Jag är intresserad av lek och tycker den här reklamen är underbar i sitt allvar. Pelle Billing ställer frågan om den kan uppfattas som heteronormativ i sin romantisering av bandet mellan far och son.
Men vänta – hur kan vi veta att barnet är en pojke? Kan det vara så att problemet sitter inne i våra huvuden?
Tysta tankar 
Mats
Allt handlar egentligen om sannolikhet. Våra stereotyper baseras på rationalitet och statistisk dolt analys.
Det är en pojke. Med 96,4 % sannolikhet.
LikeLike
dold
LikeLike
Hela normativitetsdiskursen handlar i grunden om folks problem att hantera normalfördelning och statistisk fördelning.
Icke naturvetare benämner ofta normalfördelning med ordet norm. Naturvetaren vet att normalfördelning är det normala, medan samhällsvetaren stångar sin panna blodig genom att försöka förinta det som inte går att förinta.
Dvs den normala normalfördelningen.
LikeLike
Mats:
“Men vänta – hur kan vi veta att barnet är en pojke? Kan det vara så att problemet sitter inne i våra huvuden?”
Ja, problemet sitter bokstavligen i våra huvuden och kallas hjärnan. Vi inte bara via evolutionen vet precis hur vi känner igen en pojke och flicka (därmed inte sagt det inte går att ta fel, det är generella bedömningar som görs, en flicka som tränat hela livet på att röra sig som en pojke kanske kan lura oss ett tag så länge hon behåller hjälmen på men vad är poängen?)
Vi baserar även vår attraktionsbedömning på dessa evolutionära mekanismer och det är där det blir krångligt då det för tjejer är närmast livsviktigt att vara fria i valet av man. Att sålunda fråga oss hur vi vet om det är en pojke/flicka är som att fråga en 22-årig kvinna hur hon vet att mannen på krogen är ett bra/dåligt val?
Hur kan hon vara säker? Hur kan vi lita på att hon vet vad hon pratar om
Igen visar Chivalry vad det handlar om. Hade det varit en kvinnas mansval som gjordes utan att vi vet säkert hade ingen ens ställt frågan.
Inom evoluionslära kallas dessa saker “honest indicators” dvs saker som inte går att fejka generellt som vi i alla tider kunde känna igen utan att ens veta hur det gick till.
Några enstaka flickor kan realistiskt verka vara pojkar, några enstaka pojkar kan realistiskt verka vara flickor (ingen säger vi är kloner och vissa är närmare andra könet än andra) ett tag – men åter – vad är poängen? Detta handlar inte om jämställdhet, detta handlar om makt. Att tvinga folk att bete sig helt onaturligt och ha som mål att bekämpa sina egna instinkter – ja det är ju vad kyrkan gjort mot homosexuella.
Nu är det alltså de heteronormativa människornas tur. Är det kanske hämnden som vi se, nu skall ni minsann få känna hur vi haft det.
På det svarar jag – Nej tack!
LikeLike
Erik
Mats har en helt annan pedagogisk strategi. Han ställer frågor och väljer medvetet att vara “otydlig”. Kanske är Mats strategi mer verkningsfull. Han når genom betongväggen via molekylära fasvridningar.
LikeLike
Tack Anders! Det var väldigt vackert sagt. Jag tänker att individen har ett visst val i förhållande till sterotypier och traditionens könsroller.
LikeLike
Mats
Det val man gör i det givna ögonblicket är alltid individuellt och ögonblicksspecifikt och styrs av hur man ligger på de tusentals normalfördelningskurvor som man tvingas analysera och rita upp för att försöka beskriva människans egenskaper.
Jag är dessutom av den uppfattningen att våra val är determinerade. Vi gör det vi måste.
LikeLike
Jag är skolad i den marxistiska historiematerialismens hårda anda och den determinismen var ju inte att leka med. Samtidigt kom det på 60-talet en uppgörelse med det som kallades “vulgärmarxism” och jag tror det delvis handlade om en moralisk vändning. Om allt är bestämt är det svårt att tala om ansvar. Strukturerna blir allt.
Vi står liksom inte ut med tanken på att inte ha ett individuellt friutrymme för våra handlingar. Kanske var Sartres ibland krampaktiga försök att förena marxism och existentialism bidragande till att den här individualistiska och frihetliga formen av materialism fick fäste.
På något plan är vi kanske determinerade – men vi orkar inte leva utan en illusion om frihet!
LikeLike
Det var determinerat att du skulle skriva detta.
Försök inte ens att göra om det.
Du är en ny människa nu när du läst det här.
LikeLike
Fast jag kunde också ha tagit en kopp kaffe till…
Eller inte!
Kanske finns det en frihet i att inse sina begränsningar – utifrån de givna förutsättningarna?
LikeLike
Problemet med marxismen var nog dess reduktionistiska karaktär – genom att förenkla komplicerade processer till ett spel mellan bas och överbyggnad tappade man den irrationalitet som alltid finns i historiska processer med människor inblandade!
Frågan är vad vi ska ha insikten om determinismen till – om vi inte kan beskriva dess mål?
LikeLike
Jo men är det ändå inte lite konstigt att vi betraktar vuxna kvinnor som mogna och benägna att utan statligt tillsatta coacher eller andra kontrollmekanismer kapabla att göra individuella partnerval som påverkar barnens framtid?
Föräldern anses inte kapabel att utan “kritisk hjälp” bedöma om det är en pojke eller flicka men vuxna kvinnan kan bedöma om en man hon knappt känner är en lämplig partner och möjligen pappa.
LikeLike
Jag anar att du har en poäng – men den är ganska väl dold.
LikeLike
Jag har mycket svårt att förstå vad kvinnors förmåga att välja rätt parningspartner har att göra med frågeställningen varför vi automatiskt tror att ett barn utklätt till Darth Vader är en pojke.
Att det sedan även hos mig ibland kan väckas fruktansvärt elitistiska tankar kring vissa kvinnors OCH mäns oförmåga till god avelsplanering är en helt annan sak…
LikeLike
Vi kan väl se det som dagens intellektuella (?) utmaning. Erik får nog utveckla sitt resonemang – eller starta en diskussion någon annanstans.
LikeLike
“Jag har mycket svårt att förstå vad kvinnors förmåga att välja rätt parningspartner har att göra med frågeställningen varför vi automatiskt tror att ett barn utklätt till Darth Vader är en pojke.”
Jag får väl anta (den) dagens intellektuella utmaning då. Nyckeln till svaret finns i hur du presenterar frågan. Du frågar varför vi automatiskt tror att ett barn utklätt till Darth Vader är en pojke. Det är som att fråga varför en kvinna automatiskt tror en viss man blir bra pappa.
Vad får dig att tro det enbart är Darth Vader-dräkten som får oss att tro det är en pojke? Det kan även i hög grad vara vår förmåga att känna igen kroppspråket eller någon/några andra av de myriader sk “honest indicators” som vi sedan länge tränats att uppmärksamma utan att tänka på det.
Just dessa honest indicators är ju betydigt viktigare för tjejer än exempelvis vad mannen framför dem säger.
“Att det sedan även hos mig ibland kan väckas fruktansvärt elitistiska tankar kring vissa kvinnors OCH mäns oförmåga till god avelsplanering är en helt annan sak…”
Poängen är att vi inte vet vad vi tittar efter. Det betyder inte vi inte lärt oss känna igen saker (som sedan känns). Vi har haft några tusen år på oss att lära oss vad vi skall titta efter. Sedan går det såklart att luras eftersom vi tittar efter indikatorer. Men att det går att luras med vilket kön barn råkar vara gäller i högsta grad att det går att luras gällande vilken man som är bra som pappa.
Det betyder inte att kvinnor världen över plötsligt börjar titta efter andra saker på män. Samma saker förblir lika efterfrågade även när män kan luras. Istället för att sluta söka samma saker så börjar kvinnor vid medvetenhet om lurendrejeri då göra en hårdare bedömning.
Exempelvis boken “Spelet” av Neil Strauss, den visar hur man framstår som självsäker. Slutade kvinnor leta självsäkra män när dess existens blev känd? Nej de började göra hårdare bedömningar av samma saker.
Likadant kan man se det med oss och kön på barn. Om folk börjar klä pojkar och flickor lika kommer vi inte att bara sluta bry oss för det är vad genusfoilket vill och inbillar sig de kan tvinga oss.
Tvärtom, precis som tjejerna blir vi bara hårdare i bedömningen om vi vet folk är ute för att luras.
LikeLike
Bra argumenterat:
Erik:
“Du frågar varför vi automatiskt tror att ett barn utklätt till Darth Vader är en pojke.”
Mats:
“Men vänta – hur kan vi veta att barnet är en pojke?”
Här är en intressant nyans – vad är det vi vet och vad är det vi “automatiskt tror”?
Återkommer!
LikeLike
Jag gillar din fråga, och det är en tydlig utmaning mot våra fördomar. Men ifrågasättandet i sig är faktiskt inte solklart vartåt det leder. Fördom som ord har en negativ klang, framför beroende på att somliga riskerar av dem riskerar att leda oss fel.
Men är denna reklam ett exempel på en sådan problematisk fördom? Är det verkligen fel att tro att barnet bakom masken är en pojke? Skulle det vara “kränkande” emot barnet om det visade sig vara en flicka? Skulle det vara obehagligt för oss om vår fördom ledde oss fel? Kan det till och med vara bra för oss att vi faktiskt tror att det är en pojke?
LikeLike
Jag är nog fast i den moraliserande genusdiskursen som menar att vi ska skämmas för våra fördomar. Samtidigt tror jag att vi behöver våra generaliserade erfarenheter (läs fördomar) för att kunna orientera oss i tillvaron.
Så det som jag beskriver som ett “problem” kan mycket väl vara en form av väl grundad rationalitet!
LikeLike
Ahaaa 🙂
Själv tänker jag tvärtom. Jag är stolt över alla mina fördomar. De är hårt förvärvade och de har tagit mig dit där jag är idag. Men du får gärna visa mig att jag har fel i någon fördom, och då är jag beredd att ändra mig.
LikeLike
Det kan mycket väl vara så att det är fördomarna som håller ihop oss och som hjälper oss att göra väl avvägda gissningar om framtiden. Utan dem är vi nog ganska handfallna i tillvaron.
Samtidigt hindrar de oss från att verklighetens mångfald. Kant hade nog sagt att filtren har blivit verklighet. Piaget hade väl menat att vi inte vill överge våra mentala kartor eftersom det är så jobbigt att bygga upp nya!
LikeLike
Men vänta ett litet tag här…
När vi (som människor menar jag nu, inte som mänsklighet) bygger upp våra teorier om hur världen är funtad är vi (om vi nu inte är matematiker, de enda som faktiskt inte får göra det, men som jag vet fuskar ibland de också) ofta tvungna att ta genvägar med hjälp av våra fördomar för att komma någonstans framåt. Fördomar är kittet för byggmaterialet i livets ingenjörskonst. Ibland är vi tvungna att ta ett par steg tillbaka – granska om vi verkligen kommit rätt. Några gånger är vi dessutom tvungna att riva, bygga om eller bygga nytt. Men hur skulle världen bli om vi inte fick gå vidare genom våra fördomar? Jag skulle jämföra det som att simma i sirap.
Så nej… jag tror dina polare Kant och Piaget har nog underskattat fördomarnas kraft 😉
Dessutom var skulle genusvetenskapen vara om de inte tillåtit sig själva att ha fördomar?
LikeLike
Jag tror inte vi tänker så olika – ett finare ord för fördomarna är “förförståelse” och inom hermeneutiken handlar det om att vi skapar oss en bild av helheten utifrån delen.
När jag hör en sång första gången tror jag mig kunna skapa en bild av helheten utifrån introt. När jag köper en bok väljer jag utifrån omslaget. Det är varken konstigt eller dåligt.
Problemet uppstår när jag tycker mer om fördomen än om verkligheten. Vi vet liksom vilken musik vi tycker om och konstruerar vår identitet utifrån de här åsikterna.
Som lärare kan de här bilderna hindra oss att se barnets potentialer och risken finns att vi försöker anpassa dem efter våra bilder. Då blir det inte längre en personlig filosofisk fråga.
Min kritik mot genuspedagogiken handlar om att den ofta ersätter en normativitet med en annan!
LikeLike
Jag tror du förväxlar fördomar och stereotyper. Stereotyper är tvärtemot vad många tror/tycker/vill tro ofta korrekta. Skillnaden mellan stereotyper och fördomar är att stereotyper är baserade på förhandsinformation. Fördomar är åsikter man har innan man har någon information.
LikeLike
Fördomar kan också baserad på bristfällig information – och det är väl den egentligen alltid…
LikeLike
Ordet fördomar missbrukas ungefär som ordet normer. Det påstås ofta att att en sann föreställning skulle kunna vara en fördom.
Speciellt religiösa människor vill påstå att jag bär på fördomar om religiösa människor.
Men det gör jag inte. Jag anser ändå att religioner är omoraliska.
LikeLike
Jag är nog färgad av läroplansnormen : Att bekämpa könsstereotypa mönster.
De är då per definition”onda” och ska bekämpas. Det är någon form av låtsasmarxism där könsrollerna hamnar i kategorin “falskt medvetande” och som vi kan befria oss från enbart i ett väldigt utopiskt perspektiv.
Fram till den dagen är vi dömda att sträva efter en sanning som definieras utifrån ganska oklara maktförhållanden. Just nu är det mansrollen som står i centrum för det kritiska intresset.
Själv trivs jag ganska bra i min så kallade roll och har svårt att dra någon skarp gräns mellan den och ett eventuellt jag.
LikeLike
Jag var lite oklar när jag skrev sist. För tydlighetens skull så finns här länken till mitt inlägg om stereotyper.
– Hur vet man vad den första slutar och den andra börjar?
På samma sätt som vi vet var religion slutar och vetenskap börjar. Gränsen är väldigt tydlig när man förstår konceptet. Nämligen när man börjar intressera sig för att modernt påfund som kallas objektivitet. Gränsen för stereotyper går vid objektivitet. Dvs när du försöker komma fram till inte vad som är sant för dig, utan vad som är sant i allmänhet.
LikeLike
“Gränsen för stereotyper går vid objektivitet. Dvs när du försöker komma fram till inte vad som är sant för dig, utan vad som är sant i allmänhet.”
Jag är inte säker på om du har lyckats definiera objektivitet på ett övertygande sätt. Och jag är lika lite övertygad om att gränsen mot religion skapar klarhet.
När jag försöker förklara det här med epistemologi för studenter försöker jag använda domänbegreppet men vi kommer tillbaka till ett tredelat sanningsbegrepp
1) Det mätbara
2) Det allmänt accepterade
3) Det personligt meningsfulla
Förhållandet mellan de här tre delarna är oklara – även inom den så kallade vetenskapen. Men vi kommer alltid att sträva efter objektivitet. Det ger oss någon form av långsiktig legitimitet att teser prövas och omprövas.
LikeLike
Mats:
“Jag är inte säker på om du har lyckats definiera objektivitet på ett övertygande sätt.”
Det varken försöker eller behöver jag göra. Det vore ungefär som att be mig definiera demokrati och dess roll i att göra Europa mest framgångsrikt i världen. Man behöver inte vara perfekt men man skall vara bättre än alternativen.
“Och jag är lika lite övertygad om att gränsen mot religion skapar klarhet.”
Samma sak där, vi har religion och vi har upplysningsidealet. Upplysningen är långtifrån perfekt men det betyder inte religionen i mindre grad blir ett mycket sämre alternativ. De flesta lärare försöker tillmäta perfektion betydelse i dessa frågor men vad kan man säga? – Det är fel i sak att göra så.
“När jag försöker förklara det här med epistemologi för studenter försöker jag använda domänbegreppet men vi kommer tillbaka till ett tredelat sanningsbegrepp”
Uhhh?
“1) Det mätbara”
Dvs empiri och induktion? Ja där håller jag med, det är sant att man kan bedöma A1 genom att jämföra med A2
“2) Det allmänt accepterade”
Nej, allmän acceptans är irrelevant för sanning. Det är ett felslut som kallas “argumentum ad populum” (appeal to numbers) Det är lätt att bevisa argumentum ad populum det är bara att visa de hypotetiska absurda situationer som vore helt ok annars.
3) Det personligt meningsfulla
Nej, det personligt meningsfulla är tvärtom en total ignorans av sanning. Vi vet ofta vad som är sant men väljer av olika orsaker att bortse från denna vetskap. Vi kallar detta för självbedrägeri, man väljer att ljuga för alla inklusive sig själv för sanningen är jobbig.
“Förhållandet mellan de här tre delarna är oklara – även inom den så kallade vetenskapen.”
Jag tycker tvärtom förhållandet är helt klart. Den enda av de tre delarna som är i närheten av kopplat till sanningsbegreppet är den första. INDUKTION
Däremot glömde du den andra delen av vetenskaplig sanning: DEDUKTION, dvs logik!
“Men vi kommer alltid att sträva efter objektivitet. Det ger oss någon form av långsiktig legitimitet att teser prövas och omprövas.”
Frågan är inte om vi strävar efter objektivitet. Frågan är om vi strävar efter sann användbar kunskap. Alltså kunskap som är objektiv är sann i allmänhet, inte bara “sann för dig” det som är sanning för dig är såklart inte sanning på riktigt för riktig sanning är inget val.
Det är inte upp till egna önskemål om det är sant att människan blir mos av att hoppa från 19:e våningen utan fallskärm. Det fattade postmodernisterna också när en rätt irriterad evolutionsforskare under “science wars” bjöd vem som helst som vill påstå de tror tyngdlagen är en social konstruktion (som de trodde i fallet Sokal) att pröva den tron från fönstret på hans kontor.
Noll personer dök då upp. Ingen tror ju på detta, de bara av olika orsaker låtsas göra det men de vet helt utan undantag vad som är sant och vi vet av deras beteende att de vet det.
LikeLike
Ibland kan den allmänna meningen vara en form av sanning – särskilt inom humaniora finns den här aspekten närvarande.
På ett banaltr plan kan vi komma överens om att “glass är gott” – på ett allvarligare plan gör språkliga konstruktioner som vi tillmäter ett sanningsvärde. Perlman talar nog om det generella auditoriet som ett sätt att manövrera mellan subjektivistisk nihilism och idealistisk kunskapsnaivitet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Cha%C3%AFm_Perelman
Min mycket fragmentariska och i grunden obildade tolkning av honom…
LikeLike
Mats:
“Ibland kan den allmänna meningen vara en form av sanning – särskilt inom humaniora finns den här aspekten närvarande.”
Nej det kan den inte (Håll i dig för nu hoppar vi på postmodern snurrkarusell)
Den allmänna sanningen må hos vissa apekter inom humaniora vara att något är sant om den allmänna sanningen hos vissa aspekter/personer inom humaniora är att det är så. Men…. det enda argumentet de har för att de får bestämma vad som är sant är att de bestämt man får göra det.
Sålunda har vi när vi skalar bort fernissan bara ett ordinärt cirkelresonemang kvar.
– Vi får göra det för att vi bestämt man får göra det,
“På ett banaltr plan kan vi komma överens om att ”glass är gott”
Vi kan komma överens att glass är gott först när vi bestämt vad “gott” betyder. Gissningvis landar vi då i en empirisk mätning där glass enligt oss är gott om ett viss andel av alla personer som prövar tycker det.
“på ett allvarligare plan gör språkliga konstruktioner som vi tillmäter ett sanningsvärde. Perlman talar nog om det generella auditoriet som ett sätt att manövrera mellan subjektivistisk nihilism och idealistisk kunskapsnaivitet. Min mycket fragmentariska och i grunden obildade tolkning av honom…”
Poängen är att vi kan tro saker är sanna utan att de för den delen blir sanna. Vad vi tror är sålunda irrelevant i relation till vilka val för agerande vi kan välja och vilka vi faktiskt väljer.
LikeLike
Nej, jag tror inte heller vi tänker så olika.
Jag tror däremot att det är väldigt svårt att skilja fördomar från det du kallar förförståelse. I min värld bygger de på samma känsla för att känna igen mönster. Med erfarenhet blir förhoppningsvis gränsen mellan dessa två tydligare. Men missar man i det man anser vara förförståelse då är det för att man byggt på en felaktig föreställning, fördom.
Men vad jag menade med det om att vara stolt över fördomarna, är att jag tror att man tjänar på att vara öppen för att man faktiskt har fördomar, att dessa i de allra flesta fall är bra för en, men att man också ska kunna vara flexibel. Och för att kunna vara flexibel måste man inte bara förstå sina fördomar och hur de uppstår – jag tror till och med att man måste tycka om dem, och absolut inte skämmas för dem. För om man inte är öppen med dem är det svårare att ändra dem.
Men, om det i sig visar sig vara en fördom, är jag faktiskt beredd att ändra på den åsikten 😉
Ang genuspedagogiken så tror jag att det bl.a är oförmåga att se till sina egna fördomar som bidrar till att man ofta ersätter en normativitet med en annan.
LikeLike
Usch så överens vi blev!
Jag menar nog att “förförståelse” egentligen är precis detsamma som fördomar – fast i en lite finare förklädnad. Man skulle kunna skruva upp termonologin och beskriva livet som en aktiv hypotesprövning av varierande medvetandegrad.
Anders B Westin menar att vi är predestinerade i våra beslut och utifrån en sådan utgångspunkt är naturligtvis fördomarna en nödvändig bas. Men vi vårdar myten om våra fria val och i det ingår antagligen också friheten att låtsas som om vi inte har några fördomar. Antagligen är det de farligaste av människor – de som inte vill kännas vid sina fördomar!
LikeLike
Hahaha… “livet som en aktiv hypotesprövning av varierande medvetandegrad”. Japp, så kan man nog uttrycka det. Naturkunskap och livskunskap i ljuvlig harmoni 😀
Tack för en givande diskussion, så här på måndagskvällen.
LikeLike
Tack själv – jag försöker förhålla mig ganska lekfullt till mina fördomar (eller åsikter). Baksidan av en blogg är att en del gamla tankar riskerar att hoppa upp och bita mig i näsan. Bilden av en statisk personlighet är viktig i den akademiska världen. Man bör liksom vara stabil i sin hållning och ibland lider jag av intellektuell överrörlighet.
Lars Gyllensten dyker upp
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Gyllensten
I 1960-talets trolöshetdebatt uttryckte Lars Gyllensten en genuin motvilja mot ideologier och utopier. Ideologisk övertygelse ledde enligt Gyllensten mänskligheten åt fel håll vilket föranledde honom att lansera “Tio budord – the new look”. Det först budet löd “Du skall inga andra gudar ha än provisorier” och han förklarade vidare att “Varje gud, som inte är ett provisorium, är ett beläte – och du skall inte dyrka beläten, för då dyrkar du i själva verket dig själv och dina egna inbillningar och begrepp och blir en skrymtare eller en fähund eller en tyrann, allt efter din förmåga.” Två andra bud var “Tänk på att andra mår lika väl av komfort som du själv” och “Många har det bättre än de förtjänar – hör du till dem, så dela med dig. Annars stjäl du”.
LikeLike
Mats
Inte predestinerade. Jag skrev determinerade. För mig finns en nyansskillnad även om det står i synonymordboken att det skall vara detsamma.
För mig innehåller predestinerad en riktning mot ett slutgiltigt mål.
I determinismen finns inget mål. Bara kausalitet. Orsak och verkan i ett extremt komplext interferensprocess. Ingen vet målet.
Men kanske är det min personliga tolkning.
LikeLike
Men om det fanns en abstrakt “superhjärna” så skulle denna via deterministisk analys se alla förlopp fram till oändligheten.
Men det skulle väl i så fall vara det som brukar benämnas med de tre bokstäverna:
GUD
LikeLike
Är det Hegel som talar ur din mun nu?
Fast det lär ju bara var Sven-Eric Liedman som begriper den filosofin helt.
Frågan är vilken grad av värdighet vi lägger i människans rationalitet. En hinduist skulle antagligen skratta åt våra försök att förstå och styra våra liv. Vi blir liksom inte lyckliga förrän vi slutar sprattla och sträva!
Men för oss låter det som uppgivenhet. Ger vi upp viljan tappar vi identiteten.
Är den här bloggen ovanligt filosofisk idag?
LikeLike
Jag har inga filosofiska ambitioner. Jag bara håller på med att försöka begripa hur det funkar.
Kodning, överföringsfunktion och signalteori är mina modellverktyg.
När jag läste akustik fick man lära sig hur man flyttade sig mellan mekanik, elektronik och akustik via sk analogier.
Modellbygge är centralt. Det går att göra med hjärnan och hela universum.
LikeLike
Den skissen var milt exkluderande.
Men jag tror att modeller är viktiga för vår förmåga att begripa.
Akustik är väl ett någorlunda avgränsat fenomen? Nästan möjligt att beskriva och simulera i datorer och modeller?
LikeLike
javisst
Men bara för något är mer komplicerat så kan man väl inte anta att det inte är kausalt.
Det är själva grundprincipen till förståelse som är det centrala.
Även om överföringsfunktionen är oändligt komplicerad så kan den väl ändå vara hänvisad till de kausala lagarna.
Det som gör det lite extra besvärligt är att överföringsfunktionen är dynamiskt föränderlig och självprogrammerande. (hjärnan lär sig) Men denna självprogrammering bör väl i logikens namn vara kausal.
LikeLike
Självprogrammerande var ett vackert ord! Menar du att vi ger oss själva nya instruktioner ständigt?
Det gillar jag!
LikeLike
De har iallafall varit tillräckligt smarta för att sätta barnet i ett traditionellt rosa flickrum i en sekvens. Min femårige pojke ser filmen och refererar den gladeligen med varannan bestämning “han” och varannan “hon”.
LikeLike
Ja – smarta är de! På gränsen till lömska…
Barnet har till och med en docka!
LikeLike
Tänkte också på det där att det var ett “typiskt flickrum” med en docka. Annars hade jag nog mot min vilja från början trott att barnet var en pojke. Egentligen vill jag väl se det som ett barn.
Blir annars himla trött på att det är mamman som serverad smörgås och pappa som kommer hem från, vad jag antar är, jobbet i fina bilen.
LikeLike