Heidi Grant Halvorsen belyser problemet med flickorna som inte får yrkesmässig valuta för sina skolansträngningar.
Successful women know only too well that in any male-dominated profession, we often find ourselves at a distinct disadvantage. We are routinely underestimated, underutilized and even underpaid. Studies show that women need to perform at extraordinarily high levels, just to appear moderately competent compared to our male coworkers.
But in my experience, smart and talented women rarely realize that one of the toughest hurdles they’ll have to overcome to be successful lies within.
En studie visar att sannolikheten är stor för att högpresterande flickor i fifth grade kommer att ge upp:
She found that Bright Girls, when given something to learn that was particularly foreign or complex, were quick to give up; the higher the girls’ IQ, the more likely they were to throw in the towel. In fact, the straight-A girls showed the most helpless responses. Bright boys, on the other hand, saw the difficult material as a challenge, and found it energizing. They were more likely to redouble their efforts rather than give up.
Vad beror skillnaden mellan pojkar och flickor på?
So there were no differences between these boys and girls in ability, nor in past history of success. The only difference was how bright boys and girls interpreted difficulty — what it meant to them when material seemed hard to learn. Bright Girls were much quicker to doubt their ability, to lose confidence and to become less effective learners as a result.
Jag tänkte sammanfatta, men väljer att citera. Det är ett hårt budskap:
How do girls and boys develop these different views? Most likely, it has to do with the kinds of feedback we get from parents and teachers as young children. Girls, who develop self-control earlier and are better able to follow instructions, are often praised for their “goodness.” When we do well in school, we are told that we are “so smart,” “so clever, ” or “such a good student.” This kind of praise implies that traits like smartness, cleverness and goodness are qualities you either have or you don’t.
När pojkarna misslyckas i skolan drar de inte några slutsatser om sina bristande förmågor. Flickorna lär sig att frukta besvärliga situationer:
We continue to carry these beliefs, often unconsciously, around with us throughout our lives. And because Bright Girls are particularly likely to see their abilities as innate and unchangeable, they grow up to be women who are far too hard on themselves — women who will prematurely conclude that they don’t have what it takes to succeed in a particular arena, and give up way too soon.
Slutklämmen är kraftfull och antyder att feminismen måste söka nya vägar för att stödja kvinnors frigörelse:
So if you were a Bright Girl, it’s time to toss out your (mistaken) belief about how ability works, embrace the fact that you can always improve and reclaim the confidence to tackle any challenge that you lost so long ago.
Idag verkar killarna ha en bättre utvecklad strategisk förmåga att hantera misslyckanden i skolan.
Tysta tankar 
Har de? Eller är det snarare så att ‘idag verkar föräldrar, skola och samhälle uppfostra en grupp barn på ett sånt sätt att de erhåller en bättre utvecklad strategisk förmåga att hantera misslyckanden i skolan än en annan grupp barn’?
LikeLike
Det är en alldeles rimlig tes.
Hur den här “förmågan” har uppstått tror jag också är kärnfrågan och det finns säkert massor av komplexa förklaringsmodeller.
Men det är ingen rättvisefråga där pojkarna borde ta efter flickornas beteende (som DEJA tycks tro!).
LikeLike
Det finns massor med teorier, somliga intressanta, andra trovärdiga, ytterligare andra rent önsketänkande. Vad sägs om att vi istället frågar oss om vi kan göra något åt saken?
LikeLike
Den viktigaste frågan: Hur lär man sig att hantera misslyckanden?
Det enklaste svaret: Genom att misslyckas!
LikeLike
Är det den viktigaste frågan?
Flickorna i artikeln har lärt sig ett sätt att hantera misslyckande, pojkarna ett annat.
LikeLike
Jag tänker nog att livet består av en lång rad av misslyckanden (eller frustrationer om vi ska tala psykologspråk) en hel del av dessa lagras i våra personligheter och lägger grunden till hur vi ser på oss själva och omvärlden.
Om vi drar fel slutsats finns det en uppenbar risk att vi beskär våra möjligheter att utmana oss själva. Och då spelar det nog ingen roll hur mycket utbildning du besitter – utan självförtroende blir livet ett försök att undvika att bli avslöjad.
Vi kan också se det som två likvärdiga strategier – men jag vet inte vilka konsekvenser ett sådant synsätt får. Finns det inte en risk att vi förhåller oss passiva till de skillnader som problematiseras i artikeln.
Eller ser flickornas karriärsmisslyckande som uttryck för något annat (typ patriarkala strukturer?)
LikeLike
Jag använder inte Spotify, så länken ger mig tyvärr ingen information.
Jag är inte alls säker på att jag förstår dig rätt (vilket kan bero på den förlorade informationen i länken), skulle du vilja omformulera dig?
LikeLike
Om flickorna genom skolan uppfostras mot perfektion men ändå ständigt upplever att det inte räcker till – då finns risken att de vänder känslan av misslyckande inåt. Fanny Ambjörnsson beskriver det som ett medelklassfenomen i “En klass för sig”. SP-flickorna är tillräckligt nära idealet för att påverkas av det – och då blir de också medvetna om dess ouppnåelighet!
Och sårbara.
LikeLike
Visst är det så – och hur reagerar skolan när de vänder känslan utåt?
LikeLike
Jag är rädd att skolan inte har det stora perspektivet. Nervösa elever är lättare att manipulera. DEJA lyfter problemet att flickor mår dåligt och känner prestationskrav – samtidigt framhåller betänkandet deras inställning till skolarbetet som föredömlig (medan pojkarna borde skärpa sig).
LikeLike
Det har du rätt i. En skola som ser det som föredömligt att eleverna är nervösa, trasiga och lättmanipulerade är inte en väl fungerande skola.
Så kan vi inte fortsätta.
LikeLike
LikeLike
Den här ilskan är nog bra – frågan är vad som kommer sen?
LikeLike
Frågan är snarare hur vi, vuxenvärlden, tar emot den när den kommer?
LikeLike
Föräldrar, skola, arbetsgivare, kamrater, media… det är ett stort “vi” att socialiseras mot!
Bilden av “social kompetens” är tyvärr en person som har full koll på sina känslor och vet när det går att släppa fram lagom mycket ilska.
På det sättet reproduceras förhållandena generation efter generation.
LikeLike
Det är ju så.
Och priset för att bryta mot den dominerande sociala normen i ett samhälle är ohyggligt högt.
LikeLike
Jag gillar Pink, Morisette och alla andra som försöker gestalta den här ilskan.
Samtidigt är jag rädd att vi skapar en ny norm “arga flickan” som också riskerar att vara förtryckande.
På Newsmill försöker Zoran lyfta frågorna till en populärkulturell nivå:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/04/schlagerh-gerns-linda-bengtzing-kr-nker-oss-pappor
Det går inte så bra. Men jag hade gärna sett argare kvinnor i melodifestivalen!
LikeLike
Käre Mats, jag har uttryckt mig illa! Min poäng är inte att flickor ska gå omkring och vara arga. Ilskan är inget självändamål!
Min poäng är att flickor ska få lov att vara arga när de är arga, att de ska få lov att vända frustrationen utåt och agera på den istället för att vända den inåt och agera mot sig själv. Men det slutar inte där – den flicka som blivit arg och gett uttryck för sin ilska måste få lov att sluta vara arg sedan, utan att genast bli föst in i bekymmersfacket ‘arg flicka’ och bli utsatt för normåteranpassande behandling.
Låt flickor få använda hela känslopaletten! Låt pojkar få detsamma! Och låt den som blivit arg och upprörd få bli glad sen, behandla inte personen som den plötsligt fått ett andra huvud.
LikeLike
Jag lyckas inte hitta någon skillnad mellan oss i frågan – tusan också!
LikeLike
Var inte ledsen för det, Mats, gläds åt det sällsynta undantaget som bekräftar regeln istället 😉
LikeLike
Hela resonemanget bygger på hypotesen att hon och hankön av evolutionen är konstruerade för att konkurrera på samma arena.
Tänk om det inte funkar så?
Jag menar.
Det finns något som brukar benämnas sexuell selektion.
Man måste ju ett ögonblick beakta det faktum att det inte finns en enda historisk kultur där män och kvinnor inte skapat parallella rationella partnervalsarenor.
LikeLike
Anders, du tycks ha missförstått artikeln lite. Resonemanget har inget alls med konkurrens på någon arena att göra, utan fokuserar på begåvade kvinnliga elevers problem orsakade av egna och omgivningens förväntningar. Manliga elever nämns då och då som kontrast, inte konkurrens.
Inget sex.
LikeLike
Morrica
Du har inte förstått begreppet sex.
Det är något mycket mer.
Dvs det vi håller på med.
Egentligen.
LikeLike
Anders, det är ingen tävling. Du behöver inte genast slå tillbaka för att visa att du minsann har rätt.
Det är sex. Och inte särskilt imponerande.
Det vore mer intressant att höra hur du faktiskt tänker kring det faktum att unga kvinnor krymper sig själva och döljer sin begåvning.
LikeLike
Jag är inte säker på uttrycket “krymper sig själv”. Det kan också vara så att de färdigheter som odlas fram inom skolan har ett mycket högt värde inom den domänen – men är mycket svåra att realisera på marknaden utanför.
På ett plan “krymper de sig själv” om de ständigt uppfylls av en längtan att vara andra till lags, samtidigt finns det en sorglig och manipulativ dimension här som gör det svårt att se dem som enbart offer.
(Jämför Betty i “Mad men”)
LikeLike
Jag har inte sett Mad men så referensen går mig tyvärr förbi, skulle du vilja förtydliga?
LikeLike
Mannen Don Draper är en ytterst framgångsrik reklamman med en mörk hemlighet i sitt förflutna. Hans docklika hustru Betty utvecklas från att ha varit ett passivt objekt inlåst i sin hemmafrutillvaro och ständigt offer för sin otrogna man – till att försöka ta makten över sitt liv.
Och det är ingen vacker berättelse. Någonstans på vägen har hon tappat sitt jag och som porträtt av en kylig manipulativ kvinna är det fullständigt förfärligt. Hennes kyla mot barnen är isande och även om vi förstår varför hon har blivit den hon är går det inte att tycka om henne.
En kvinnoroll utan sammanhang eller inre mening – att göra sig fin för en spegel som ständigt ljuger. Det är en mycket sorglig serie!
LikeLike
Låter tämligen Ibsenskt, har jag förstått ungefär rätt då?
LikeLike
Väldigt – fast Nora är ganska lätt att tycka om (i alla fall i de uppsättningar jag sett).
Betty är en förfärligt kylig människa och en katastrofal mamma. Och samtidigt oändligt lätt att förstå!
LikeLike
Nora är ju skapad för att publiken ska sympatisera med henne, och reagera på hennes situation utifrån detta. Dagens tv-publik är kanske så van vid att sympatiska karaktärer lever i tvångströjor att man behöver välja ett annat perspektiv för att få en reaktion?
LikeLike
Jag tänker att det handlar om “disciplineringens pris”. Anpassning till ett ideal är en riskabel framgångsväg och Lotta Lundberg beskriver problemet fint i den här texten om filmen Black swan.
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1402956/Krock-Kvinnlighetens-myter-frontalkolliderar-i-rdquoBlack-Swanrdquo.html
Men vi är vana att dela upp verkligheten i offer och förövare – då blir det motsägelsefullt med kvinnor som är sina egna förtryckare och plågoandar (även om vi anar strukturernas makt)
LikeLike
Det ligger mycket i det du säger – vi är så vana vid att se verkligheten från ett perspektiv att det blir både skrämmande och ger en känsla av overklighet att försöka med ett annat.
Just därför är det viktigt att vi pratar om saken, och lyssnar på vad andra säger, även om de verkar helt uppe i det blå när man ser saken ur vårt perspektiv.
LikeLike
Mycket intressant inlägg och diskussion. Jag undrar om flickors sociala mönster att tala ner sig själva för att inte framstå som hotfulla eller malliga spelar in här? Det är bara i Fucking Åmål en tjej kan säga Fan vad jag är snygg. Det man säger är fy vad tjock jag är, vilka stora fötter, jag skulle döda för ditt hår, hur kan du alltid vara så snygg … Jag fattar ingenting, jag är sämst på matte. Hur kan du vara så jävla smart?
Det här snacket handlar mer om att minska rivalitet och avundsjuka än verkligt dåligt självförtroende, men det betyder inte att det är ofarligt. Dels kanske det verkligen påverkar självbilden, dels kan förbudet att skryta och framhäva sig själv i praktiken förvandlas till ett förbud att sikta högt.
P.S. Min dotter kallar sig själv 100% awesome på Facebook, i bloggen och litet varstans. Provocerande, otjejigt och irriterande för många. Uppenbarligen är det också ett sundhetstecken.
LikeLike
Go dottern!
Visst är det så, det handlar i hög grad om att göra sig ofarlig, att ta sin plats i hierarkin och samhället och inte bråka. Det är oerhört destruktivt.
LikeLike
Jag kanske, kanske, kanske kan förstå det här spelet inom tjejgruppen – men det finns ingenting som gör mig så arg och ledsen som när flickor/kvinnor tror att killar tänder på korkade brudar!
Självförtroende är sexigt.
LikeLike
Det här har mycket lite med att attrahera gossar att göra, och mycket mer med att överleva i samhället utan att behöva slåss varje dag att göra.
LikeLike
Kanske kan det här vara en intressant artikel att läsa i sammanhanget:
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/mar/04/manning-up-guy-rules-manliness
LikeLike
Intressant slutkläm:
“Sadly, Northrup is not the only young man who would pick up his proverbial toys and go home rather than compete in an egalitarian environment. And make no mistake: it’s not women’s fault for wanting to compete with men, whether on wrestling mats or corporate boardrooms. It’s the narrow definition of masculinity that requires the exclusion of women that is to blame for this crisis.”
Diskussionen om maskulinitetens förändring och vilka förhandlingar som är möjliga att föra tror jag kommer att ske i bredare kretsar i framtiden.
Å ena sidan har vi männen/pojkarna som i perioder av livet tycks vilja dra sig undan den feminina sfären. När det gäller små pojkars experimenterande med hjälteidentiteter eller krigslekar tror jag det är ganska enkelt att förstå utifrån ett chodorowskt perspektiv. Det handlar om att definiera sig själv utanför mammans trollkrets.
Tjejbaciller är farligare än många tycks tro!
När det gäller vuxna mäns skräck för att kvinnor tränger in på traditionella maktarenor är det varken charmigt eller kul.
Jag tror vi ska försöka hålla isär de här två diskussionerna. Å ena sidan tycks män och kvinnor ibland behöva utvecklas på separata arenor – å andra sidan har vi inte råd att låta den här uppdelningen styra våra uppfattningar om vem som passar för vissa yrken.
LikeLike
Det handlar om två olika sätt att se på sig själv: Jag har klarat detta för att jag är så smart eller för att jag jobbade hårt för det.
Det är mycket möjligt att tjejer oftare får höra du är gullig, duktig, söt, smart etc, medan killar får höra att de gjorde ett bra jobb. Det ger olika beredskap när man sedan misslyckas. Om orsaken är vad man är finns det inget man kan göra. Om orsaken är vad man gjort eller inte gjort går det att göra bättre. Detta kan man givetvis styra i sin uppfostran genom att ge lagom svåra utmaningar och ge rätt respons. Min käpphäst är friluftsliv, men egentligen spelar det ju ingen roll. Utmaningen skall vara så svår att de verkligen får anstränga sig för att klara det. I de flesta fallen ska de klara det och i de fall de misslyckas ska orsaken vara identifierbar så det går senare. Ger vi beröm för vad barnen gör och inte bara för vad de är och hjälper dem överkomma sina svårigheter, får de verktyg att tackla svårigheter i livet. Och vetskapen att de kan klara svårigheter. Sen får det inte bli en ständig jakt på bekräftelse och att de inte känner sig älskade för dem de är.
Egentligen är det inte så svårt.
LikeLike
Det låter som bra råd. I skolans värld är det nog svårt att tänka bort den där dimensionen av bekräftelse eftersom betygen ofta genomsyrar hela verksamheten.
Tesen är väl att flickorna är mottagligare för tanken på framtida belöningar medan pojkarna är mer här och nu – varför gör jag detta? – är aktiviteten meningsfull?
Därför blir flickorna lättare att manipuler men också mer utlämnade till yttre motivation!
Kanske löser kärleken många problem – i skolan kanske vi får nöja oss med en smula autenticitet?
LikeLike
Vad grundar sig den tesen i? Om man går till botten med den?
LikeLike
Det går kanske att se det som klassiskt förtryck – flickorna har inget annat värde än det de förtjänar genom sin prestation (eller utseende) och de är smärtsamt medvetna om att det är väldigt trångt på toppen. ( det är väl här Anders brukar föra in den evolutionära aspekten)
Pojkarna skulle då vila i en trygg (och lite korkad) förvissning om att de ändå till sist kommer att få ett bra jobb på bruket eller farsans verkstad och att skolan är ett fängelse du ska krångla dig igenom så oskadad som möjligt.
Båda de här ytterligheterna går säkert att hitta hos båda könen och jag är osäker på om det går att förena hållningarna i samma kropp? Går det att förhålla sig till skolarbete med engagerad distans? Går det att frikoppla min självbild från skolprestationerna?
Om vi ska gå ännu djupare så tror jag att vi kan pröva Chodorows tankar om flickornas linjära identitetsarbete – grundprincipen är imitation, medan pojkarnas utveckling handlar om differentiering. De lägger ner mycket energi på att defiera vad de INTE är. Jämför budskapet i artikeln ovan.
Baksidan kan vara en trist homosocialitet – framsidan kan vara ett starkt jag. (Antagligen i skuggan av en massa grumliga hjältemyter, men ändå mer användbart än den ängsliga imitationens väg)
LikeLike
Ja i skolan handlar det ju om att prestera, visa och bli bedömd för det. Visst skall vi lärare visa att vi bryr oss om våra elever och “gillar” dem oavsett vad de presterar, men huvuddelen av självkänslan får man nog hemifrån. Vi får nog mestadels hålla oss till prestationsgrundad beröm. Men sätta lagom svåra utmaningar som oftast klaras och verkligen ge beröm även när inte resultatet är exakt som förväntat.
Jag vet inte riktigt om tjejer är mer framtidsinriktade och manipulerbara än killar. Jag tycker att jag har många killar med stora framtidsplaner och tjejer som bara drömmer om att gifta sig rikt. Man får nog svårt att förkasta H 0 i en jämförelse mellan grupperna. Fast jag håller med om att det nog finns ett mönster av att tjejer gör vad som förväntas och killar experimenterar sin egen väg (givet individuella skillnader).
En anekdotisk observation. Var i fjällen i veckan. I skidbacken fanns en karusell där man greppar ett rep och dras runt. Ett gäng killar på snowboard försökte trixa, åka i slingor och på tvären. Gång på gång hamnade de i en hög, skrattade och försökte igen. Lite senare kom några flickor i samma ålder. De åkte snyggt i jämna cirklar och stod på benen hela tiden.
LikeLike
Jag funderar på om dessa åkmönster har något samband med det som t ex händer när barn får sina första cyklar? Det säljs ju få barncyklar i butikerna, men gott om pojkcyklar och flickcyklar. Pojkcyklarna utrustas med backspeglar, tutor och fartränder, gossebarnen uppmuntras att cykla fort och tufft, över stock och sten och man skrattar lite stolt när de repar sadeln och bucklar stänkskärmarna. Flickcyklar utrustas med rosa cykelkorg och barnstol till dockan, glittriga långa, vackra men rätt opraktiska, tofsar på handtagen och flickebarnen uppmuntras att vara rädda om cykeln och får beröm för att de cyklar så fint.
Finns det ett samband eller inbillar jag mig?
LikeLike
Vi får nog hålla tillgodo med den här anekdotiska bevisföringen. Till sist väljer vi förklaringar som kastar någon form av mening över våra erfarenheter och då finns det en uppenbar risk att vi hamnar i stereotypa upplevelser.
Problemet är kanske att vi på en politisk nivå har bestämt att de här kategoriserande beskrivningarna inte får formuleras eftersom någon svag person skulle komma på tanken att tro på dem. (Genom talet konstruerar vi verkligheten)
Jag tror det är möjligt att diskutera mönster utan att hamna i essentialism eller biologism – annars blir det ett torftigt samtal!
LikeLike
först vill jag tacka för en intressant diskussion.
Och det är också en intressant och tankeväckande artikel, problemet är att jag känner igen mig i flickorna hon beskriver, inte pojkarna.
Jag vet inte, men jag tror hon är något viktigt på spåret, men just detta ska nog inte göras till en könsfråga.
Jag tror att det handlar om lärare som låter sig manipuleras och vi som ser deras svaghet och ger (gav) det de behöver och samtidigt får vi vad vi behöver – vi blir sedda. vi trycker på lärarnas knappar och de trycker på våra.
LikeLike
Hej Klas!
De här förenklade könskategoriseringarna är klumpiga redskap och det finns massor av andra förklaringsmodeller som antagligen är minst lika användbara.
En ursäkt är att vi fortfarande försöker bearbeta pojkarnas svaga skolprestationer och de ganska taffliga förklaringar som Delegationen för jämställdhet i skolan presenterar.
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/11/dejas-slutbet-nkande-r-ett-svek-mot-pojkarna
Men du beskriver ett obehagligt spel utan vinnare. Jag är trött på att trycka på knappar och extremt misstänksam mot studenter som försöker trycka på mina…
LikeLike
Bara så jag är tydlig, jag håller med om att DEJA kört i diket.
Men jag försöker tänka ett steg längre, det viktiga är ju att hitta en väg där ansvariga myndigheter och institutioner tillsammans med lärarna förändrar situationen i klasrummet. Just nu tävlar två förklaringsmodeller. en som skyller allt på pojkarnas “manlighet” och den andra modellen som skyller på lärarna, de är dåliga, de diskriminerar.
Kan vi inte istället fokusera på hur vad som konkret händer i klassrummet, hur lärare går igång på visst beteende, hur elever interagrerar- då borde vi kunna hitta en väg framåt?
Eller vad tror du?
LikeLike
Jo – det är en möjlig väg.
När jag talar om skolan som en könskodad miljö försöker jag använda ett konfliktperspektiv. Hur påverkas innehåll och arbetssätt av att 95% av lärarna är kvinnor under åk5?
Går det verkligen att beskriva undervisningen som könsneutral?
Om vi krymper perspektivet till att handla om interaktion på klassrumsnivå är jag rädd att vi tappar frågorna om innehåll och arbetsformer – och på sikt också vilka bedömningsformer som gynnar olika grupper.
LikeLike