lärarens ansvar att definiera. Det känns som att mer av Ferenc Marton och forskning kring själva lärandet skulle vara att rekommendera istället.
Metastudier är en oerhört stor andel av det som vi lärare möter efter examen i form av föreläsningar, förslag till nya arbetssätt etc. Det skulle nog vara bra att lärarstudenter fick ökade insikter kring vilket enormt utbud av sådant en lärare måste kunna hantera. När det gäller vidareutbildning av lärare och information till lärare så känns det däremot som att vi gärna skulle kunna slippa en del av det stora flödet av material med tveksam grund. Kompetensutveckling av befintliga lärare borde ha större tonvikt på grundläggande forskningsrön.
LikeLike
Jag kan inte se att det ena utesluter det andra. Marton talar om hur vi lär och hur vi kan förändra vår omvärldsuppfattning och Bourdieu synliggör med hjälp av sina verktyg den ojämlikhet som finns. Om man diskuterar detta på en metanivå, så kan omvärldsuppfattningen förändras.
LikeLike
Det ena utesluter inte det andra men för en lärarutbildning som är väldigt fullpackad med en mängd måsten så känns det inte som att Bourdieux borde prioriteras.
LikeLike
Jag tror att diskussionen om den franske sociologen inte gäller alla lärarutbildningar. (se kursplaner)
LikeLike
Nej Mats, jag tror inte heller att det gäller alla lärarutbildningar. Sen uppfattar jag inte att Bourdieu är den enda som vi använder. Men kanske är det just hans teorier som studenterna enklast kan tillämpa.
Det är alltför många som vill få bort denna del av lärarutbildningen till förmån för annat. Det ser jag vara en olycklig utveckling. Att bli varse om våra fördomar och dessutom ges verktyg i syfte att kunna göra det är minst lika mycket en del hos lärare som förmågan att stå framför en grupp. För jag menar, om man inte kan erkänna att man ser och behandlar elever från förorten annorlunda än i innerstan, så har det också betydelse för hur man förhåller sig till dem.
Fortfarande är det en olycklig polarisering – jag vill ha med både-och, medan vissa företrädare “bestämmer” vad som är viktigast. Med vilken rätt har anser sig dom ha tolkningsföreträde?
Ett av skolans problem är just detta ensidiga sätt – att prioritera en sak för en annan. Istället för att se att många olika perspektiv; mångfalden kan vara mer fruktbar än enfalden.
Jag saknar t.ex. Ricoeur inom lärarutbildningen. Foucault, Bourdieu, Dewey har vi redan, samt en hel del andra. Därför att Ricoeur kan lära oss alla lite hur tolkningsprocessen går till. Gadamer skulle inte heller vara dum att få in. Men, det behövs resurser och självklart blir det ett urval på det mest aktuella och i Stockholm är det just ojämlikheten mellan förorten och innerstan som är det. Men det är möjligt att vi inte skall bry oss om detta och endast rikta in oss på arbetet med att förmedla kunskaper i klassrummet och låta det andra vara. Vi kanske skall ta bort ambitionen att skapa en skola för alla.
Jag sitter inne med lösningarna. Som lärarutbildare har jag i uppgift att arbeta i enlighet med uppdraget och kursplanerna och kan inte köra mitt eget race. Jag bestämmer heller inte själv vilken litteratur som skall användas eller vilka teorier som har prioritet. Vi kan inte göra som vi själva vill, och jag kan inte säga annat än att det är tur att vi inte kan det.
LikeLike
Jag sitter INTE inne med lösningarna … det var nog önsketänkandet som fick “inte” att falla bort.
För övrigt är inlägget fullt av språkfel – ber om ursäkt för det.
LikeLike
Gymnasieutbildningen innehåller en bred sfär av kunskapsområden som är till för att få oss att inse att vi har fördomar och ser olika aspekter på samhället. Det här är kunskaper som behövs inom alla samhällsområden.
Jag förstår därför inte hur detta kan prioriteras för en lärarutbildning som lider av så stora svårigheter att greppa de stora utmaningarna pedagogik, didaktik och ämneskompetens. Jag vill också ha mycket både och men när det gäller valen för lärarutbildningen måste vi ändå inse att vi inte både kan äta kakan och ha den kvar utan bör välja det viktigaste innehållet.
LikeLike
Examensordningen borde vara den legitima grunden för hur utbildningarna planeras.
Stoffträngsel råder – många val att göra…
LikeLike
Det är klart att det är examensordningen som ska styra men sen finns det förstås möjligheten att debattera i vilken mån den reflekterar de överordnade mål som existerar eller om den behöver ändras.
Min uppfattning är att många lärarhögskolor tolkar in en stor mängd reflektion kring samhällsfrågor medan de tonar ned handfast pedagogisk forskning. Detta känns inte bra, då det späder på stoffträngseln utan att ge tillräckliga redskap till lärarna.
LikeLike
Jag kan nog känna igen din beskrivning…
Den nya lärarutbildningen ger inte utrymme för sådana utsvävningar inom förskollärarutbildningen.
LikeLike
Jan Lenander
Du ser dig själv som en representant för vad vi andra skall anse vara viktigast. Det gör inte jag. Du får naturligtvis tycka vad du vill, men att nervärdera ett område för att du inte anser det vara viktigt är inte något som leder till en konstruktiv debatt. Du talar så mycket om att ni ämneslärare fått klä skott. Varför gör du likadant mot lärarutbildarna? Det är fel grupp. Det är politiken man skall kämpa emot inte de som har till uppdrag att genomföra den, dvs. lärarna på de olika nivåerna.
Jag försöker berätta hur det ser ut, inte hur jag önskar att det ser ut, förutom då att jag vill få in flera perspektiv.
LikeLike
Monika, det var hårda ord.
Mitt syfte var bara att väcka en debatt kring vad lärarutbildningen ska innehålla, något jag tror att ni lärarutbildare kan ha nytta av. Kan det vara så att brukarsynpunkter är intressanta för er?
Jag upplever att mer än motsvarande kommentarer kommer kring vilket innehåll vi ska ha i våra utbildningar och det känns bara bra för oss.
Däremot har jag avhållit mig helt från att kommentera lärarutbildares arbetsvillkor, hur ni genomför ert uppdrag och hur mycket ni arbetar och det är något som skolforskare Blossing mfl inte backar det minsta för att göra med stor kraft när det gäller lärare.
LikeLike
Jag lyssnar hela tiden på lärarna … men de måste även kunna lyssna på oss. Likaväl som de är professionella är vi också det, inom ramarna för möjligheten att vara det. Om vi arbetar i enlighet med uppdraget vad än kritiker anser om det, är vi professionella. Och kanske vi även vet en del som lärare kan ha nytta av i sitt arbete.
LikeLike
Jag gissar att den här texten ger ledtrådar hur vi arbetar med att vårt uppdrag:
https://lumaol.wordpress.com/2011/04/06/hur-granskar-hsv-hogskolornas-kvalitet/
Som du ser har HSV ganska bestämda åsikter om hur det ska gå till. Kanske vore det bra om du genom politiken försökte påverka DERAS uppdrag!
Blossing? Varför släpar du in honom?
Är inte han från Göteborg…
LikeLike
Jag tycker det är roligt att provocera fram varför ni gör olika saker i utbildningen. Jag ber om ursäkt för att jag varit för burdus och säger återigen att syftet var bara att få igång en diskussion. Att ha hört era resonemang och diskuterat innehåll är en bra uppvärmning för att ta mig an HSV:s uppdrag men jag lovar inte att jag känner mig tillräckligt väl rustad någonsin.
Blossing verkar i Göteborg nu även om han kommer från Karlstad högskola men jag behöver inte älska alla som bor i min hemstad. Även om Blossing är ett utmärkt exempel på skolforskares angrepp på lärarkåren så lovar jag att du ska få slippa honom i din blogg hädanefter Mats.
LikeLike
@Jan
Det här med provokationer är en riskabel strategi som riskerar att bita avsändaren i näsan.
Hårt.
Mitt tålamod är ganska begränsat med sådana krumbukter och snart tror jag att hela kommunaliseringsgnället är just en sådan där – ovanligt lam – provokation.
LikeLike
Fast Mats du borde nog ha tillräckligt mycket historik kring lärare som känt sig överkörda, ett yrke som förlorat drastiskt i status, en kräftgång för skolan med ständigt försämrade resultat och du borde ha läst Helena von Schantz serie om “Allt är lärarnas fel” och kunnat hålla med om en hel del. Jag tror att det går att räkna ut för dig att kommunaliseringsgnället inte handlar om en provokation utan om en känsla som byggts upp med stor kraft under lång tid. Kanhända vänder vi vreden åt fel håll men inte sjutton är det någon lek …….
Att provocera för att få fart på diskussionerna är en taktik där jag lärt mig mycket av dig Mats. Jag ber åter om ursäkt för att jag inte lyckats genomföra det med din lekfulla finess.
LikeLike
En förklaring är kanske att jag jobbat 25 år i kommunen innan jag blev statligt anställd (Aj är det redan 10 år!).
Och nu tänker jag av ren självbevarelsedrift inte tala om vilken arbetsgivare som har varit bäst. Man biter inte den hund som föder en…
LikeLike
Jag tycker att följande DN artikel Den glömda läraren stärker min syn på att den traditionella läraren utsatts för mycket krypskytte och att ledarskapet varit hårdhänt och ofta missriktat.
Synsättet att LR, DN, …. är en bråkig minoritet som klagar på saker utan grund urholkas mer och mer ju fler vi blir som har upplevt samma sak. Jag undrar om inte Mats borde göra något åt sin fläckvisa blindhet och inse att det inte finns någon fördel för eleverna med dålig behandling och kritik av lärare med framför allt långa utbildningar. Traditionella undervisningsmetoder har vuxit fram under lång tid och det finns mycket värdefullt inbakat i dem. De ska förädlas, inte bytas ut.
LikeLike
Om landets alla ledarsidor säger samma sak – bevisar det något?
Förutom att LR-lobbyn har varit väldigt mycket framgångsrik…
LikeLike
Det säger mycket mer än den propaganda LF ägnar sig åt tillsammans med en arbetsgivarpart med ensidigt fokus på ekonomiska besparingar.
LikeLike
Mycket mer än ingenting är fortfarande väldigt lite!
LikeLike
Menar du den här skriften:
Click to access kunskapsbedomning_och_kunskapssyn.pdf
Säljös kapitel ger lite tyngd åt diskussionen:
Lärande, kunskap och kampen mellan
traditionalism och progressivism
– Roger Säljö
LikeLike
Mitt resonemang har också en motpol som tar sin utgångspunkt i renodlad progressivism och en allians SKL, LF och delar av skolforskningen och bygger på en serie uttalande av LF som i stort sett stödde kommunförbundet och senare SKL’s syn när det gäller undervisningsformer. Rent historiskt är de huvudsakligen placerade under 90-talet men de har följts upp även det senaste decenniet men i andra former. Dokumentet med bland annat Säljö är en fortsättning i samma skola men symboliskt mycket viktigare är LFs val att försöka begrava frågan om segregation tillsammans med SKL.
Jag räknar mig till traditionalisterna och vill verka lite i Lennart Grosins anda en länk men hävdar att grunden för mina resonemang är konstruktivistisk eller går ännu längre mha Ferenc Martons tankar. För mig känns det som att LF varit med och skapat en helt onödig polarisering mot uppföljning och ämneskompetens som jag tycker saknar vetenskaplig grund. Under min studietid i Göteborg var jag uttalad Martonit och tyckte att Roger Säljö var en opportunist som tagit draghjälp av honom. Att LF slår följe med Säljö ger dem inte några pluspoäng hos mig.
LikeLike
Dokumentet med Säljö återupprepat (det finns också ovan)
LikeLike
Gäsp! Den här konstiga motsättningen mellan proggresivism och traditionalism känns ohyggligt överspelad och jag kan verkligen inte förmå mig att ägna den något större intresse.
Utbildning erbjuder många verkliga utmaningar. Vi behöver liksom inte hitta på problem.
Lärarutbildningen 2001 skrevs fram som ett sätt att komma förbi denna dikotomi,
LikeLike
Gäsp, jag håller med dig om att den här polariseringen är rent löjlig även om vi nog har olika uppfattning om varifrån detta kommer i den svenska debatten. Det är nog väldigt lagom att sätta streck i debatten.
Jag avslutar med lite reklam för Ferenc Martons tankar, det behöver vi ha mer av och även om Säljö tar ställning i polariseringen så kräver inte Martons forskning detta.
PS. Jag tror att Martons tankar kan vara intressanta även för förskollärare.
LikeLike
Marton och hans fenomenografer har länge dominerat utbildningssverige. I förskolan har Ingrid Pramling Samuelsson en mycket stark ställning – hon har till och med lyckats övertyga Björklund att leken är viktig.
LikeLike
Detta var trevlig läsning och jag sökte upp De yngre barnens fenomenograf och känner att tankarna kring leken ihop med målorientering kan ge även en gymnasielärare inspiration.
LikeLike
En bok som hängt med länge är “lärandets grogrund” eller “lärandets avgrund” som den också kallas av några kollegor som inte delar Pramling Samuelssons kunskapssyn.
Jag är glad att lekens möjligheter synliggörs men bekymrar mig över en viss fyrkantighet.
LikeLike
Begreppet kunskapssyn verkar vara ett veritabelt slagträ i debatten. Det känns inte som att någon verkar speciellt intresserad av att definiera det tydligt på ett gemensamt sätt så att det går att jämföra olika synsätt utan istället smider var och en sin värja för att gå till attack mot andras teorier med värjan kunskapssyn.
LikeLike
Kunskapssyn är inget slagträ – däremot ett mångtydigt ord som behövs i debatten.
Jag efterlyser någon som skriver pedagogiskt manifest för katederpedagogiken som inte enbart fokuserar på ledarskap och makt. Min utmaning för dig Jan är att formulera något som ni kan stå för tillsammans. Vad är det för kunskaper som ni ska använda katedern till att sprida? Vilka aktiviteter stödjer just den formen av lärande? Vilken teori beskriver lärandet?
Tveka inte inför att ge dig ner på det epistemologiska och ontologiska planet. Katederälskarna behöver någon som vågar lyfta näsan över metodnivån!
LikeLike
Kritiken mot Pamling Samuelsson handlar för mig om att hon är alltför ivrig att nyttiggöra lekens lärande aspekter och därmed missar andra delar av den. När det metakognitiva tar över tappar vi kanske den lustfyllda dimensionen i den vilda leken.
Jag är mer inspirerad av Huizingas och Matti Bergströms tankar. Vissa saker ska pedagoger inte peta i.
LikeLike
Är det den här typen av funderingar du efterlyser?
LikeLike
Njae – jag hade nog tänkt mer manifestartat.
LikeLike
Ja, jag får fundera på det. Anna, jag och programledaren enades ju om att lägga katederundervisning på hyllan så jag letar efter ett annat icke nedsmutsat ord. Jag har inte hittat det ordet än men det kommer väl.
LikeLike
Jag kom i kontakt med Marton 1992, alltså för 19 år sen då jag läste pedagogik på SU. Senare kom han in på LHS med boken Hur vi lär, i början av 2000. Marton är alltså inte ny på lärarutbildningen. I mitten av 90-talet var det inte någon av de lärare jag träffade som ens visste vem han var.
Nu har han tyvärr ramlat ur och ersatts med Piaget, Vygotskij och Skinner, samt sociokulturella teorier med Säljö i spetsen. “Om lärande” tror jag finns kvar någonstans.
LikeLike
Jag tycker att Marton går ett steg längre än de sociokulturella teorierna och upplever att han inom pedagogiken gör det som Kant gjorde inom filosofin. Kant förde samman det resonerande och det empiriska kunskapbygget. Marton för samman det inre lärandet med det sociokulturella perspektivet på lärande. När Marton ramlar ur känns det som att vi tar ett steg bakåt.
LikeLike
Nu vill jag inte jämföra Marton med Kant, då jag knappast tror att Marton kommer att studeras om 300 år, men visst gör han något liknande, då han ger oss möjlighet att göra en perspektivvändning. Tyvärr är det svårt att få lärare och studenter att ta till sig det. Att börja med Hur är fortfarande det som gäller!
LikeLike
Vi får allt inse att pedagogik bara är en lite avknoppning från filosofin och att även om den är viktig för oss så blir de stora små jämfört med Kant och Marton kommer nog inte ens räknas med bland de allra största inom pedagogiken. Han kan faktiskt också ha fått en del hjälp av att känna till Kant så det han gör är inte lika nyskapande. Det är ändå ett härligt utvecklingssteg han tar och jag söker efter sätt för att få oss att använda oss de tankarna än mer.
LikeLike
Pingback: Varför blev katederundervisning så hett? | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Har inte lästa alla kommentarer som flödat in. Men jag välkomnar ditt inlägg som istället för att polarisera och slåss om begreppen i egna syften istället lyfter frågan till att handla om barnet, ungdomen eleven. Elevens lärande.
Jag tror att flumpedagogiken och katederundervisningen behöver varandra och kan nog överlappa varandra om den som står för undervisningen har elevfokus och engagemang.
Det är märkligt att debatten så ofta handlar om begrepp och gissningar vad andra menar, istället för att i bästa vilja tolka alla positivt och försöka föra debatten vidare – för elevernas skull…
Heja alla duktiga lärare!
LikeLike
Ja, i katederdebatten i Skolministeriet i P1 som jag deltog i så enades vi om att det är dags att lägga ordet katederundervisning bakom oss. Det existerar liksom ingen riktig katederundervisning längre och när dessutom Christermagister använder det mer neutrala relationspedagog som begrepp för det arbetssätt som startade som flumpedagog har vi alla möjligheter att undvika polariseringen och satsa på att lyfta alla de bra undervisningsformer som används.
LikeLike
Tack för uppmuntran!
Det finns en vilja att gå vidare i den pedagogiska diskussionen. Tyvärr har DN och landets ledarsidor en annan agenda. Nu är det svartmålning som gäller.
LikeLike
Jag tycker att DN på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram behovet av ett bra modernt pedagogiskt ledarskap. Vi måste ju också hitta bra förbättringsmöjligheter för att vända en negativ utveckling hos vår skola vare sig vi är relationsprdagoger eller genomgångsartister.
Kommentarerna på artikeln om läsinlärning har också varit positiva hos de som känner till området.
DN kan kanske bli en gemensam allierad för en bättre skola.
LikeLike
Jag tror att det är få som är emot “bra modernt pedagogiskt ledarskap” eller “bra förbättringsmöjligheter”.
Vem tror du skulle säga emot dig – det blir liksom pinsamt när du staplar självklarheter och försöker få det som om det är något nytt och revolutionerande (som LF, SKL och lärarutbildningarna har försökt gömma undan) Det tricket har du kört för många gånger. Den ende som går på det är Zoran.
Har du läst Morricas kommentar om språkdelen?
DN är och förblir maktens enfaldiga megafon.
LikeLike
Ett modernt ledarskap kräver uppföljning av lärares viktigaste uppdrag och resurser för rektor att åtgärda problem. Det är upp till bevis kommuner detta finns det ingen annan att skylla på för.
LikeLike
Du menar att den gamla rektorsrollen ( innan kommunaliseringen) var “modern”?
LikeLike
Mitt uttalande handlar om hur arbetsgivaren för skolan bör agera. Detta var inte bättre förr men skolan ligger tyvärr långt efter många områden numera. Det var tyvärr inga självklarheter jag staplade upp eftersom de på många ställen inte tillämpas. Observera också att det inte bara är den lägsta nivån rektorer som ska tillämpa det.
LikeLike
Dina funderingar om hur ett ledarskap bör vara är helt okontroversiella.
Det underliga är varför du tror att staten skulle vara mer “modern”.
Frågan om vem det är som behöver bevisa vad är naturligtvis ganska meningslös – men det skulle underlätta din argumentation om du kunde peka på ett framgångsrikt fall av statligt ledarskap:
Apoteken, SJ, Posten; Televerket, Försvaret och nu senast Vattenfall…
Varför vill du så gärna vara en del av detta?
LikeLike
Mats, jag har ännu inte tagit tydlig ställning i frågan kring statligt eller kommunalt driven skola. Den diskussionen lämnar jag gärna till andra debattörer. Jag lyfter fram att kommunaliseringen GENOMFÖRDES på ett helt förkastligt sätt och att det finns många skador att reparera. Jag lyfter fram att SKL och kommunerna än så länge har fungerat undermåligt som huvudman, arbetsgivare och ledare för skolan och satsar i första hand på att utmana dem att förbättra uppföljningen av det viktiga och stimulera ett modernt ledarskap med förankring av beslut.
LikeLike
Om det är ett modernt pedagogiskt ledarskap man vill ha, skall man nog vända Björklund och den nya utbildningspolitiken ryggen.
LikeLike
Det håller jag inte med om alls. Uppföljning, kvalitet och struktur är viktiga hörnstenar i ett modernt ledarskap. Trots sitt sätt som kan reta mig så talar Björklund med respekt om lärare och det är det allra viktigaste för att lyckas.
LikeLike
Som jag ser det har respekt för sina egna åsikter om hur lärare skall vara. Det enda lärarna som får hans respekt är väl dem han tycker är duktiga. Det är inte att sträva efter ett modernt pedagogiskt ledarskap hos lärare.
LikeLike
En förväntan om lärare ska uppnå de mål de har och ta ansvar, dvs ett krav på att de är duktiga, kan visst gå hand i hand med ett modernt ledarskap och respekt för dem.
LikeLike
Men det är just kravet på duktighet som jag reagerar emot. För vem skall bestämma vem som är duktig – Björklund efter hans tyckande om vad det är, eller mitt utifrån min roll som lärarutbildare eller lärarkollegor.
Skall inte lärare värderas efter vad de gör och inte hur vissa ser om det är en duktig lärare eller inte.
Björklund tycker – han använder meningen Jag tycker att … och han utgår från sina egna lärare. Det är inget modernt pedagogiskt ledarskap han vill ha – han vill att lärarna skall vara som han tycker de skall vara – duktiga!
Huruvida jag är duktig som lärarutbildare eller inte är ointressant, på så sätt att jag kan inte utgå från detta. Det är uppdraget som är mitt fokus – inte på att jobba för att bli så duktig som möjligt. Då blir det ju enbart ett fokus på mig själv och min egen duktighet. Är det professionalitet?
LikeLike
Jag tror JB menar “Duktig på att förstå hur han vill ha det” och det är en tolkning som tangerar “lydig”.
Precis som Gunnar skriver finns det en rad andra dimensioner i läraryrket som är mer betydelsefulla och begreppet “reflekterande praktiker” täcker in en del av dessa.
LikeLike
Mats
Om jag fullgör mitt uppdrag gör jag ju det … kan jag fullgöra det bra eller dåligt? Om dåligt, ja, då fullgör jag det inte. Detsamma gäller när jag bedömer examinationer. Antingen analyserar man eller också inte. Kan man analysera bra eller dåligt. Om dåligt, har man då visat att man har analyserat.
Värderandet Bra och dåligt är konstigt är använda sig av när man bedömer om någon har tillägnat sig kunskap eller inte. Antingen kan man något eller också inte. Kan man något bara till hälften, ja då kan man det till hälften.
LikeLike
Sant – ordet duktig har en moralisk underton tror jag (ambitiös och arbetsvillig)
LikeLike
Ja, och i mina ögon innebär ett modern pedagogiskt ledarskap att man står över just att värdera någon som ambitiös och arbetsvillig som grund för ens agerande.
LikeLike
Vi har en del andra kriterier som stöd för bedömning av prestation.
Många andra…
LikeLike
Man ska bedömas efter sin förmåga att uppnå de mål man har. Någon typ av subjektiv bedömning av duktighet är nödvändig i en målstyrd verksamhet. Den som bedömer ska självklart ha nytta av att den bedömer korrekt.
En rektor som låter sina känslor ta över och straffar bort en duktig lärare ska upptäcka att h*n lyckas sämre med sitt uppdrag och får sämre egen belöning.
LikeLike
Duktighet är inte bara arbetsvillighet och hur ambitiös man är även om det kan spela in. Det finns oerhört smarta människor som kompenserar sin arbetsovillighet och lättja med sin intelligens eller sociala förmåga. De flesta lärare bör nog dock ha flera positiva egenskaper för att lyckas med att nå sina mål.
LikeLike
@JanJ
Jag antar att du känner till sagan om de tre grisarna?
Du riskerar att bli den här debattens “Bror Duktig” och jag anar vem det är som du och LR betraktar som Stora stygga vargen…
LikeLike
Men, vad är korrekt …
Antingen uppnår man målen eller också inte. Kan man uppnå målen mindre duktigt eller mer duktigt. Mer eller mindre oduktig. Och på vilket sätt. Är man mindre duktig om man uppfyller dem till hälften och vad är då hälften. Om alla skall bli godkända, så skall alla bli godkända och då har målen uppnåtts. Var sätter man gränsen annars för duktigheten. Det är just denna som jag ser det godtycklighet som jag inte anser vara professionellt.
Vad mer gäller varför målen inte uppnås än lärarens duktighet?
LikeLike
“De flesta lärare bör nog dock ha flera positiva egenskaper för att lyckas med att nå sina mål.”
Jag trodde det var lärarens kvalifikationer som har att göra med om man lyckas heller inte.
Och vad är positiva egenskaper som mejslar ut att det handlar om läraryrket och inte kan ses vara en allmänt mänsklig egenskap?
LikeLike
En viktig poäng är att det är eleven/studenten som uppnår målen. Det finns en obehaglig tendens att se barnets resultat som lärarens prestation. Vi är möjliggörare – inte utförare! (gäller även den duktigaste lärare!)
LikeLike
MANIFEST FÖR GENOMGÅNGAR I STORGRUPP
En undervisningsform som kräver mycket av läraren men som också kan ge många elever samtidigt stora mängder lärande.
Tydligaste kännetecken: Läraren håller i gång showen hela tiden och frågor och interaktion kan förekomma men de kan inte förutsättas som något som driver genomgången framåt.
Fördel: Många elever kan samtidigt dra nytta av lärarens höga kompetens i sitt lärande. Oerhört effektiv metod rätt genomförd.
Nackdelar: Metoden kräver mycket både pedagogiskt och ämnesmässigt av läraren och blir oerhört svår när variationen i förkunskaper är hög.
När det gäller undervisningens mål så skapar de en gradvis ökning av svårighetsgrad:
1. Förmedling av information ställer krav på “slice of Life”, struktur, ämneskompetens och pedagogisk flexibilitet.
2. Förståelse av sammanhang ställer därutöver höga krav på frågeställningar, pauser och åskådningsexempel
3. Kreativitetskapande ställer därutöver stora krav på överraskningar, humor och nya angreppssätt med oerhört god timing.
Det här kan låta ouppnåeligt framför allt för nivå 3 men som en inspiration så finns en mindre undersökning som visar att det tillfälle då flest personer kommit på en affärside eller en uppfinning är i samband med genomgångar i storgrupp.
En avgörande aspekt i att bedöma det här som nummer ett bland undervisningsmetoderna är att grupparbeten, PBL, dialogiskt klassrum, individuellt arbete och i stort sett alla andra undervisningsmetoder är beroende av att kombineras med välgjorda genomgångar.
LikeLike
Snyggt!
Jag hade kanske lagt till något om att “skapa energi i rummet” , “utmana elevens tänkande” och “fånga en berättelse”.
Slipa lite och publicera på din blogg och länka till twitter #merkateder . Det börjar bli lite tjatigt där….
LikeLike
Tack det ska jag göra så fort jag hinner.
LikeLike
De heta debatterna om undervisningssätt är ett symptom på att vi inte har en målstyrd skola och att det lönar sig att lobba för just sin syn på undervisning. Det är ett tecken på att kommunpolitiker ägnar sig åt ett rent planekonomiskt petande i hur undervisningen bedrivs istället för att följa upp och utvärdera resultat.
LikeLike
Jag menar nog att de här debatterna har ett sammanhang där de kan föras med värdighet – i skolan!
De inblandade aktörerna (lärare, barn, föräldrar, rektorer och huvudmän) har att förhålla sig till lokala förutsättningar och styrdokument. Forskning och regionala utvecklingscentrum har sin givna plats i samtalet.
Idag har diskussionen kidnappats av journalister, rikspolitiker och fackliga lobbyister. Den förs i ett tonläge som de flesta av oss inte vill vara en del av oss. I ivern att knipa poänger dras snabba slutsatser (allt är kommunaliseringens fel) och barnen blir en bricka i det större politiska spelet.
LikeLike
Jag tycker nog att debatten tippade åt det håll som du inte tycker är önskvärt redan när Kommunförbundet (blivande SKL) började lyfta upp dem på nationell nivå. När sen idéerna gav oönskade effekter var den snabba slutsatsen att “allt är lärarnas fel”. Det tonläge som SKL använder är mycket högre än journalisternas, “Vi vill ha makt” hette debattartikeln förra våren.
LikeLike
Jag tror att vi är överens om att ansvar utan makt är ett farligt tillstånd?
Vad som hände under 90-talet har vi olika bilder. För mig var den största händelsen att 6-åringarna fördes över till skolan (förskoleklassen). Här kan vi tala om svek…
LikeLike
Här kan vi känna igen oss i varandras verklighet med en ansvarig för skolan som pekar med hela handen och inte använder ett modernt ledarskap. Det gammalmodiga ledarskapet glömmer bort att det viktiga är hur förändringen genomförs och det viktiga är inte exakt i vilken struktur den landar i.
LikeLike
Jag läser ovanstående inlägg mot bakgrund dels av min bakgrund som lärarutbildare, dels av ett citat i Maciej Zarembas artikelserie Hem till skolan i DN sön 3 april. En rektor säger “När det gäller det pedagogiska ledarskapet är det ingen skillnad på yngre och äldre barn”. Jag anar här en rektor med rötter i förskolan. Det jag upplevt som lärarutbildare är att lärare för barn i olika åldrar har förvånansvärt lite kunskap om och förståelse förutsättningarna för barns lärande i olika åldrar – och respekt för hur kollegor väljer att anpassa sig till dessa förutsättningar.
För att få syn på varandras arbetssituationer och strategier, för att kunna diskutera dessa med intresse och respekt och för att kanske kunna föra utvecklingen i hela skolsystemet vidare i krävs ett metaperspektiv i form av ett vetenskapligt grundat yrkesspråk. En debatt där ord som flum och katederundervisning används som invektiv är meningslös. En seriös debatt kräver adekvata ord, och eftersom skolans värld kännetecknas av mångfald och mångfald krävs preciseringar. Jag vill här ge ett exempel på hur sådana preciseringar kan se ut.
Sedan jag 1996 läste Colnerud och Granströms bok ”Respekt för lärare” har jag ägnat mig åt att skapa en adekvat terminologi för att beskriva lärares arbete. Här några begrepp som sätter in katederundervisningsbegreppet i ett teoretiskt sammanhang:
– lärande är självorganisering, dvs. någonting som uppstår spontant under vissa förutsättningar
– en ledande faktor är någonting som KAN göra skillnad
– en sammanställning av ledande faktorer är ett möjlighetsrum, en situation, där lärande KAN uppstå
– ett möjlighetsrum har en vägg bestående av ledande faktorer
– en lärare kan i förhållande till möjlighetsrum inta någon av tre positioner eller växla mellan dem:
– ledande postition: läraren är själv ledande faktor i möjlighetsrummets vägg och producerar skillnader i form av instruktioner, föreläsning, högläsning, frågor, tillsägelser etc.
– inre position: läraren befinner sig inne i möjlighetsrummet tillsammans med sina elever; situationen kännetecknas av delaktighet på lika villkor. Läraren har ingen plan för sitt agerande, men agerar utifrån elevernas ord och handlingar med sikte på att få lärande till stånd och bidrar på så sätt till självorganiseringsprocesser vilka i sin tur kan bidra till lärande – hos eleverna eller läraren själv
– yttre position: läraren står utanför möjlighetsrum som elever befinner sig i. Läraren är passiv åskådare till sådant som sker i en grupp av elever – det kan vara barn som leker eller studenter som diskuterar en given uppgift.
– undervisning handlar om att skapa möjlighetsrum, dvs. att sammanställa ledande faktorer som gör lärande möjligt. De olika, strategiskt motiverade möjjlighetsrummen och tänkandet kring detta bildar ett komplext nätverk strateginät
– strateginätet speglar lärarens uppfattningar om behov i ett behovsnät
– behovsnätet är uppbyggt av lärarens uppfattningar om behov av två slag:
– nu-behov som t.ex. trygghet och omväxling
– behov i futuala behovskedjor, som t.ex. arbetsro;
– en futural behovskedja utgår från framtida behov och slutar i nuet; Nu behövs arbetsro för att eleverna ska kunna lära sig, så att de kan komma in på lämplig utbildning och senare motsvara samhällets behov av kompetens.
Om läraren anser att eleverna behöver katederundervisning, dvs. att eleverna under en längre eller kortare tid kollektivt behöver få instruktioner, information etc. kan han/hon välja att inta denna ledande position. Men pga t.ex. elevernas behov av omväxling finns skäl att efter en stund byta position, till inre eller yttre sådan och katederundervisningen följs då av enskilt arbete eller arbete i grupper. Som i sin tur kan följas av ny katederundervisning, dvs. av att läraren intar en ledande position för att avrunda, sammanfatta eller organisera elevernas redovisning av sina arbeten. Vid redovisningen intar läraren en yttre roll, dvs. förhåller sig som passiv åskådare till eleverna som redovisar. Etc. etc.
Den vetenskapliga grunden för denna begreppspparat är dels Donald A. Schöns begrepp reflekterande praktiker (både lärare och elever är reflekterande praktiker…), dels system- och informationsteori, cybernetik och kaosforskning.
LikeLike
Bra kommentar, det känns som att lärarutbildare har redskap för att strukturera en debatt kring användningen av olika undervisningsformer.
LikeLike
Tack Gunnar!
På sikt kanske vi kan erövra en terminologi som möjliggör ett samtal som innefattar både professionella, forskare, politiker och journalister.
Och alla andra…
LikeLike
Tack för intressant inlägg! Låt oss skapa ett gemensamt metaspråk. Gärna nu på en gång så vi kan komma igång att starta möjlighetsrum.
LikeLike
– Anna Kaya, när du säger ”låt oss skapa ett gemensamt metaspråk” så formulerar du en ”axiomatisk idé”. Eftersom jag ställer upp på idén, blir vi två individer som gör detta. Då är vi tre – idén+du+jag – och tillsammans utgör vi tre en levande helhet, en ”supraindivid”, som kan tänka och handla. En supraindivid kan växa genom att fler individer ansluter sig till idén. Det optimala vore om en majoritet av alla lärare ställde upp på idén, för då skulle vi få ett yrkesspråk. Det finns alltså lite för den här supraindividen att jobba med…
Vill du läsa om supraindivider? Jag har skrivet en text som du finner på http://www.complador.se och Ordlista: supraindivid.
Den axiomatiska idén är en ledande faktor: det kan göra skillnad om man tänker så, eller ej. Supraindividen med denna idé är ett möjlighetsrum där idén utgör väggen. Olika processer kan uppstå så att idén förverkligas. Du och jag, Anna Kaya, är inre element i det möjlighetsrummet, och dina och mina minnen, idéer och förmågor kan göra skillnad i olika självorganiseringsprocesser.
– Mats, ett sätt att ”erövra en terminologi” kan vara att satsa på supraindividen ”Låt oss skapa ett metaspråk”. Jag kan bidra med mina termer till diskussionen, men förväntar mig självfallet inte att alla kommer att köpa dem rakt av. Men de kan kanske vara en början, en kärna att börja samtala utifrån och omkring…?
– janlennander, den kurslitteratur som används på lärarutbildningarna är full av ord och begrepp, varav somliga är klart och tydligt definierade, andra inte. Risken är då stor för att man fokuserar olika, tänker olika och talar förbi varandra. Jag tror att min begreppsapparat (www.complador.se) kan användas för att ”sortera upp” ord, begrepp och tankesätt utifrån Anna Kayas idé ”låt oss skapa ett gemensamt metaspråk”.
– Vad tror ni: skulle detta forum vara en lämplig plats för diskussioner som syftar till ett metaspråk, eller finns det något bättre cyberforum?
LikeLike
Verkligen spännande Gunnar!
Just nu brottas många med att förstå vad som händer efter Björklunds utspel och den avgörande frågan tycks vara om begreppet “katederundervisning” är möjligt att använda i ett modernt sammanhang. Diskussionen på twitter:
http://twitter.com/#!/search/merkateder
är ofta ryckig och förvirrad men också väldigt levande och oförutsägbar.
Den 12/4 samlas några av deltagarna och jag tror att ditt förslag skulle vara en välkommen öppning mot större tyngd i debatten.
http://merkateder.se/
Jag ska genast besöka din sida!
LikeLike