Jag har fastnat i ett argumenterande läge och hör mig själv driva frågor på bloggen med irriterande envetenhet.
Några arbetskamrater frågar mig:
– Hur kan det komma sig att du har åsikter om allting?
Jag stannar upp en sekund och bestämmer mig för att försöka skaka liv i min nyfika sida. På måndag kommer tentorna och då är det för sent att starta ett nytt liv.
På kommendanthuset vandrar jag runt bland Åke Hedströms fotografier och möter en känd person.
Jag släntrar över till det stora museet och konstaterar att det mesta är omgjort och att det är stor skillnad mellan att gå dit som lärare eller förälder – och att vandra omkring i min nyfunna flanörroll.
På avdelningen för kulturhistoria är konsten integrerat bland möblerna och på en vägg hänger i all anspråkslöshet fem tavlor av C F Hill som tar andan ur mig.
I Räddaren i nöden finns en gripande scen där Holden går på muséet i New York med sin syster och stannar framför en uppstoppad indian med kanot. Allting har förändrats i hans liv men indianen är konstant. För mig spelar dioramat med rävfamiljen och den döda hönan samma roll. Så länge det finns kvar har jag en fast punkt att relatera till.
De ansvariga får gärna förändra alla utställningar från grunden – men rör inte det här sceneriet!
Min flanördag slutar med att jag inte blir insläppt på Mary Ellen Marks föredrag på K3. Jag cyklar hem och tröstar mig med websändningen: Länk
Tysta tankar 
Den här typen av perspektivförändringar behövs. I helgen ska jag fundera mycket kring en skönlitterär bok om skönhet och att göra positiva saker. Det blir ett sätt att komma upp ur liknande hjulspår.
LikeLike
Man vill ju inte bli specialist!
LikeLike
Jag har nog alltid haft drömmen om att vara specialist: uppfinnare, förhandlare, vetenskapsman, konstnär, författare, projektledare …… Ytlighet har alltid irriterat mig.
Perspektivförändringar är dock inte mindre viktiga för den som fokuserar på att bli riktigt bra på något.
LikeLike
Jag är nog mer anhängare av “good enough” och “there must be an easier way”!
LikeLike
“Det finns ingen lättare börda än mycken visdom” var en av min fars favorituttryck. Den lätta vägen är alltså att skaffa hög kompetens och tyvärr är inte ämneskompetensen ens i närheten av “good enough”.
LikeLike
Är det någon särskild du tänker på?
Då vill jag nog inte veta!
LikeLike
De är tyvärr många och i ökande på många ställen i samhället men jag tror inte att Mats tillhör dem trots sina drömmar om att ständigt besöka nya kompetensområden. 😉
LikeLike
Ett djupt och djupt estetiskt inlägg, Mats. Mycket uppskattat.
LikeLike
Jag som är en naturvetare (trög) är inte säker på vad du menar.
Men jag testar.
är du ute efter samma känsla som när att jag upplever:
Julia Roberts som en underbar varelse samtidigt som att jag tolkar de 10 år yngre damerna i “Sex in The city” som varande förtappade urbana puckon.
Julia som en fast punkt och en referens för kvinnlighet.
men att allt egentligen är en känslomässig hägring som man bäst håller för sig själv.
Eftersom snart ingen förstår ens referensramar.
LikeLike
Det kan vara så att det du egentligen tycker om är känslan som Julia Roberts väckte hos dig första gången och vissheten om att du kan återuppväcka den med rätt film?
När jag står framför montern är jag sju år – åtminstone en del av mig!
LikeLike
Sju år?
Då fanns bara mamma, cyklar med flappar mot ekrarna och lådbilar.
Pappa var på jobbet.
Sen minns jag inget mer.
Förresten. pappa och jag åkte skidor på Söndagarna.
Julia kom långt senare. Sen fanns hon finns i mitt hjärta för evigt. Dvs den första känslan.
och med http://www.imdb.com/title/tt0195685/ så vart den definitivt ett permanent minne.
Krocken i korsningen var liksom pricken över i.
LikeLike
De här två konstanterna är svåra att jämföra. Rävfamiljen har nog varit ett dolt minne som jag inte riktigt har koll på – men som jag blir överraskad av när jag möter i verkligheten.
– Allt annat är förändrat, varför inte detta!
Det finns en sång om fenomenet som jag nästan minns: varför fortsätter fåglarna att sjunga…?
LikeLike
… Don’t they know it’s the end of the world: it ended when you said goodbye.
Och en dikt:
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
W.H.Auden
LikeLike
P. S. The end of the world, heter låten. Jag kan hela texten utantill fortfarande. 🙂
LikeLike
Tack Helena! Just den sången var det jag menade. När jag lyssnar igen märker jag att det är en ganska banal kärlekssång som handlar om att bli övergiven medan jag hör något annat – en trösterik insikt i att vissa saker inte förändras även om världen roterar väl snabbt just nu.
Det kan också vara ett utslag av vårskörhet.
LikeLike
Jag kommer inte in…
You do not have access to this broadcast.
Men jag var ju å andra sidan på föreläsningen. Super! Blev lycklig för en stund. Men jag ville skicka länken till syrran…
LikeLike
Kan tänka mig att det handlar om copyright – filmen med unga par är nog skyddad?
Ses!
LikeLike