Idag under debatten lyfte en kvinna tanken på att de egentligen är föräldrarna som är nyckeln till skolframgång.
Nästa år går vi på föräldrarna?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Idag under debatten lyfte en kvinna tanken på att de egentligen är föräldrarna som är nyckeln till skolframgång.
Nästa år går vi på föräldrarna?
Tysta tankar 
Vad trött man blir på alla dessa extremer oavsett riktning. Lilla flickan i min omgivning som aldrig ville ha klänning, men plötsligt en morgon var det jätteviktigt! Varför? “Fröknarna säger att jag är fin då…”.
LikeLike
Vad vet man, kanske är hon lite nyfiken själv också på hur det känns att vara klänningsflicka? Det finns inget att förlora på att låta barn prova olika roller, och klänning är trots allt bara ett plagg.
LikeLike
Tyvärr är det nog inget undantag. I dagens debatt trodde Torbjörn Messing från DEJA att vi var överens om en sak – att vi båda ville ha en “könsneutral” förskola/skola.
Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur en sådan skulle se ut!
LikeLike
Det är en lite surrealistisk känsla att upptäcka att man uppfattas stå för något man inte ens kan komma ihåg att man någonsin sagt, ens i ett misslyckat försök att ironisera.
LikeLike
Ja när ska vi sluta leta efter nyckeln? Den finns ju inte.
Könsneutral – vilket gräsligt ord.
Anna, jag känner igen mig. Flickor ska jämt bekräftas i det flickiga. Jag som har oflickiga döttrar har fått se många exempel på det. De bekräftas när de är söta, fina och duktiga. Själv är jag stolt över att de är obstinata, spydiga, frimodiga, ifrågasättande och modiga. Allt det har de fått skit för från dagis uppåt.
LikeLike
Min tes är att flickorna är de största vinnarna i en skola med bättre könsbalans i lärarkåren. Homogeniteten är problemet.
Förebilder väljer vi på kors över könsgränser!
Jag är stolt över att du är stolt!
LikeLike
Jag frågade min dyrbara dott, som hela sitt liv klätt sig som hon varit på humör för den dagen, punk ibland, klänning ibland, hårdrock ibland, kostym vissa dagar, goth däremellan och då och då en mysbyxdag, om hur hon upplever det hela, och om hon känner att hon bemöts olika beroende på hur hon klär sig. Hon tittade på mig med en vänligt överseende blick och sa ‘men mamma, vi lever inte på 1800-talet!’
LikeLike
Jag ändrar mitt hår väldigt ofta och upplever att jag bemöts olika i många sammanhang beroende på vilken frisyr jag har. Det började redan när jag klippte håret kort som 10-åring. Då brukade tanter fråga mej om jag var en pojke eller flicka. Nu för tiden är det mer subtila skillnader i bemötandet. Mina kompisar på gymnasiet påstod att jag blev snällare ju längre hår jag hade, men jag tror det handlade mer om min reaktion på hur andra behandlade mej. Men vad vet jag? 😉
LikeLike
Vilket underbart svar! Den nervösa statliga jämställdhetspolitiken ska skydda våra barn från sig själva och samhällets fördomar – i själva verket skapar barnen sin egen frihet!
LikeLike