I många kulturer ger pojkbebisar hög status. Den här nyheten behöver jag fundera vidare på (länk till DN):
Nyförlösta mammor blir betydligt oftare deppiga den första tiden efter att de fött en pojke än när de fått en flicka, enligt en studie vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En teori är att det är ett hormon, leptin, som ligger bakom skillnaden.
Det går tydligen att förbereda sig på den olyckliga händelsen:
Sara Sylvén födde själv en pojke i höstas. Hon hade inga problem med nedstämdhet.
– Jag såg redan på ultraljudet i vecka 19 att det var en pojke, så jag var förberedd på det hela, säger hon.
Riktigt så illa menar jag inte att pojkarnas situation är…
Tysta tankar 
Vad bra att det finns ultraljud, annars hade väl gossebarnet kommit som en chock för henne. Nu hann hon förbereda sig och inte bli deppig.
LikeLike
Fantastiskt! 😀
LikeLike
Men hjälp. Vad är det där?
En tanke: Det är säkert därför pojkar måste stå högre i kurs. För att motverka den här deppigheten. Naturens blues uppvägs av samhällets glada trall. Litet prozac till mammorna i Pakistan så ska vi snart få se balans mellan könen igen.
LikeLike
Jag famlar! Vad menar naturen egentligen?
LikeLike
Eller är pojkar Guds gåva till mänskligheten? Utan dem igen fortplantning;)))
LikeLike
Men varför blir mammorna så ledsna? Hormoner känns som en banal förklaring!
LikeLike
Visst är det en banal förklaring. De kanske skulle vara som för Indier eller Kineser där bara pojkar räknas.
LikeLike
Hormonerna blir då ett sätt att balansera det sociala glädjeruset? Typ:
– lugna ner dig!!!!
LikeLike
Blir det fortplantning utan flickor menar du? Barn är en gåva, oavsett kön, och både flickor och pojkar behövs till fortplantning…
LikeLike
Oj, det blev komplicerat.
Li, visst båda behövs frågan är väl hur vi kultutellt ser på det här med pojkar och flickor. Det var lite det jag försökte travistera på.
LikeLike
Men fattar ni inte! Det är naturens system. Små pojkar behöver en pappa.
Därför blir mamma deppig ett tag.
Så att han tvingas rycka in.
Och tillfredsställa behovet av Tarzan-tosiner.
LikeLike
Tack Anders! Det verkar rimligt.
LikeLike
Att knyta an till pappan är viktigt om man snabbt skall bli en skicklig jägare och kunna dra hem en hjort till middagsbordet.
LikeLike
Jag skämtar naturligtvis men tänk. Mitt i skämtet finns kanske en sanning.
LikeLike
Man kan verkligen inte lita på den där naturen – den store skämtaren!
LikeLike
Både flickor och pojkar behöver en pappa, men man får inte glömma att mamma ändå är viktigast, speciellt de första åren (om man MÅSTE välja), för pappor kan inte amma eller ersätta det speciella band som mamma och barn knyter an. Mamma behövs för näring, ömhet, skydd och den speciella känslan som mammas kärlek och stöd kan ge till ett barn, pappor behövs för beskydd, ömhet och som stöd, hjälp och komplettering till mamma, samt den speciella kärlek och stöd som bara pappa kan ge till sitt barn.
LikeLike
Li
När du skriver så där är det en hel stor hög av Genusvetare som vibrerar i djupet av sin själ. Oj det börjar slå ut stora bölder på deras hud. Ring ambulansen!
🙂
LikeLike
Genusvetenskapkvinnor och -män bör aldrig göra barnens behov sekundära till (jakten på) jämställdhet… Jag tror inte på jämställdhet, jag tror inte på att allting skall likställas och konformeras, mammor skall inte göras till pappor, och pappor skall inte göras till mammor.
Jag tycker alla människor är individer, och ingen ska förtryckas eller nedvärderas eller tvingas in i kulturella normer eller sociala roller, på grund av sin hudfärg eller kön eller annat icke-viktigt, men de faktiska arketypiska och biologiska roller vi har som mödrar och fäder skall inte förvrängas i jakten på något som kallas jämställdhet. En man kan inte amma, och inget barn skall någonsin i jämställdhetens namn förvägras den oslagbara hälsobringande bröstmjölken som barnet är biologiskt programmerat att förvänta sig.
Vi alla olika starka feminina och maskulina aspekter i våra personligheter och ingen skall tvingas förtrycka vem de är för att platsa i samhället bara för att folk tycker kvinnor och män skall vara på ett speciellt sätt, men inte heller skall de biologiska rollerna nedvärderas och förvrängas för något så ytligt som jämställdhet.
Det finns mycket att göra för att förbättra världen, och allt börjar med hur väl vi tar hand om våra barn och om vi ger dem allt de behöver, och då menar jag näring, kärlek, närhet, trygghet, inte barnvagnar, inte kläder, inte leksaker… Barn är inte till för att behaga och tillfredställa oss, vi är till för att tillfredställa alla deras behov och älska dem, “learning by doing”, and “be the change you want to see in the world”. Men i detta samhälle är statussymboler, jobb, pengar viktigare än tiden med våra barn.
LikeLike
Tack Li!
Det finns många tolkningar av begreppet jämställdhet. För mig handlar det i första hand om rättigheter och möjligheter. Där tror jag att vi är helt överens!
LikeLike
Li
Jag är överens med dig.
jag brukar ibland länka till:
När vuxenegot blir alltför övertydligt.
LikeLike
Här är vi nog överens – men frågan kvarstår. Varför blir mammorna deprimerade av pojkbebisar?
Är det någon form av besvikelse eller främlingsskap?
Eller bara fysiska hormoner utan någon som helst psykologisk eller social förklaring?
LikeLike
Mats
Kanske måste man studera statistiken innan man uttalar sig.
I artikeln står det 40 % oftare än flickor. Men vad är procenten av det totala. Kanske är det bara några få procent. Är det 2 % vid flickor så är det 2,8 % vid pojkar.
Då kan utfallet bero på en “naturlig” avvikelse ungefär som att det är klart fler män som blir sjuka i vissa sjukdomar. Kanske är det bara en sk evolutionär biprodukt som evolutionärt tolereras för att andra egenskaper har högre evolutionär status.
LikeLike
Tack Anders!
Jag är inte så bra på att bedöma det här med statistik. Vi kan naturligtvis rycka på axlarna och se det som en ren tillfällighet – men en tankeväckande sådan!
Det borde vara en vinstlott att föda en framtida makthavare.
LikeLike
Kan vara så att i ett sjukt (och faktiskt) patriarkaliskt samhälle som detta, där många är fast i kärlekslösa relationer där man är tillsammans med någon bara för att man borde och för att slippa vara ensam (99% av befolkningen är missnöjd och olycklig på grund av vårt dysfunktionella samhälle om jag får slänga ur mig lite generaliseringar och statistik jag inte kan backa upp) så vill kvinnor hellre ha döttrar och män hellre ha söner.
Jag backar upp detta lekkvinno-antagande med att när jag aldrig hade upplevt kärlek utan bara konstiga relationer där ena/båda parterna var i förhållandet av fel anledningar (bland annat för att fylla något slags bekräftelsebehov, och för att bevara och följa “mönstret”) och inbillade sig att det var kärlek så ville jag helst inte ha barn överhuvudtaget, men ibland när jag tänkte på det så ville jag absolut inte ha söner, endast döttrar. Nu när jag lever i ett mycket kärleksfullt och respektfullt givande förhållande med en man jag kan tala med och lära mig av och som gärna lär sig av mig och mina erfarenheter och som jag verkligen älskar passionerat (trodde denna kärlek bara fanns i sappy movies, men jag hade feel fel fel) så vill jag väldigt gärna ha söner (men också döttrar) och han vill väldigt gärna ha döttrar (men också söner).
LikeLike
Spännande tanke Li! Jag har famlat efter den men inte riktigt lyckats formulera den så klart som du gör.
Det går kanske att se det starka bandet mellan mor och dotter som en sorts symbios där båda parter bekräftar varandra på ett sätt som skapar en form av oberoende mot omvärlden. Baksidan av den här relationen är ofta att flickor i tonåren gör en väldigt kraftfull revolt i sina försök att upprätta en separat identitet.
Pojkarnas frigörelse börjar ofta vid treårsåldern då de på olika sätt försöker bevisa för sig själv och omvärlden att de klarar sig utan modern.
De här teorierna (som Chodorow formulerat bättre) kanske förklarar en aning.
Kanske är det skamligt och själviskt av en mor att se en framtida väninna i sin dotter – men det är inte helt omöjligt att förstå denna längtan.
LikeLike
Jag tror inte, men är inte säker på, att jag då ville ha en framtida väninna. De få gånger jag tänkte på det då, när jag bara ville ha döttrar, så ville jag (precis som nu) ha barn för att ge det all kärlek och ömhet och alla möjligheter att utveckla sin egen person och sina egna drömmar och talanger som jag aldrig fick som barn.
Jag tror jag bara ville ha döttrar då för att det på något sätt skulle kännas mer som “mina” barn, söner skulle känns mer som hans barn, och som honom. Jag tänkte också ofta på att om jag skulle ha barn, så ville jag hellre adoptera en flicka från Kina eller Indien (där flickorna slängs på sophögen eller lämnas i skogen), jag ville nog helt enkelt inte att spermier från en man jag inte älskade skulle blanda sig med mina ägg och växa inuti min kropp.
LikeLike
Svåra frågor och svåra känslor – vi tangerar delvis skambelagda områden.
Jag försöker tänka mig in i mina känslor som spermiedonator – skulle jag på något sätt känna samma omtanke om dem som du beskriver?
Kanske om jag riktigt vågar släppa och tänka fritt taget tror jag att jag vill vara en del av deras uppväxt och då är vore det riskabelt att släppa kontrollen till anonyma mödrar!
Antagligen kommer Anders påpeka att jag biologiskt är programmerad att vilja befrukta så många kvinnor som möjligt…
LikeLike
Jag tror inte män är biologiskt programmerade att vilja befrukta så många kvinnor som möjligt… jag tror mäns vilja att “knulla runt” är en del av de förvrängda värderingar vårt samhälle bidrar till. Jag tror män, precis som kvinnor söker sig till par-relationer därför att det är naturligt för oss. Både män ock kvinnor vill ha en partner att verkligen ha en nära relation med. Jag tror vi människor mer liknar vargar än lejon när det gäller relationer. Om en relation av en eller annan anledning tar slut, så söker vi oss förr eller senare till en ny partner, men jag tror inte det ligger i vår natur att ha flera partners samtidigt, eller att ha korta affärer såsom björnar.
LikeLike
Jag försöker undvika att gräva för djupt i det där med arv/miljö och förhåller mig ganska oreflekterat till mina intuitiva reaktioner.
Det biologiska perspektivet har en tendens att bli en smula auktoritärt – så här är du egentligen…
LikeLike
Killar som “knullar runt” vill oftast inte heller ha barn med de tjejer de har sex med, och mardrömscenariot brukar ju vara att tjejen skall bli gravid… Jag tror män, precis som kvinnor, egentligen bara vill ha barn och blanda sina gener med någon som de älskar och vill vara tillsammans med.
LikeLike
Det låter som en bra grund att bygga ett samhälle på – risken finns att du blir beskylld för familjeromantik men det tror jag att du kan leva med!
LikeLike
nej, jag påstår mig inte vara nån sorts auktoritet, och vet ju inte hur det förhåller sig egentligen. Det kan ingen göra och dessutom så är allting relativt 🙂 detta är bara en mycket intressant diskussion, och man måste ju inte jämt censurera sig och speciellt inte när man reflekterar över varat lite i kommentarsfältet på en blog…
Sen vet man ju inte var det ena slutar och det andra börjar, vad som är naturliga instinkter och vad som är inlärt beteende, vad som är “verkligt” och vad som är förvrängt av de subjektiva glasögonen…
LikeLike
nu ska jag svulla lite smarrigheter och blänga lite på Midsomer Murders.
Tack för det intressanta samtalet! 🙂
LikeLike
Precis så vill jag att det här kommentarsfältet ska vara – det ska vara tillåtet att formulera tankar och pröva om de bär i mötet med andra.
Här bor både Vilse och Vilja:
LikeLike
Tack själv!
Är det verkligen läge för sådana utsvävningar efter midnatt?
LikeLike
vad kan jag säga… jag är odräglig 😉
LikeLike
Många vackra tankar här men eftersom jag tänker lite annorlunda på vissa plan så vill jag också vara med och fundera lite…
Hmm, jag undrar vad skillnaden är på en pappas särskilda kärlek och en mammas. Närhet, kärlek, trygghet, ömhet och kroppskontakt kan båda ge och om mamman inte kan amma blir det ju inte barnet förstört per automatik. Förordar också bröstmjölk men det är ju inte alltid en möjlighet.
Sociala roller, inövade i generationer och som kanske inte har samma funktionalitet som tidigare blir utövade och kallas biologiska. Om nu de biologiska skillnaderna egentligen inte är särskilt väsentliga utan mest skapade (fast jo, barnet växer i mammans mage och till att skapa barnet behövs en pappa) så faller en del argument om mammans speciella roll och om pappornas bisittande roll.
Tänk om alla kunde få ha det fulla spektrat av möjligheter, inte på någons bekostnad. Som det är nu ser jag att min son begränsas för att han bör visa sig vara äventyrlig och “pojkig”, att han förväntas leka på vissa sätt och helst bli kär i tjejer. Det får han göra men väljer han det själv alltid? Eller formas han delvis av gemenskapen som vi vill vara del av? Kommer han att bli lyckligare av att få ta del av bra s k feminina kvalitéer? Eller kanske mobbad om han visar sådana inför världen?
Vad kan jag visa mitt barn för att skapa en bättre värld?
funderar en mamma med son (utan pojkdepression vid hans födelse) som är heltidsensamstående
LikeLike
Spännande Sara och bra att du tar upp den här vinkeln. Jag vet ju inte vad det är som hindrar din som att utveckla sina “feminina kvaliteter”? På ett plan finns naturligtvis de traditionella rollerna som någon form av tvångströja – men å andra sidan gissar jag att han har oändligt många kvinnliga förebilder i sin närhet som han kan experimentera med?
Problemet är kanske den där tanken på att vi bör skydda barnen från påverkan fram till dess att de kan göra egna fria val – då menar jag att vi lätt hamnar i en auktoritär position och hindrar dem från att göra de nödvändiga misstagen under resan.
LikeLike
Jag klantar mig lite här med att skriva på rätt ställe och med rätt text. Här ska min text stå.
Precis Mats, vad skulle då vara ett fritt val om det i det läget skulle vara jag som styrde in honom på vissa tankesätt?
Vi ju alla till en del frukten av vår omgivning och det schysstaste vore att göra barnets vertyg stadiga, till att anamma eller att rata tankesätt och förväntningar.
Även om, som du säger, han i absolut majoritet omgärdas av kvinnor så innebär det ganska ofta att han förväntas vara traditionellt manligt i lek, reaktioner och relationer. Inte bara på dagis utan i alla möjliga sammanhang. Inte alltid, men mycket ofta dyker förväntningarna om manligt/kvinnligt fram i samtal, små kommentarer, beröm eller åtsägningar. Social uppfostran i hur en människa förväntas vara. Och det beror på könet. Inte personligheten. Könsmönstren finns som glasögon på både dagisfröknarna och hos mig och jag gillar diskussionerna som uppstår när vi inte är ense. Resonemaget att öppna upp mönstren är givande eftersom det handlar om just resonemanget:
Vad ser jag, vad vill jag och hur kan jag förhålla mig till andra människor om jag väljer att vara på ett visst sätt?
Samtidigt inser jag att detta jämställdhetsproblem är något av ett lyxproblem om man tänker på att flickor i u-länder självklart inte förväntas/får gå i skola och inte har någon bestämmanderätt som vi har här.
Och vad detta har att göra med hormoner som gör pojkmödrar deprimerade vet jag inte riktigt…
LikeLike
Det spännande är att även om man är djupt kritisk mot förhärskande normer blir jag alltid bärare av någon form av normalitet i mötet med barnen.
När ivriga genuspedagoger försöker belöna fram alternativa könsmönster i förskolan är risken stor att de omedvetet skapar andra lika förtryckande strukturer. Därför är jag ganska skeptisk till sådana instrumentella kampanjer. Jag tror att det behövs fler män i förskolan – framför allt för att visa på mångfalden inom gruppen män, men också för att inspirera gruppen kvinnor att våga gå utanför det traditionellt kvinnliga som nu uppfyller förskolans kultur.
Fast det är en stor fråga: Hur ändra vi en kultur?
Diakursförskjutning eller paradigmskifte? Vill vi? Kan vi?
Du behöver inte ha dåligt samvete för den här tråden – jag gillar fria samtal. åtminstone om de är äkta och lyssnande! Den här tråden förstår jag nog inte ens själv!
LikeLike
Inget dåligt samvete, bara förvirring..!
Tror också att barn mår bra av att ha öppna vuxna (fler män behövs med) som testar de traditionella värderingarna omkring sig. Håller med om att genuskampanjerna kan missa sina mål men hör inte misslyckanderna till, till en viss del? Utan feltramp går det väl knappast att komma framåt.
Vi är i ständig förändring på gott och ont och jämställdhetstänk kommer tillbaka i nya former. Jag undrar hur det utvecklar sig.
Tokintressant ämne. Funderar och reagerar mycket om lika behandling och varför vi gör som vi gör. Både som förälder och som lärare och för min egen del.
LikeLike
Visst har alla rätt att misslyckas. För mig är problemet att en hel del av de här insatserna marknadsförs som frihetliga (hitta sig själv, utveckla sin förmåga) men i praktiken visar sig vara samma gamla behaviorism där vi tränar fram önskade beteenden hos dem vi inte tycker om (läs bråkiga pojkar).
Fast jag är själv extremt känslig när någon försöker uppfostra mig – även när det sker “för mitt eget bästa”!
LikeLike
kastar mig in i diskussionen. första gången jag skriver på din blogg. upptäckte den förra veckan. mycket intressant.
kanske associerar jag lite för dramatiskt.
men…när mammor blir deprimerade av att föda pojkar är det hormonets fel och när lärarna misslyckas med pojkarna i skolan är det pojkens (eller kankse männens?) fel….
ett mönster?
LikeLike
Jag är intresserad piétabegreppet. Faludi använder det i Ställd och handlar ungefär om bedrövad medkänsla – Marias förhållande till sin tokige son Jesus som absolut måste dö för en befängd idé.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Piet%C3%A0
LikeLike
Här florerar traditionella biologiska tankar om att vi bara är biologi och inget annat än biologi. Ett barn behöver en pappa och en mamma.
Jag måste gå och äta något sött!
I´ll rest my case!
LikeLike
Både mat och att barn behöver pappa o mamma är bevisligen också biologi.
Vad skulle det annars vara.
Vad menar du med ordet traditionella. Den biologiska vetenskapen ligger i frontlinjen i att ständigt kunna hitta nyheter vad gäller sådant som vi förr inte begripit.
LikeLike
Jag tyckte iallafall synd om de stackars pojkmammorna när jag glassade omkring med min söta lilla tjej på BB. Man vet ju hur killar är, jag är ju en själv, lite halvkorkade varelser mest intessserade av mat (och senare i livet sex). Men tjejer är smarta och snygga. Klart mammorna blir lite deppiga när dom inser att det blev en kille.
LikeLike