Jag har inte lyckats följa den fjärde säsongen av Mad men på det respektfulla sätt jag planerat, samlingsboxen har skämt bort mig och jag väntar på fyran. De hackande fragment jag sett på nätet är djupt oroväckande och särskilt Betty Drapers utveckling bekymrar många tittare. Anna Hellsten sammanfattar på Sydsvenskans kultursida:
Inte minst som förälder har Betty genom säsongerna gått från milt distanserad till ganska förskräcklig. Hon är en kittlande, provocerande modersfigur – delvis för att hon i en modern tittares ögon kontrasterar med ett samtida föräldraideal som hyllar det kramigt icke-auktoritära, men också för att hon faktiskt är en rätt förskräcklig förälder. I slutet av säsong 3 låter hon sina två äldsta och förkrossade barn fira jul med hemhjälpen medan hon tar flyget till Reno för att gifta om sig med nya mannen Henry Francis. I säsong 4 tvingar hon sin dotter till psykolog men förvägrar henne den enda relation som verkar göra livet lite drägligare: vänskapen med grannpojken Glen. Av den älskvärda, lite förhoppningsfulla mamman från seriens början återstår bara ett välmejkat monster.
Kanske låter det bakvänt, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns något feministiskt befriande i att låta Betty vara en så genuint förbittrad människa, och framför allt i greppet att inte använda barnen som mjukmedel – Bettys moderskap gör henne inte ett dugg lyckligare. Att föräldraskapet inte är ett recept på automatisk lycka är ingen ny tanke inom feminismen, men Betty Draper är närmast likgiltig, på gränsen till fientlig, inför sina barn.
Jag behöver nog fundera vidare över på vilket sätt feminismen kan använda Betty för att utvecklas. Kanske är jag fast i ett konventionellt synsätt där vi letar efter goda förebilder snarare än avskräckande exempel?
Lärarutbildaren inom mig skulle vilja visa scener med Betty och hennes barn för att låta studenterna analysera det utifrån Sterns anknytningteorier eller Juul/Jensens tankar om inre ansvarstagande. Det skulle kunna bli en spännande lektion. Vad gör vi med myten om den goda modern? Klarar vi oss utan den?
David Carbonara – Mad Men Suite
Jag ser det åttonde avsnittet och möter en ny ton. Eftertänksam och sorglig. I bakgrunden mullrar vietnamkriget.
Tysta tankar 
Det jag funderar mest över är varför man skall få barn för att bli lycklig själv eller för att bli en bättre människa.
Det räcker kanske inte bara med att vilja ha barn. Frågan om varför man vill kanske behöver besvaras innan man gör valet.
LikeLike
Det går säkert att problematisera valet och det är nödvändigt att fundera över varför nativiteten sjunker i till exempel Tyskland. Det räcker inte med biologistisk retorik för att övertala kvinnorna att avstå ifrån karriärmöjligheter.
Men det är två olika bilder av människan och jag anar att Anders idé om varför vi finns på Jorden handlar om reproduktion och evolution. Det går också att se livet som ett individuellt lyckoprojekt och då gör vi kanske helt andra val.
LikeLike
Jo, men det borde väl vara ett individuellt val, inte kollektivt – så här skall alla tänka när det gäller att få barn eller inte. Det är varje individs ensak, tycker jag. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om andras val gällande detta. Däremot är det ju jättekul när det föds ett nytt barn till världen om det får en ärlig chans att överleva både mental och fysiskt. Inte alla barn får det i vår värld.
Dessutom är varje val en människa tar lika värdefullt. Karriär eller föräldrarskap eller både-och. Det värdet kan inte någon annan sitta och pådyvla andra. Det är att göra sig för mer än vad man är.
För dem som har valt att inte få barn är det höjden av förmätenhet att påstå att de missar det viktigaste i livet. Och hur skall samma kommentar kännas för den som inte kan få barn av medicinska skäl?
Sen kan man ju fråga sig vad det skulle göra att missa det viktigaste.
LikeLike
Usch – den här frågan är så laddad och jag är rädd att det blir moralisk hur försiktiga vi än är.
I just den här teveserien får vi bilden av en kall moder upptryckt i ansiktet och vi är tvungna att förhålla oss till henne. Vad vardet som hände? Hur hamnade hon där? Är det rätt att distansera sig från sina barn på det sätt hon gör?
Tyvärr är jag nog själv väldigt fördömande mot personer (män och kvinnor) som sviker sina barn. De som av olika anledningar väljer (eller tvingas) att leva utan barn har jag ingen åsikt alls om. Jag tror det finns s.k. lyckoforskning som visar att det är en ganska nöjd grupp.
LikeLike
Jag tänker direkt utan att ha sett serien … vad finns de andra människorna i barnens närhet, som skulle kunna befria modern från det konstanta ansvaret.
Kanske vi reagerar som vi gör, därför att det finns ett krav på att föräldrar under hela livet skall ha en närhet till sina barn. Och att de alltid skall ställa upp på dem, utan att kräva att det omvända också skall gälla. Och att de skall offra sin egen tillfredsställelse. Att barnen förstår att föräldrar också är individer som behöver få leva sitt liv. Jag såg inte mina föräldrar endast vara till för mig. Men blev oerhört upprörd när min bästis blev lämnad ensam med en burk vita bönor och inga pengar att köpa mat för, medan hennes mamma plockade ner gourmet-mat i väskan och åkte iväg till sin manliga vän. Hon fick äta middag med oss. När hon frågade mamman om inte hon också kunde få av det, pekade hon på vita bönorna och sa – Du har ju det här.
Det finns grader naturligtvis av distans och likgiltighet.
LikeLike
Det är en väldigt omskakande serie som lyckas säga något allmänmänskligt trots (eller just därför?) att personerna befinner sig i en form av brytningstid mellan de gamla strukturerna och nya idéer om kvinnans frigörelse.
Men just Betty är en oerhört gåtfull figur. Både fullkomligt oskyldigt offer för en notoriskt otrogen man och samtidigt extremt manipulativ.
Madame Bovary upphöjt till 100!
LikeLike