Jag kan inte stänga ute bilderna från Japan. Vågorna som sveper fram över kusten och explosionerna i kärnkraftsverket är bara en knapptryckning borta och jag ser dem många gånger. Ändå har jag svårt att ta in katastrofens omfattning. Jag försöker skydda mig och har inte full koll på min reaktion. Helena beskriver känslan.

Min far arbetade på Sydkraft och jag tillbringade många semestrar i lånade stugor. Det var ett företag som månade om sina anställda och han var nog stolt över att kunna peka ut kraftledningar över skånska åkrar och dånande kraftverk vid småländska åar. Extra spännande var det att få komma in i något av de kärnkraftverk som min far hade varit med om att planera. Det var liksom framtiden i dess renaste form.

Sedan kom kärnkraftsdebatten och mina kamrater demonstrerade mot samma kraftverk som han varit med och förhandlat fram placeringen av. Högern var för kärnkraft och vänstern emot – så det borde varit ett enkelt val vid omröstningen. (Länk). Jag marscherade mot Barsebäck och skanderade de välbekanta slagorden, men innerst inne litade jag nog på att Sydkraft representerade tryggheten. På något sätt närmade jag mig sakta honom och som förälder påverkade han mig nog mer än jag förstod och ville erkänna.

Sedan dess har det kommunala bolaget Sydkraft sålts till ett tyskt storbolag och heter numera Eon. Jag tror de tjänade 3,2 miljoner/anställd i fjor och min tilltro svajar. Barsebäck är stängt och min far lever inte längre.

Den japanska kärnkraftsolyckan gör mig ledsen och förvirrad. Just nu skäms jag för min godtrogenhet och för att jag  skrivit en text som handlar om mig själv när ett land plågas av en katastrof. Till sist är vi ganska privata – särskilt när världen skakar till.