Jag försöker uppfostra Zoran Alagic till en mindre polariserande hållning i skoldebatten. För några kanske det verkar underligt, eftersom jag gärna intar ett konfliktperspektiv, men när det gäller skolan är jag trött på den förutsägbara retoriken och längtar efter nyanser.
Kanske går det enbart att förstå det upphetsade tonläget mot bakgrund av de oförrätter som LR menar att deras medlemmar har utsatts för sedan kommunaliseringen, men för oss andra är det svårt att se hur en fråga kan vara så infekterad. Mina studenter skakar på huvudet:
– Varför är de så arga?
Min utgångspunkt är att vi inte har tillgång till en absolut sanning om tingens tillstånd. I bästa fall har vi en gemensam upplevelse, men oftast får vi hålla tillgodo med någon form av text eller bild som återger en händelse. Semiotikern skulle säga att erfarenheten medieras.
Det första steget är då att försöka återge texten så neutralt som möjligt med egna ord. Hur översätter jag den till mitt språk? På vilket sätt färgar mina erfarenheter av sig på det som nu är en berättelse? Går den att berätta annorlunda? Saknar vi information? Vad vet vi om personernas drivkrafter?
Nästa steg är att analysera händelsen! Hur ska vi förstå betydelsen av personernas agerande? Vem representerar de? Går det att generalisera utifrån deras agerande?
Det sista steget är att värdera händelsen och eventuellt knyta det inträffade till en politisk eller teoretisk nivå. Går det att dra någon form av slutsats som vi kan ha nytta av i skolutvecklingsarbetet?
Min anklagelse mot en del skoldebattörer är att de börjar bakifrån. Utifrån en tes som till exempel “Sveriges skolproblem började 1968” eller “Kommunaliseringen var en katastrof för högstadielärarna” bygger man sedan upp en argumentation utifrån de delar som passar.
Det kanske är en strategi som passar på rikdsdagsnivå, men för oss som är vana att hantera komplexa problem känns det lite ovärdigt.
Tysta tankar 
Jag tror de är arga för att de känner sig överkörda av någonting som de aldrig fick en chans att tillämpa på den nivå i utbildningen de befinner sig på. Jag ser ingen motsättning i det nya och lärarledd undervisning. Inte heller kan jag förstå vem som har hindrat lärarna från att ha gemensamma genomgångar av sådant som man iaf behöver säga till alla. Jag har t.ex. grupphandledning för att spara tid i början, trots att det är självständigt examensarbete.
Vem har hindrat lärarna?
Det är snarare det jag vill få svar på.
Och när jag läser Zarembas artiklar får jag en del svar.
LikeLike
Lärarledd undervisning är inte kontroversiellt och ytterst vanligt i skolorna, om jag utgår från mina studenters beskrivningar av sina vfu-erfarenheter!
Jag föreläser själv ibland för 350 studenter – ibland undrar jag över effektiviteten. Att prata om samspelet och relationernas betydelse kan kännas lite motsägelsefullt.
Men det finns verkligen anledning att försöka förstå bakgrunden till ilskan. Frågan är om vi kan ha en utbildningsminister som inte vill distansera sig från det som i hög grad liknar hämndlystnad?
LikeLike
Håller med om att 350 studenter kan minska effektiviteten. Och det kräver en sal med god akustik och bänkkamrater som inte pratar eller gör något annat under tiden, samt ppt som det inte står för mycket på.
Men om man har 15-20 studenter kanske det är mer effektivt att ha en gemensam genomgång. Storgruppdiskussioner som har föregåtts av SAL-gruppsdiskussioner är också effektiva om man tänker på att flera får ta del av andras uppfattningar om och av saker och ting, istället för att de endast tar del av sina närmaste SAL-kamraters uppfattningar.
Men de behöver flera alternativ, som jag ser det. Att rikta in sig på en enda metod eller ett enda sätt att förhålla sig, talar väl också emot den nya pedagogiska forskningen som påtalar att människor lär sig på olika sätt.
LikeLike
Att välja metod efter innehåll – det är väl därför vi har teorier om lärande!
LikeLike
Precis!
LikeLike
Mats, du är ju en baddare på det där med bilder. Vad tycker du om denna (är själv ganska nöjd …)?
LikeLike
Ojdå, jag är inte riktigt säker på att det bara är LR som behöver uppfostras till att inte reagera över gamla begrepp och oförätter. Det känns som att katederundervisning och “riktiga lärare” kunnat reta upp många långt utanför. Katederundervisning har inte existerat på evigheter och alla borde väl egentligen kunna ställa upp på att eleverna ska ha riktiga lärare.
Jag gör lite reklam för mitt och Anna Kayas framträdande kring katederundervisning i programmet Skolministeriet som precis sänts och ganska snart finns tillgängligt på URplay.
LikeLike
Intressant parallell!
Du börjar insinuant och konfrontatoriskt, men i samtalets slut finns ett stort och vackert samförstånd på BESKRIVNINGSNIVÅN!
http://m.ur.se/?id=161492#id_161492
LikeLike
Jag är ju Janpedagog och vill ha modet att konfrontera även de väl odlade myterna.
LikeLike
Mats,
Min lust att debattera med dig är just nu synnerligen begränsad. Delvis då din avsikt tydligen är att “uppfostra” mig. Jag betackar mig!
Även om jag vet att förskollärare och dagispersonal har en håg till fostran och uppfostran – som jag uppskattar i egenskap av förälder. Dock avvisar jag uppfostran från dig för egen del. Det behovet får du sköta på annat vis.
Dessutom är det häpnadsväckande att läsa dina kommentarer ovan om LR och din fundering varför “oförätter” gör lärarna så arga. Jag är inte lärare, vilket jag upprepat gång på gång. Men jag undrar nu om jag inte förstår lärare bättre än du som tydligen ska försöka utbilda lärarstudenter på lärarhögskolan. Jag kan beklaga att de får möta en person som sätter en ära i att vara “flumpe-dagog”. De kunde vara värda ett bättre öde.
Om du menar dig var van att hantera “komplexa problem” så ska du kanske tänka över din förförståelse och syn på lärare. Så komplex eller särdeles intressant finner jag tyvärr inte din beskrivning av behovet av samförstånd vara.
Om du ännu inte har läst Gunnar Ohrlanders bok “Den gudarna älskar. Om konsten att överleva som lärare”, så tycker jag du ska göra det. Då behöver du inte undra varför de jag beskriver som riktiga lärare är så bekymrade för vad skolan genomgått i fråga om experiment och vart den har varit på väg.
De har tidigt och på nära håll sett hur eleverna drabbats av dina flumpekompisar – och av en syn på lärande där “lärare” till och med var ett olämpligt ord, “handledare” passade tydligen bättre…
Och där skulle skolan “utvecklas” genom “skolutveckling” driven av allt annat än önskan att fokusera på skolans kärnuppdrag, kunskapsförmedling och kunskapstillväxt, ja törs man kanske rentav tala om bildning?
Jag kan inte förstå hur man som från en specifik utsiktsplats som din med bakgrund i för-skoleverksamhet och i den lärarhögskola som studenter uttalat sig så kritiskt om runtom i landet, kan sätta sig till doms över grundskolans och gymnsieskolans lärares erfarenheter och slutsatser.
De har nämligen sett hur förutsättningarna för att genomföra läraruppdraget försämrades dramatiskt genom kommunaliseringen av skolan. De upplevde att det ansågs fel att läraren var en auktoritet i klassrummet, att traditionell och strukturerad undervisning stämplades som nästan skadligt för eleverna, att ämneskunskaper nedvärderades, att lärarlönerna sjönk rejält jämfört med lönerna i andra akademiska yrken och att friheten i uppdraget inskränktes.
Jag önskar dig lycka till med troll och annat som du gillar. Du behöver heller inte fundera på om jag finns eller inte.
Ha det så gott.
Z
LikeLike
Jag förstår att du har ett uppdrag att föra fram förbundets åsikter och respekterar ditt engagemang. Uppdelningen i olika grader av privathet gör mig mycket förvirrad och din fjärde position underlättar inte förståelsen.
Nu gör du dig till talesperson för de “riktiga lärarna” och jag är inte säker på att alla uppskattar dina försök att formulera deras position.
Jan Lenander och Anna_Kaya lyckas uppnå något som liknar samförstånd i radioprogrammet. Jag menar att det beror på programledarens ihärdighet att återvända till beskrivningsnivån och att hon nonchalerar Jans inledande retorik.
LikeLike
Jag tycker hon låter mig utveckla min retorik och tydliggöra det som är ett vanligt förekommande synsätt. Det är vanligt att man suckar över nya undervisningsätt som gör att man hinner med mindre och känner sig orättvist beskylld för att vara bakåtsträvare.
LikeLike
Pingback: Varför blev katederundervisning så hett? | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: Flumpedagogik vs. katederpedagogik? « Tysta tankar