Min telefon känner inte igen ordet “dagisfröken” och föreslår ersättningen “Dahlström”. Den politiska korrektheten tar sig olika uttryck.
Bilden kommer härifrån
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Min telefon känner inte igen ordet “dagisfröken” och föreslår ersättningen “Dahlström”. Den politiska korrektheten tar sig olika uttryck.
Bilden kommer härifrån
Tysta tankar 
Kata?
LikeLike
Hmmmm?
Kata Dahlström!
Kanske det….
LikeLike
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kata_Dalström
LikeLike
Skönt inlägg och skön ny blogg!
LikeLike
Jag hade en lärare i metodik för många år sen, som gick i taket när någon sa dagisfröken …
Tänk om vi skulle kalla våra övriga lärare för fröken och magistern … bara olikheterna gällande dessa benämningar kan ju få vem som helst att gå i taket – för egentligen borde det ju ha varit fröken och … ja vad? Ungkarlen eller unge herrn…
Ungkarln, vill du hjälpa mig med övningen …
🙂
LikeLike
Många elever säger ju fortfarande “fröken” dagligen. För dem är det synonymnt med “lärare” och det händer ganska ofta att elever som jag inte har så mycket kontakt med tilltalar mig med “fröken” (de andra vet att jag föredrar att tilltalas med förnamnet…).
http://killfroken.se/
LikeLike
Jag blir ibland kallad fröken (på gymnasiet) vilket jag gärna bjuder på och jag blir kallad det mycket oftare än magistern.
LikeLike
I ärlighetens namn får jag ta och erkänna att jag oftare kallas Janne och pappa/mamma än fröken. Det är bara barnen på de andra avdelningarna (och ett par föräldrar) som gör det, innan de lärt sig vad jag heter…
Det viktigaste i sammanhanget är väl att det aldrig sker nedsättande (även om termen i sig är felaktig).
LikeLike
Ja, fröken är ju titeln på en ogift kvinna. Och förr var de kvinnliga lärarna ogifta och fick sluta om de gifte sig. Man kan säga att användandet av det här är ett historiskt minne. Man använder ett ord vars innebörd inte längre finns.
“Herr” användes och används fortfarande för ogifta liksom gifta män. Här gjorde man inte någon skillnad. Det var viktigare att betona när en kvinna var ogift än när en man var det. Kanske är det så fortfarande att det är viktigare att kvinnan är gift än mannen eller i vart fall att andra vet om det. Även om fröken inte används längre för ogifta kvinnor.
Som allt annat inom skolans värld tar det mycket lång tid innan gammalt försvinner. En användning av fröken är i allra högsta grad otidsenligt. Att barnen fortfarande använder det beror på att föräldrarna gör det.
Jag går inte i taket, men skulle aldrig benämna professionella förskollärare för dagisfröknar om inte annat för respekt för dem. Eftersom dagisfröken traditionellt hade helt andra uppgifter och utbildning än vad de har idag.
Hur man benämner varandra är viktigt och inte minst visar det hur man ser på ett yrke. Om man frågar sig vad är förskolan, så kanske man kan alltid börja med att arbeta aktivt på att alltid säga förskollärare och inte dagisfröken.
LikeLike
Jag kan inte förstå varför man skiljer på kvinnliga och manliga lärare eftersom vi gör samma jobb, varhelst vi arbetar. Det krävs exakt lika mycket av oss.
Vi är lärare kort och gott, inom olika områden i utbildningssystemet
LikeLike
Du gör ett ganska normativt påstående. Upplevelsen av olikheter (både när det gäller förväntningar och egna tolkningar av yrkesrollen) är väl dokumenterade – men det behöver inte ligga till grund för olika yrkestitlar.
Idag är nog “fröken” normen och de manliga lärarna en försumbar avvikelse.
LikeLike
På vilket sätt gör jag ett ganska normativt påstående?
Jag ser det inte som det bör vara utan hur jag tycker det är. Jag förstår helt enkelt inte varför man gör skillnad på könen inom läraryrket. Och då handlar det inte om att jag inte förstår intellektuellt. Jag kan hitta många förklaringar. Jag ifrågasätter det. Jag bedömer inte någon efter kön utan efter prestation. Jag säger inte att den här personen gör si och så för att hon är kvinna eller han är man. Sen bär jag säkert med mig en del av min egen uppfostran om män och kvinnor.
Men vad har könet för betydelse inom olika yrken.
Om “fröken” är normen och de manliga lärarna en försumbar avvikelse. Varför gör vi inget åt det? Varför gör vi inte aktivt upp med våra fördomar genom att våga se det som det är. Istället för att bara konstatera – så här är det och vi kan inget göra.
LikeLike
Anledningen till att vi inte gör något åt det är just att vi har definierat det som ett icke-problem. Om det inte är någon skillnad mellan hur män och kvinnor arbetar ÄR det per definition inte något problem.
Vi har skapat en norm om likhet som överordnad andra kvaliteter och då konstruerar vi även en mytologisk könsneutral förskola.
LikeLike
Det är riktigt – jag ser det inte som ett problem, eftersom vi är ålagda att göra samma sak. Att vi sen gör det på olika sätt ser jag inte som en genusfråga utan en personlighetsfråga.
.
Problemet är hur vi ser och talar om det.
Vi talar om det som om det vore en skillnad och vi ger genusteoretiska förklaringar på det och att vi sen ser skillnaderna som problem eller inte just för att de är könsrelaterade, blir också ett problem i sig.
Det görs skillnad, det är helt klart.
För hur kan det annars komma sig att man litar mer på vad en man uttrycker om något än en kvinna trots att hon är expert på området.
Det är fördomar och DET är problemet.
LikeLike
OK – du ser inte bristen på mångfald som ett problem eftersom vi är ålagda att göra samma sak. Jag har en stark personlig upplevelse av att pedagoger inte är så målstyrda som du tycks tro. Vi är färgade av våra erfarenheter och personalens kön (liksom en hel mängd andra faktorer!!!!) styr deras tolkning av yrkesrollen.
Problemet är INTE hur vi ser och pratar om det. Problemet är vad vi gör. Delegationen för jämställdhet i skolan och förskolan tänker som du – om vi inte pratar om det så försvinner skillnaderna. Och om det inte finns några män i förskolan kommer inte barnen frestas att tro att det är några skillnader. Så reproduceras den könsneutrala myten.
Jag undviker genusrelaterade förklaringsmodeller eftersom de gräver i alltför svåra områden. Jag är inte särskilt intresserad av frågan om arv eller miljö styr mig. Problemen uppstår när jag börjar moralisera över andras tolkningar av könsroller och skapar nya normer som jag försöker beskriva som mer “fria” eller “moderna”. (Vi ska ju bekämpa de traditionella)
Monika:
“För hur kan det annars komma sig att man litar mer på vad en man uttrycker om något än en kvinna trots att hon är expert på området.”
Vem är det som litar mer på män? Vad syftar du på?
Jag brukar rekommendera mina studenter att undvika det opersonliga pronominat “man” i argumenterande text. Gör inte du det?
LikeLike
Av något skäl får jag inte riktigt fram vad jag menar eller också är vi helt enkelt lite oense.
#Problemet är INTE hur vi ser och pratar om det. Problemet är vad vi gör. #
Som jag ser det, har det en viss betydelse för handlandet hur vi ser och pratar om något. Om vi istället för att se det här som en genusfråga ser på det som en personlighetsfråga, kanske vi inte lika enkelt kommer att konstatera att någon gör si och så på grund av vilket kön man tillhör.
Jag bejakar mångfald på många sätt. Och med att vi skall göra samma sak, menar jag inte att vi gör det på samma sätt. Jag var lite otydlig där – eller skall vi säga “slarvig”. Vi har ett uppdrag, lärarna i skolan skall genomföra läroplanen och vi skall arbeta i enlighet med vårt uppdrag inom lärarutbildningen. Det är det jag menar med samma sak. Jag har inte en speciell roll som kvinna och du inte som man.
Om det blir för många “man” brukar jag rekommendera dem att ta bort några.
Men nu är jag inte i tjänst 🙂 … utan representerar bara mig själv och mitt eget tyckande.
LikeLike
Vi är nog lite oense.
Naturlifgtvis finns det en uppenbar risk att vi konstruerar könsskillnader genom att prata om dem. Samtidigt har vi haft en retorik i 40 år om vikten av likhet (jämlikhet?) och resultatet har blivit det motsatta i samhället. Anders.B. Westin brukar tala om behovet av att “göra kön” och skolan har ofta beskrivit detta som något starkt negativt. Vi tycker om könsbrytare och stora pengar har lagts ner på att uppmuntra flickor till okonventionella val. Och ändå fortsätter barn att orientera sig efter traditionella könskonstruktioner.
Den negativa tolkningen är att de tvingas in i stereotypier men det går också att se som en del av identitetsutvecklingens olika faser.
Jag jobbar med att undersöka strukturernas betydelse för varför män inte söker till lärarutbildningen och varför de avbryter sina studier utan att ta examen. Hur arbetar SU med de här frågorna?
LikeLike
Men vi är ense om att vi konstruerar könsskillnaderna genom att prata om dem och att vi har haft en retorik i 40 år om vikten av likhet. Jag menar att vi istället skall sluta tala om skillnader i termer av genus/kön och istället se skillnaderna i termer av personlighet. Då tror jag att jämlikhet på sikt löser sig.
När vi talar om jämlikhet mellan könen, innebär det att ett av könen måste avstå till förmån för den andra. Och det finns en del män, enligt min egen erfarenhet, som inte alls uppvisar något typiskt manligt beteende eller något typiskt sätt att se på världen, eller skola och omsorg mm.
Det här skapar onödiga konflikter.
Vi är i grunden olika, därför att vi är olika människor. Könet är ointressant.
Sen att det blivit så intressant är ju olyckligt. Men vi fortsätter att se skillnaderna mellan oss som om det beror på vår könstillhörighet.
Varför män inte söker sig till lärarutbildningen kan beror på olika saker – att det är dåligt betalt att vara lärare, att det är låg status, att den har fått dåligt rykte, att de inte sympatiserar med den pedagogik som lärs ut, att det är flest kvinnor som söker sig dit. Varför de avbryter sina studier kanske beror på att de känner att det dom har att komma med inte tas tillvara. Och att de måste bli på ett speciellt sätt. Jag vet faktiskt inte vad de kan bero på.
Om de har med strukturerna att göra? Intressant undersökning du jobbar med. Dessa resultat vill jag gärna ta del av sen.
Som jag ser det, bidrar både män och kvinnor inom lärarutbildningen med mycket utifrån vilka de är som människor. Jag försöker inte få någon in på något genusbestämt spår. Min ambition är att de får möjlighet att utgå från sig själva och vilka de är och vad som intresserar dem, för att få det dom behöver för att kunna verka som lärare. Huvudsaken är att de får kunskap om vilket uppdrag de har och att de får de verktyg de behöver. Man som kvinna.
LikeLike
Jag är maktanalytiker och menar att majoritetskulturen alltid har ett intresse av att beskriva sig som normalt. Avvikelser betraktas som individuella och den vaga förhoppningen är att alla olikheter ska smälta samman i en diffus framtid.
Med ett sådant förhållningssätt är det svårt att beskriva vilka strukturer och ideal som finns inbyggda i svenska skolor och förskolor. De som inte känner att de passar in drar slutsatsen att det är fel på dem. Eller lägger ner all energi på att anpassa sig.
Det här dilemmat är jämförbart med invandringspolitiken. Integration, assimilation eller ett mer konfliktorinterat synsätt där makten utmanas?
Mitt bästa argument för män til skolan är att de är bärare av andra erfarenheter.
LikeLike
Det har du helt rätt i att majoritetskulturen vill.
Något jag motarbetat i hela mitt liv. Redan som barn hävdade jag min rätt att få vara den jag är.
Kanske därför som jag tillåter andra att få vara det.
Det kanske är ett riktigt argument att det är andra erfarenheter som hindrar dem från att söka in på lärarutbildningen.
LikeLike
Pingback: Intressant och viktig debatt « ©lektorio
På femtiotalet kallade Barna Hedenhös sin tjocke lärare för “magistern”, med lång a, som synonym till “bukfettet”.
LikeLike
http://sv.wikipedia.org/wiki/Barna_Hedenh%C3%B6s
Det finns mycket visdom i den här serien!
Jag hade glömt vad hunden hette.
LikeLike