Jag funderar på villkoren för minoriteter i skola och förskola. Om det arbetar en ensam man på förskolan är det lätt att han ses som representant för sitt kön, medan den kvinnliga majoriteten inte ställs inför samma krav. Mångfalden finns inom gruppen som en naturlig del av vardagen.
På min gamla förskola arbetade oftast flera män. Jag tror det betydde mer för mig än jag insåg då. Vi var en grupp och det befriade oss delvis från det förebildliga ansvaret. Vi kunde distansera oss från kravet på “manlighet” och ge det en ny innebörd.
Mats, Stefan och Per
Så här uppstår fördomar:
Vissa förskollärare är lata.
Vissa män är lata.
Vissa kvinnor är inte lata.
Vissa män är mycket lata.
Vissa kvinnor är lite lata.
Män är i allmänhet lata.
Kvinnor är sällan lata.
Det finns lättingar här i världen, mest män.
Män är lata.
Vad du verkar lat. Är du man?
Det var mig en flitig man. Han måste vara kvinna.
Inspirerad av Tage Danielsson
Tysta tankar 
Lysande reflektion! Men dock ligger det en del sanning i det du driver med. Och det är det som gör det så intressant. Det skaver liksom mot verkliigheten.
Mansrollen och män har lång väg att vandra. Kanske handlar det om ansvar. Kanske handlar det om lättja. Låt oss försöka få det att handla om verkligheten. Det är inte så lärt med just roller…
LikeLike
Den der kun tar spøg for spøg,
og alvor kun alvorligt,
han og hun har faktiskt fattet
bægge dele dårligt.
(Gruk af Piet Hein)
Det handlar lite om hur vi ser på vår roll som lärare. Visst skall man engagera sig och ha ett patos för de barn man jobbar med, men vi är inte extraföräldrar. Det finns en del kvinnliga lärare (och en del manliga) som har svårt att sätta gränser mellan professionellt och personligt engagemang. När man blir personligt involverad tar man lätt på sig lite för mycket jobb. Den som ser sitt jobb som 8-15 ser lat ut bredvid.
Sen har vi ett annat symptom. Är min roll att ta hand om eller att lära till självständighet? Jag skulle ALDRIG ta med extra pennor, skrivpapper, extra matteböcker till de som glömt. Svarar heller inte på frågan vilken sida procentenheter är i boken, men lär gärna ut hur man använder ett register. Det kan verka som om jag är lat och oengagerad, men det handlar om att jag förväntar mig att eleverna kan ta ett grundläggande ansvar och låter dem växa i sin självständighet. För de fåtal som av olika orsaker inte fixar “rätt plats, på rätt tid och med rätt utrustning” får man hjälpa denna att hantera sina problem. Inte sopa vägen framför. Det senare tar mycket tid och då verkar man flitig. Speciellt om man har många sådana elever.
LikeLike
Vi tre män gjorde ganska personliga tolkningar av både “mansroll” och “förskollärarroll”. Jag har inga minnen av att omgivningens förväntningar var besvärande och tänker att vi hade stor frihet att experimentera utifrån personliga förutsättningar.
Därför har jag svårt att relatera till DEJA:s (i mina ögon överdrivna) problematisering av riskerna för att männen ska stereotypiseras. Vi hade ganska bra koll på oss själva (och varandra). Eftersom vi var så få var det viktigt att ingen svärtade ner vårt rykte – eller som det heter idag “varumärke”!
LikeLike
Ja, det är såå jobbigt detta. Jag har nästan bara haft underbara lärarkollegor, både kvinnor och män, men det blir ju komplicerat det där, med att män faktiskt lätt framstår som just lata. Men det är ju lika mycket en spegling av att vi kvinnor istället springer runt med våra ansvarsdammsugare. Det spelar ju ingen roll hur “duktig” en man försöker vara, det finns ju alltid minst en “duktigare” kvinna att jämföras med och framstå som “lat”.
LikeLike
Jag tänkte nog inte att det skulle handla om egenskapen “lat” utan mer om vad som händer i mötet minoritet-majoritet.
Men om vi har olika fokus på vad som är viktigt finns det en uppenbar risk att majoriteten utövar tolkningsföreträdet. Jag har trista minnen av en tidningsrubrik: “Männen fuskar och smiter inom barnomsorgen”.
Den belyser din tes utmärkt. Det statistiska underlaget för en sådan beskrivning var ganska begränsat.
LikeLike