Få saker väcker så starka känslor som “kommunaliseringen” och kloka läsare som Jan Lenander visar ibland oanade sidor (Länk):
När SKL uttalar sig på sitt förnumstiga, myndiga vis och sätter på sig sin vi vet bäst attityd helt utan kunskapsförankring så skulle jag kunna använda knytnävarna.
Nu har hatet mot huvudmannen även utvidgats till att innefatta förskolan som får skulden för den svenska skolans förfall:
Jag har en teori om att kommunalisering av övriga skolan hade en klart positiv effekt på förskolan. Frågan är om inte samhället får betala dyrt för den vinsten genom att ett annat område hamnade i riktig strykklass.
Jag tror inte Jan Lenander menar riktigt så illa som det låter och citaten är ryckta från sitt sammanhang – men vill gärna ta chansen att förtydliga några detaljer från 90-talet.
Först ett tillrättaläggande: förskolan kommunaliserades inte. Däremot övergick den från Socialstyrelsen till Skolverket som tillsynsmyndighet.
En central fråga var inrättandet av förskoleklasser som ersatte den tidigare sexårsverksamheten/deltidsgruppen eller lekskolan som det hette när jag var liten. Det fanns olika förväntningar på vad som skulle hända och i SOU 1994:45 resonerar Dahlgren och Lenz Taguchi om svårigheterna att förena förskolans passiva ”barn som natur” med skolans reproduktiva ”barn som kultur”. De landar i vaga förhoppningar om att barnet skulle kunna konstrueras som “kulturproducent”.
Slutbetänkandet inför Lpfö98 kom också att betona det aktiva barnet. Titeln”Att erövra omärlden” är en stark markering och i debatten fanns på många nivåer upptrissade förväntningar på att förskolans arbetssätt (tematiskt, lekfullt, ämnesövergripande, Vygotskij, Piaget, estetiskt, barnperspektiv) skulle kunna utgöra en motpol till skolans mer traditionella undervisningssyn. Även inom skolan fanns det krafter som såg fram emot att förskollärarna skulle komma in och frigöra kreativitet.
Samtidigt diskuterades frågan om skolans innehåll i SOU 1994:45. Grunden för livslångt lärande. En barnmogen skola (till skillnad från skolmogna barn – min anmärkning) och starka krafter frågade sig om det var skolan eller barnet som skulle förändras?
Men det fanns alltså starka förväntningar på spännande möten mellan kulturerna och i kommunerna skapades ledningsgrupper där det kunde hända att förskollärare blev rektorer för skolor. 0-16-perspektivet var ett mantra som upprepades ofta och vi var några som trodde på det. Idag försöker Malmö stad återskapa den gamla strukturen som speglar de nya stryrdokumentens ansvarsfördelning.
Norge hade gjort samma resa några år tidigare och resultatet var entydigt. Skolkulturen visade sig ha en större densitet och lektionsliknande undervisningssätt sipprade lätt ner i förskolorna. Förhoppningarna om att leken skulle genomsyra skolan kom fort på skam.
När Jan Björklund under 2000-talet började sin kanonad mot svensk skola var det naturligt att hitta syndabockar för de svaga resultaten på olika plan. Men att skylla på förskolan är även med dessa mått mätt rätt lågt. Det är faktiskt den verksamhet som får högst betyg i brukarundersökningar.
Tidsmässigt låg de här två processerna parallellt – men det som Jan Lenander beskriver som att omsorgskulturen har tagit över skolan känner jag inte igen. Tanken på att renodla skolans kunskapsuppdrag bygger på en dikotomisering av människan. Barn lär hela tiden med alla sinnen. Kunskap har andra dimensioner än reproduktion – och det vet Jan.
Om skolan hade tagit vara på möjligheten att lära av förskolorna hade vi haft ett annat läge idag. Matchen är över – skolan vann.
Idag är ett bra tillfälle att reflektera över den gode Pyrrhus ord: En sådan seger till och jag är förlorad.
Tysta tankar 
Tankvärda ord! Nu har jag något att reflektera över ett tag framöver.
Men jag gissar att det är Morrica som är ursprunget till detta med omsorgstanken. Hon och jag bollade tankarna efter att hon i något sammanhang tog upp det förhärskande mantrat “Vård, skola, omsorg”. Där jag mytade begreppet Omsorgsträsket.
Vidare påminnde Morrica om att i fornstora dagar, när du och jag gick i skolan, vara det förhärskande mantrat “arbetsmarknad, utveckling, utbildning”.
Enligt mitt och Morricas förmenande är det i detta mantra skolan ska ligga i. För hur cyniskt det än kan vara är det det uppväxande släktet som ska bildas till att “ta över kunskap” och vidareutveckla välfärden.
Här ser jag ett problem med på makronivån med “kunskapsdräneringen” i samhället genom att rekordgenerationen nu håller på att försvinna ur arbetsmarknaden. Ett problem som i och för sig ligger utanför denna tråd men tänkvärt om vi ska vara en nation som lever på kunskaper.
LikeLike
Vi behöver de här orden för att på ett språkligt plan beskriva händelser ur olika perspektiv – men de lärare som försöker distansera sig från det som man skulle kunna beskriva som “ett personligt möte” med barnen riskerar att bli väldigt besvikna.
Ämneskunskaper är viktiga men varje försök att spela ut dem mot relationer tror jag är olyckliga. Idag väljer en hel del barn och unga att lära sig själva genom nätkurser – då har vi en ny situation med extremt högt elevansvar och nya roller.
Kanske är det framtiden – men vi är inte där än.
LikeLike
Förskolan har haft positiva influenser på relationsbyggande i skolan och jag tror att i stort sett inga lärare av idag har missat poängen med de personliga mötena för att lyckas. Jag tror också väldigt få vill spela ute ämneskunskaper mot relationer men jag hävdar att omfattande ämneskunskaper behövs också. Kommungubbar har när det varit svårt att rekrytera lärare valt mycket förenklade lösningar som inte lett till kunskap.
LikeLike
Jag är oerhört positiv till förskolan och i den mån förändringar gör att de som arbetar där får bättre villkor så är det dem verkligen väl unnat. Jag för fram teorin att kommunaliseringen av övriga skolan kan haft positiva effekter förskolan och att det i så fall är en del plåster på såren för en reform som i övrigt var dålig. I framtiden ska vi fortsätta att förbättra förskolans villkor för det kommer att få viktiga positiva resultat för våra ungdomar. Hade vi inte haft en så positiv utveckling av förskolan skulle PISA resultaten varit ännu sämre.
Jag är oerhört positiv till leken som form för att lära ut saker och oroas över tankar som begränsar den möjligheten på förskolan. Jag ser bara något positivt i att förskolan kan ha influerat skolan till mer av lek och tycker att närmandet till förskolan varit bra bra för övriga skolan.
Däremot är jag oerhört skeptisk till många kommungubbars syn på skolan som en förvaringsplats och deras förenklade nedlåtande syn på att lärare borde klara av att göra det vi säger. Jag är helt övertygad om att ett paradigm “arbetsmarknad, utveckling och utbildning” är mycket fördelaktigare för eleverna.
LikeLike
Jag är också skeptisk till att se förskolan som “en förvaringsplats”. 1976 gav Gunilla Ladberg ut boken “Daghem : förvaringsplats eller barnmiljö?” och den inspirerade många till en diskussion om förskolans uppgift.
Samtidigt pyrde dikotomin under ytan: lärande och utveckling var fint – omsorg mindre värt.
Under senare år har forskarna lagt ner stor möda på att förankra begreppet EDUCARE – just för att undvika de här olyckliga polariseringarna.
LikeLike
Bra att du förtydligar din position Jan!
LikeLike
Pingback: Arbetsmarknad, utveckling och utbildning | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg