Baserat på Magnus Blixts slogan om ödmjuk orubblighet har jag filosoferat lite kring hur vi står upp mot de som vill mobba lärare och andra “det är lärarnas fel” personer. 😉
Tja, det är möjligt att du är ‘ur fas’, men var snäll och förklara om det är dig själv du talar om som paradigmlös, eller om det är din individuella kontext, samhället eller kanske hela världen?
Det enda som jag egentligen bryr mig om är ansvaret och plikten för avkomman.
Det är min digitala förprogrammerade kod och varför jag ständigt blir så upprörd av genusdiskursen och andra religiösa lögner som återförpackas i pastorernas budskap.
Vuxenhetens självupptagenhet och lögnfabricering har alltid stört mig ända in i märgen.
Va, ett paradigm är ju en likformig norm för tänkande. Detta är förstås något som gör samhället rationellt och väl fungerande och därmed är det eftersträvansvärt. Din vision låter dock som att det ska genomföras globalt storskaligt och plötsligt börjar jag tänka på Orwellska förutsägelser och känner mig väldigt obekväm. Är det här verkligen Anders Bs vision?
Min tolkning av paradigmbegreppet är nog mer diskursanalytisk! Vilka tankar är tillåtna och vad får vi absolut inte prata om. Språket bygger på konventioner och det kanske är nödvändigt. Men till sist är de här en förbannelse. Kanske hjälper begreppet oss se det utifrån? För när man är inne i den syns den inte.
(uppdatering: “den” syftar på konventionen)
Jag vill inte leva i något paradigm. Jag vill skutta mellan massor av dem!
Jag försöker förstå skillnaden mellan diskurser och pradigm. De förra förskjuts och förändras , medan de senare enligt mig är mera dialektiska. Utvecklingen sker i språng och man kan inte förena två paradigm utan stora problem. Jorden kan inte vara rund och platt samtidigt.
Fast vi lever i en upplevelse av att jorden är platt samtidigt som de flesta är överbevisade om dess platthet!
Så min dröm om att kunna skutta mellan är som vanligt ganska naiv.
Trots att de flesta av oss vet hur det ligger till, och i de flesta fall accepterar jordens rundhet, så finns det även idag en och annan som hävdar dess platthet. Om det beror på att man inte mött tillräckligt mycket av världen ännu, i verklighet eller fiktion, för att vara informerad om hur det ligger till eller om det beror på att man bestämt sig för att motsatsen är det enda rimliga kan göra detsamma i den här diskussionen.
Men denna hållning när den förekommer hos vuxna individer, detta försök (oavsett om det består i rent poserande, koketterande eller okunskap) att vägra acceptera att paradigmet skiftat ger konsekvenser och försvårar tillvaron både för den vägrande och för dennes omgivning.
En enhetlig norm kring tänkande kan vara både ledstänger och tankebanor som hjälper oss att hitta lösningar tillsammans och en tvångströja som begränsar diskursen till ett litet tillåtet spektrum.
Hur vet man att ett paradigm stöttar det man själv vill? Hur vet man att ett paradigmskifte kommer förbättra det man önskar? … och svaret är att det vet man inte.
Jag älskar att skutta mellan perspektiv och paradigm men det erkännes att exemplet med att jorden är platt får mig att känna den där trötta uppgivenhetskänslan som orsakas av de som bara skuttar och omkring så att all meningsfull diskurs upphör. Då tänker jag lite “intellektuell hederlighet” tack!
I skolans värld pratas det mycket om paradigmskifte, förändringsovilja och anpassning till framtiden. Överorden kan bli stora och kränkande, de förenklade lösningarna kan hagla och i slutänden blir det bara det där meningslösa gnället på lärare som får ännu fler att tappa inspirationen.
Då inspireras jag av orden “ödmjuk orubblighet” och inser behovet av en plattform kring elevfokus, lärarintegritet och att följa skollagen. Det behövs ett paradigm kring detta som vi enas om och kämpar så att inte skolan tappar fotfästet. Sen behöver vi paradigmskiften för att möta dagens skolproblem och en ny skolverklighet och jag tror att Ferenc Martons med fleras tankar om att innehållet påverkar pedagogiken behöver få påverka dessa nya paradigm.
Menar du skollag utgör en stabil kunskapsteoretisk grund?
I bästa fall skulle jag beteckna den som grumlig och trots det mycknas talet om tydlighet saknas det en grundläggande teori om barns utveckling. Nu blandar vi glatt behaviorism med sociolulturella teorier.
Kanske måste det vara så men jag tror inte Marton delar din entusiasm för skollagens försök att skapa ordning genom förenkling.
Min entusiasm är mer riktat mot skollagens tankar om att skapa ordning genom avgränsning. När då att ett antal saker blir tydligare upplever många det som att vi blir mer styrda men det är inte min uppfattning.
Skollagen borde vara en fast grund för läraryrkets ramar och jag är mycket kritisk till de tendenser som funnits i Skolsverige att motsätta sig det som står i den. När det gäller skollagen och kunskapsteorierna är det vår uppgift att ta reda på vad effekterna blir inte att göra något annat än lagen säger.
Ferenc Marton riktade viktig kritik mot införandet av målstyrning men i det jag har läst och den föreläsning jag lyssnade på finns det inga som helst indikationer på att vi skulle behöva gå på tvärs mot skollagen för att tillämpa hans idéer om innehållet.
Inom skolan är det svårare att renodla. De flesta lever som glada eklektiker och förenar gärna rivaliserande teorier om kunskap och psykologisk utveckling.
I och med att jag upplever att skolforskningen ofta polariserar och övergeneraliserar sina rön så är det helt naturligt att lärare måste vara glada eklektiker för att få ihop en rimlig skolverklighet. I det paradigmskifte som jag förespråkar så arbetar lärare och skolforskare tillsammans för att definiera mer och mer av ett gemensamt konsensus kring grundläggande tankar om lärande och kunskapsteorier.
I det tankebygge Ferenc Marton gör i exempelvis “Om lärande” så bygger han i och för sig mer på Vygotskij än behaviorismen men visar med sina paradoxer etc. vilka svagheter alla förhärskande teorier och sen tar han en avstamp i dem alla utan hävda att någon är genomgående fel och öppnar för ett nytt förhållningsätt.
Ingen är genomgående fel – frågan är vilka konsekvenser det får när pedagogen tillämpar två system samtidigt? Om vi har en retorik som romantiserar samarbete samtidigt som vi tillämpar strikt individualistiska belöningssystem… Då får vi inre motsägelser som jag tror du känner igen.
Fast just detta har jag inte så mycket svårigheter med. Jag upplever att samarbete är en så suverän metod för de flesta att uppnå individuella kunskapsmål. Inte ens alla ska med och någon som försöker glida brukar behöva ställa till problem. Glidarna erbjuder bara en intellektuell lärorik utmaning för de andra.
Frågan är väl om det går att arbeta på något annat sätt än indvidualistiskt i ett samhälle som i så hög grad präglas av konkurrens. Barnen brukar snabbt fatta det här och för många är tävlingen en ersättning för andra former av motivation. I en skola dränerad på innehåll kan man ju alltid vara bäst och hoppas på framtida belöningar.
Vi har väl alltid haft ett samhälle där belöningarna varit individuella men ändå har det skapats oerhört kraftfulla samarbeten. Att försöka ta bort tävlingsmomentet från skolan har bara i längden lett till mer individuell kamp men på nya arenor.
Jag utbildar lärare och på de flesta skolor är arbetslagstanken lite svajig. Alla vet att de borde och många har positiva erfarenheter av att yrket får en annan innebörd när man lärt sig lita på sina kolleger.
Samtidigt tillämpas ett lönesättningssystem som ofta motverka det här förhållningssättet och föder misstänksamhet och ja-sägeri.
Ett belöningssystem utan vettig uppföljning av prestation är alltid en katastrof.
Jag har så mycket positiva erfarenheter av arbetslag att jag har svårt att tänka mig en situation där lärare inte inser behovet av samarbete. All kritik av arbetslag bygger på att andra former av samarbete är viktigare.
Tysta tankar 
Pingback: Ödmjuk orubblighet | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Baserat på Magnus Blixts slogan om ödmjuk orubblighet har jag filosoferat lite kring hur vi står upp mot de som vill mobba lärare och andra “det är lärarnas fel” personer. 😉
LikeLike
På min blogg har jag medvetet en kategori:
Individ, divid, kollektiv.
Den är en luring- men följer helt och hållet evolutionslärans insikter om mentala scheman och kollektiva program.
Andas ut ni stackars lärare.
Vi är alla lika skyldiga agenter i ett svåröverskådligt biologiskt system.
Det svåröverskådliga brukar vi benämna med nyckelorden kultur, paradigm och diskurs.
Åtminstone om jag fattat Thomas Kuhns budskap till mänskligheten på rätt sätt.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Paradigm
Det är därför som jag lägger så mycket tid på att bekämpa genusdiskursen.
Undrar om jag får uppleva ett paradigm innan jag besöker jordhålan. Det är väl egentligen det som livet går ut på förutom att skaffa avkomma.
Att få besöka ett paradigm.
LikeLike
Anders, vad i hela fridens dagar menar du?
LikeLike
Morrica
Som en inte ovanlig händelse förstår du inte mig. Jag saknar helt enkelt din frekvens. I mitt språkbruk brukar man benämna detta;
“Ur fas”
Läs detta och framförallt min kommunikation med personen “Liberal” så kanske? du förstår mig något bättre.
Jag hoppas!
http://andersbwestin.wordpress.com/2011/01/21/socialkonstruktivismen-vet-inga-granser/
Jag är naturvetare och tror som om det vore den heliga ande på determinism och intermittent predestination.
Dvs att vi gör det vi måste.
LikeLike
Tja, det är möjligt att du är ‘ur fas’, men var snäll och förklara om det är dig själv du talar om som paradigmlös, eller om det är din individuella kontext, samhället eller kanske hela världen?
LikeLike
Morrica
I nästa paradigm (förhoppningsvis) förstår huvuddelen av populationen konsekvensen av begreppen kausalitet och evolution.
LikeLike
Anders, hoppet är det sista som överger människan.
LikeLike
Morrica
Efter att ha sett Hollywoodfilmen
http://www.imdb.com/title/tt0371246/
är det än en gång klarlagt.
Det enda som jag egentligen bryr mig om är ansvaret och plikten för avkomman.
Det är min digitala förprogrammerade kod och varför jag ständigt blir så upprörd av genusdiskursen och andra religiösa lögner som återförpackas i pastorernas budskap.
Vuxenhetens självupptagenhet och lögnfabricering har alltid stört mig ända in i märgen.
Den naturliga selektionens dystra sida,
I love “sexual selction” .
http://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_selection
eller den musikaliska varianten
LikeLike
Va, ett paradigm är ju en likformig norm för tänkande. Detta är förstås något som gör samhället rationellt och väl fungerande och därmed är det eftersträvansvärt. Din vision låter dock som att det ska genomföras globalt storskaligt och plötsligt börjar jag tänka på Orwellska förutsägelser och känner mig väldigt obekväm. Är det här verkligen Anders Bs vision?
LikeLike
Visst är det spännande med oväntade uttalanden?
LikeLike
Ja, där är vi överens. För mig är det lite som kreativ livslust. Jag lockades till en lång stund av funderingar kring betydelsen av ordet paradigm.
LikeLike
Min tolkning av paradigmbegreppet är nog mer diskursanalytisk! Vilka tankar är tillåtna och vad får vi absolut inte prata om. Språket bygger på konventioner och det kanske är nödvändigt. Men till sist är de här en förbannelse. Kanske hjälper begreppet oss se det utifrån? För när man är inne i den syns den inte.
(uppdatering: “den” syftar på konventionen)
Jag vill inte leva i något paradigm. Jag vill skutta mellan massor av dem!
LikeLike
Det är också en paradigm.
LikeLike
Vi är inte ens överens om ordets kasus!
LikeLike
Jag försöker förstå skillnaden mellan diskurser och pradigm. De förra förskjuts och förändras , medan de senare enligt mig är mera dialektiska. Utvecklingen sker i språng och man kan inte förena två paradigm utan stora problem. Jorden kan inte vara rund och platt samtidigt.
Fast vi lever i en upplevelse av att jorden är platt samtidigt som de flesta är överbevisade om dess platthet!
Så min dröm om att kunna skutta mellan är som vanligt ganska naiv.
Var det så du menade?
I Anders länk anges att ordet har 21 möjliga betydelser. Ett idealistikt diskussionämne….
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Paradigm?wasRedirected=true
LikeLike
Lite så menade jag, ja.
Trots att de flesta av oss vet hur det ligger till, och i de flesta fall accepterar jordens rundhet, så finns det även idag en och annan som hävdar dess platthet. Om det beror på att man inte mött tillräckligt mycket av världen ännu, i verklighet eller fiktion, för att vara informerad om hur det ligger till eller om det beror på att man bestämt sig för att motsatsen är det enda rimliga kan göra detsamma i den här diskussionen.
Men denna hållning när den förekommer hos vuxna individer, detta försök (oavsett om det består i rent poserande, koketterande eller okunskap) att vägra acceptera att paradigmet skiftat ger konsekvenser och försvårar tillvaron både för den vägrande och för dennes omgivning.
LikeLike
En enhetlig norm kring tänkande kan vara både ledstänger och tankebanor som hjälper oss att hitta lösningar tillsammans och en tvångströja som begränsar diskursen till ett litet tillåtet spektrum.
Hur vet man att ett paradigm stöttar det man själv vill? Hur vet man att ett paradigmskifte kommer förbättra det man önskar? … och svaret är att det vet man inte.
Jag älskar att skutta mellan perspektiv och paradigm men det erkännes att exemplet med att jorden är platt får mig att känna den där trötta uppgivenhetskänslan som orsakas av de som bara skuttar och omkring så att all meningsfull diskurs upphör. Då tänker jag lite “intellektuell hederlighet” tack!
LikeLike
I skolans värld pratas det mycket om paradigmskifte, förändringsovilja och anpassning till framtiden. Överorden kan bli stora och kränkande, de förenklade lösningarna kan hagla och i slutänden blir det bara det där meningslösa gnället på lärare som får ännu fler att tappa inspirationen.
Då inspireras jag av orden “ödmjuk orubblighet” och inser behovet av en plattform kring elevfokus, lärarintegritet och att följa skollagen. Det behövs ett paradigm kring detta som vi enas om och kämpar så att inte skolan tappar fotfästet. Sen behöver vi paradigmskiften för att möta dagens skolproblem och en ny skolverklighet och jag tror att Ferenc Martons med fleras tankar om att innehållet påverkar pedagogiken behöver få påverka dessa nya paradigm.
LikeLike
Menar du skollag utgör en stabil kunskapsteoretisk grund?
I bästa fall skulle jag beteckna den som grumlig och trots det mycknas talet om tydlighet saknas det en grundläggande teori om barns utveckling. Nu blandar vi glatt behaviorism med sociolulturella teorier.
Kanske måste det vara så men jag tror inte Marton delar din entusiasm för skollagens försök att skapa ordning genom förenkling.
LikeLike
Min entusiasm är mer riktat mot skollagens tankar om att skapa ordning genom avgränsning. När då att ett antal saker blir tydligare upplever många det som att vi blir mer styrda men det är inte min uppfattning.
Skollagen borde vara en fast grund för läraryrkets ramar och jag är mycket kritisk till de tendenser som funnits i Skolsverige att motsätta sig det som står i den. När det gäller skollagen och kunskapsteorierna är det vår uppgift att ta reda på vad effekterna blir inte att göra något annat än lagen säger.
Ferenc Marton riktade viktig kritik mot införandet av målstyrning men i det jag har läst och den föreläsning jag lyssnade på finns det inga som helst indikationer på att vi skulle behöva gå på tvärs mot skollagen för att tillämpa hans idéer om innehållet.
LikeLike
Inom skolan är det svårare att renodla. De flesta lever som glada eklektiker och förenar gärna rivaliserande teorier om kunskap och psykologisk utveckling.
LikeLike
I och med att jag upplever att skolforskningen ofta polariserar och övergeneraliserar sina rön så är det helt naturligt att lärare måste vara glada eklektiker för att få ihop en rimlig skolverklighet. I det paradigmskifte som jag förespråkar så arbetar lärare och skolforskare tillsammans för att definiera mer och mer av ett gemensamt konsensus kring grundläggande tankar om lärande och kunskapsteorier.
LikeLike
Jo – så är det nog.
Jag har också reagerat mot demoniseringen av behaviorismen. Vi har liksom ingenting att ersätta den med…
LikeLike
I det tankebygge Ferenc Marton gör i exempelvis “Om lärande” så bygger han i och för sig mer på Vygotskij än behaviorismen men visar med sina paradoxer etc. vilka svagheter alla förhärskande teorier och sen tar han en avstamp i dem alla utan hävda att någon är genomgående fel och öppnar för ett nytt förhållningsätt.
LikeLike
Ingen är genomgående fel – frågan är vilka konsekvenser det får när pedagogen tillämpar två system samtidigt? Om vi har en retorik som romantiserar samarbete samtidigt som vi tillämpar strikt individualistiska belöningssystem… Då får vi inre motsägelser som jag tror du känner igen.
LikeLike
Fast just detta har jag inte så mycket svårigheter med. Jag upplever att samarbete är en så suverän metod för de flesta att uppnå individuella kunskapsmål. Inte ens alla ska med och någon som försöker glida brukar behöva ställa till problem. Glidarna erbjuder bara en intellektuell lärorik utmaning för de andra.
LikeLike
Jag romantiserar i och för sig inte samarbete men använder ofta “det ska inte vara lätt, det ska vara roligt”.
LikeLike
Frågan är väl om det går att arbeta på något annat sätt än indvidualistiskt i ett samhälle som i så hög grad präglas av konkurrens. Barnen brukar snabbt fatta det här och för många är tävlingen en ersättning för andra former av motivation. I en skola dränerad på innehåll kan man ju alltid vara bäst och hoppas på framtida belöningar.
LikeLike
Vi har väl alltid haft ett samhälle där belöningarna varit individuella men ändå har det skapats oerhört kraftfulla samarbeten. Att försöka ta bort tävlingsmomentet från skolan har bara i längden lett till mer individuell kamp men på nya arenor.
LikeLike
Jag utbildar lärare och på de flesta skolor är arbetslagstanken lite svajig. Alla vet att de borde och många har positiva erfarenheter av att yrket får en annan innebörd när man lärt sig lita på sina kolleger.
Samtidigt tillämpas ett lönesättningssystem som ofta motverka det här förhållningssättet och föder misstänksamhet och ja-sägeri.
Ungefär som på barnens nivå.
LikeLike
Ett belöningssystem utan vettig uppföljning av prestation är alltid en katastrof.
Jag har så mycket positiva erfarenheter av arbetslag att jag har svårt att tänka mig en situation där lärare inte inser behovet av samarbete. All kritik av arbetslag bygger på att andra former av samarbete är viktigare.
LikeLike
Jag har nog stött på lärare som gärna skulle vilja undvika den kollektiva nivån?
Det finns starka sådana traditioner också.
LikeLike
Pingback: Öka lärarskickligheten, men hur …… | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg