Jag tycker verkligen inte om kommentarsfältet på Newsmill och nu har min gamla plågoande Gunilla Madegård vaknat. Därför väljer jag att bemöta Torbjörn här i stället: 1, 2
Bakgrund:
DEJAS slutbetänkande är ett svek mot pojkarna
Får män kritisera en kvinnodominerad skola?
och DEJAS representant Torbjörn Messing:
Skolan behöver fler genusmän, inte cowboys
En viktig skillnad mellan DEJA och mig är hur vi ser på betydelsen av en könsblandad personalgrupp. I delegationen för jämställdhet i förskolan fanns ett klart avståndstagande från vikten av att rekrytera män till förskolan. Argumentationen byggde på två antaganden:
- Eftersom det egentligen inte är någon skillnad mellan män och kvinnor kommer en sådan satsning utgöra en romantisering av manliga kvaliteter. Delegationen distanserar sig från den formen av essentialism och kritiserar andra länder som har rekryterat män av “fel” anledningar. Dessutom finns det en risk att sådana satsningar skulle kunna uppfattas som kritiska mot de kvinnliga pedagogerna.
- Eftersom de män som ändå börjar är så få finns det en uppenbar risk att de stereotypiseras och då förstärks barnens bilder av att världen går att dela upp i manligt och kvinnligt.
Jag kritiserar här det andra antagandet och menar att det lägger ett orimligt stort ansvar på minoriteten (männen) som får bära upp utredarnas förväntningar på att vara representanter för “den nya mansrollen” och på Newsmill vill Messing att vi ska ta ställning till fenomenet:
Vad är det vi tar ställning till egentligen?
Jag menar att 3,5 års högskolestudier borde gett studenterna redskap att bearbeta socialpsykologiska processer av det här slaget. Vi arbetar med värdegrunds och mångfaldsfrågor på många sätt.
Männen vet att de kommer att mötas av motstridiga förväntningar. Å ena sidan ska de fylla ut ett maskulint tomrum och å andra sidan får de absolut inte leva upp till bilden av den traditionella manligheten om de vill tillfredställa den nya genusnormen.
Min huvudpoäng är att den här typen av rollkonflikter hör till vardagen och är frågor som bör lösas på arbetslags- eller ledningsnivå. Forskningens pekar på att det finns ett problemområde och detta hjälper oss att sätta ord på konflikternas faser (tack Margareta Havung), men att som DEJA och Messing ta resultaten som intäkt för att inte agera beskriver jag som defaitistiskt. Jag kommenterar vidare i Messings text.
Jag vågar påstå att lärare trots 3,5 års studier inte klarar av att bortse från kön.
Ingen har påstått något sådant heller.
Ingen klarar det.
Just det. Att bortse från kön är ingen prestation i sig. Att förhålla sig analytiskt till motstridiga förväntningar är däremot en färdighet som går att öva upp.
Det finns flera forskningsrapporter som visar att män i skolan förväntas göra andra sysslor, tillföra nya värden samt att de själva intar en komplementär roll.
I förskolor som inte följer läroplanens direktiv om allsidig verksamhet kan det finnas uppdämda behov av aktiviteter som tillgodoser olika behov. Kan jag skriva detta utan att kvinnliga pedagoger blir kränkta?
Kvinnorna slutar att snickra och brottas när männen börjar arbeta i förskolan (Havung) och männen får uppskattning när de bidrar med något som är annorlunda mot det kvinnorna gör (Hjalmarsson mfl).
Om kvinnorna slutar snickra eller spela fotboll menar jag att det är ett socialpsykologiskt fenomen som också bör lösas på arbetslagsnivå. Männen kan inte skuldbeläggas för detta.
Det är ett häpnadsväckande påstående att alla lärare efter utbildningen skulle klara av att se bortom könstillhörigheten.
Så här skrev jag: “Lärarna har gått en 3,5-årig högskoleutbildning och borde kunna hantera den här typen av motsägelsefulla förväntningar”. Det är inte riktigt samma sak som Messing påstår och han väljer att argumentera i ett tomrum. Ordet “alla” är starkt och vi kanske skulle behöva diskutera vad det innebär att “se bortom könstillhörigheten”.
Det finns mängder av studier som visar att vi omedvetet påverkas av kön, etnicitet, hudfärg etc och att vi sorterar människor utifrån en rad kategoriseringsgrunder. Det kallas fördomar och de försvinner inte för att man utbildat sig till lärare.
Om vi bortser från det mästrande tonfallet har Messing en poäng. Å andra sidan bygger idén om att språkligt orientera sig i tillvaron på kategorisering och tolkning av erfarenheter. Jag tror att Imanuel Kant och Torbjörn Messing har olika tankar om betydelsen av begreppet kategorier. Vi behöver dem för att orka leva. Språket bygger på de här generaliseringarna och som lärare måste jag kunna förhålla mig till att mina begrepp är tillfälliga konstruktioner som jag använder för att kommunicera mina erfarenheter. Men behovet av begrepp försvinner naturligtvis inte för att man utbildar sig till lärare. Förhoppningsvis lär vi oss att se det föränderliga i dem. Det finns en nyansskillnad mellan att vara fördomsfull och att ha förförståelse. Genom att arbeta med vetenskapligt tänkande under utbildningen försöker vi träna studenterna i att se den skillnaden.
Men kampen mot fördomar fortsätter genom livet och jag kan inte se att männen har ett större ansvar än kvinnorna. I mina ögon representerar avvikarna en möjlighet till förändring.
John Wayne som lucia
Tysta tankar 
Pingback: Särartsfeminism när det passar? « Tysta tankar
Det behövs män i förskola och småskola av samma orsaker som att det är bra med duktiga kvinnliga ishockeyspelare i media. Identifikation. Precis som vi kan säga till flickor att “titta, det går precis lika bra att spela ishockey om du vill”, kan vi säga till unga pojkar att (speciellt de utan bra manliga förebilder hemma) “titta, skolan är visst till för killar. Killar kan både brottas och baka bullar”.
Visst kan både män och kvinnor göra allt som man skall göra på förskolan, men det gör de inte. “Damerna på dagis” busar, spelar innebandy och snickrar för lite. Hade det varit tvärt om att endast män jobbade på förskolan skulle det säkert bli för lite bullbak och pärlplattor. Det behövs båda.
Vilken roll skall dessa män i minoritet ha? De skall både föra upp “pojkaktiga” lekar på agendan (men inte vara de som utför dem alla) och visa att män kan göra annat än “manliga” saker. Kvinnorna skall alltså fortsätta att brottas och spela pingis även när det finns manlig personal. Och här har vi ett problem. När det finns män i närheten går många kvinnor tillbaka till sina invanda roller och blir plötsligt åh så “kvinnliga”.
En anekdot: Mina båda föräldrar är fritidspedagoger (så pedagogiska diskussioner och “pyssel” har jag i blodet). Ett år skulle min far vara ledare för en fjällvandring med kollegor. En man till var med. En del av kvinnorna blev åhh så hjälplösa. “Min ryggsäck är såå tung, kan inte du bära lite av mina grejer, som är så stark?”. Året efter var min mamma ledare och endast kvinnor med. Då blev stämningen helt annorlunda. Då gick det minsann bra att lösa sina problem själv och köra mera pannben.
Men som du säger, det är ett problem som går att lösa i arbetslaget med goda pedagogiska ledare. Inget som minoriteten män skall lastas för.
Hur bryter man då könsroller i könsblandade grupper? Med tydliga direktiv och klara regler. Jag seglar på Skonaren Ingo i Göteborg (Går både med medlemmar och kan chartras). För några år sedan blev det väldigt traditionella könsroller på medlemsseglatserna. Damerna tog på sig arbeten i byssan och städning. Männen höll sig framme i utkik, styra, sköta riggen. Numera kör vi babords- och styrbordsvakt samt arbetsschema i byssan och städ. Alla måste jobba på däck och får laga frukost, lunch, middag någon gång under veckan och får en städdag. Ingen knotar och stämningen är på topp! Goda pedagogiska ledare och konsekventa vaktchefer.
LikeLike
Tack!
Det var en bra historia med en tydlig moral. Om rektor har ansvar för att bekämpa traditionella könsroller finns det anledning att fundera över hur verksamheten är organiserad. Två principer kan komma i konflikt med varandra.
1) Gör det som du är bäst på och tycker är roligt
2) Alla ska göra allt
En del arbetslag lyckas kombinera de här – andra går vilse. Konstigt vore det annars!
Jag brukar undvika talet om förebilder eftersom jag menar att de största vinnarna på att män kommer in i förskolan är flickorna. Risken är annars stor att de fastnar i en imiterande socialisationsprocess.
LikeLike
Valet mellan dessa två principer beror ganska mycket på hur vi ser på oss själva. Är jag den jag är och kan det jag kan, därför att jag är sådan eller för att jag jobbat för det och lärt mig. Om man bara ser på sig själv som “sån är jag” kan man aldrig utvecklas vidare. Om man ser stora delar av sig som ett resultat av ansträngning kan man gå vidare.
Satt och pratade med en elev, som absolut aldrig skulle kunna lösa en uppgift, här om dagen om detta, hur vi sätter upp realistiska mål för oss själva och motiverar oss vidare. Han såg lite konstig ut när jag sade att detta var viktigare än all matte jag någonsin skulle ta upp på lektionerna. Sådana diskussioner är en av tjusningarna med stora elever.
En fördel med ett arbetslag där alla KAN göra allt, men kanske inte lika bra och inte lika mycket, tycker jag är hur det förmedlar just denna öppna syn på sig själv som ständigt lärande och vikten av att vara en “hel” människa. Och vågar visa barnen att man kanske inte är lika bra på att borra i snickarvrån som “fröken Janne”, men att vi försöker och lär oss tillsammans. Eller vice versa med pärlplattorna.
Du har nog rätt i att det gynnar tjejerna att de inte direkt blir insocialiserade av damerna som bara gör “kvinnliga” saker. Att det hjälper dem att vidga sina vyer, men jag tror ändå inte man skall underskatta värdet av bra förebilder. Det kan inte vara lätt för den pojke som hemma har en pappa som bara gör “manliga” saker och sedan får gå hela dagen i en miljö av “kvinnliga” aktiviteter. Det bör bli en ganska stor konflikt mellan dessa ytterlighetsmiljöer. Var hör jag hemma? Då behöver man kan se att pappor kan göra både och. Jag undrar hur den tjej som bara kunnat identifiera sig med “kvinnliga” kvinnor skulle klara sig i en übermanlig bruksmiljö. Det är ungefär så vi gör med våra pojkar från 1-13 år.
Eller beror ditt val att bara ta upp den “viktigaste” aspekten på att den är mest rumsren? Om det är bra för flickorna är det väl ok med fler män i förskolan, men om man tar upp manliga förebilder så börjar vissa prata om “reproducera negativa maskuliniteter” och att “frökens” kön minsann inte spelar någon roll. Det gäller att välja sina strider och bara använda de skarpaste vapnen.
LikeLike
Hmmmmmm – busted!!!
Tack för din nyanserade kommentar. Min viktigaste poäng är nog att det vore förödande för verksamheten om de som är bra på något avstår från att visa denna sida pga lojalitet ned övrig personal! Fenomenet är väl känt – den minsta gemensamma nämnarens logik.
LikeLike
Ja minsta gemensamma nämnarens princip är vanlig i Sverige. Man skall inte förhäva sig och visa sig för duktig.
Då slår paragraf 5 och 10 till.
Du skall ikke tru du vet mer end vi.
Du skall ikke tru du kan lære oss noe.
LikeLike