Det här med genus och skolpolitik är svårt och ibland känner jag mig ensam. Kanske håller jag på att förvandlas till en patetisk rättshaverist som skämmer ut sig själv och sin institution genom att inte förstå den statliga jämställdhetspolitikens grundantaganden. En nydisputerad genusvetare lär ha sagt:
– I mina kretsar är det en merit att ha blivit kritiserad av Mats Olsson.
I de mörka stunderna har bloggen varit nödvändig för min mentala hälsa och ibland har kommentarerna hjälpt mig att inte bli tokig.
Helena von Schantz är svindlande skarp i sin analys av det som i framtiden måste gå under namnet Katastrofen i tevesoffan. (Länk till Helena)
Morrica är lika skoningslös och ofta från ett annat perspektiv (Länk)
Nu laddar han om....
Killfröken kritiserar en ledare i GP. Jag har svårt att följa hans tankar men är nyfiken på hur han tänker utveckla dem. (länk)
Tysta tankar 
Mats, jag blev riktigt tagen av din beskrivning. Jag har haft det på liknande sätt i Liberala Kvinnor. Det finns sådana som har slutat hälsa på mig och jag vet att jag väcker en hel del ont blod även hos systrar som håller leendet kvarklistrat när de ser mig. Men politiken kan jag lämna när jag vill, så är det inte med yrke och karriär. Det är illa det du har utsatts för. Illa för dig personligen, men också illa för vårt samhälle. Hoppas att de nya vindar jag tycker mig känna på jämställdhetsfronten finns där och håller i sig.
LikeLike
Tack Helena!
Tidigare trodde jag att det här handlade om höger/vänster men blir allt mer övertygad om att det är något annat som måste lösas upp.
Fast den här artikeln på Newsmill antyder kanske att den dimensionen fortfarande ligger i botten?
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/13/feministerna-kidnappar-borgerligheten
LikeLike
Heja Mats!
De jämställdhetsengagerade personer som ser det som en “merit” att ha blivit kritiserad av dig har tydligen missat en avgörande del av dina värderingar. Du och jag är inte alltid överens i dessa frågor och jag hamnar nog ofta på samma ståndpunkter som de som kritiserar dig men Sverige kommer aldrig att lyckas få till någon jämställdhet om vi missar det perspektiv du så tydligt lyfter fram. Du kämpar för något viktigt.
LikeLike
Tack Jan!
Jag är nog inte riktigt så skör som inlägget kan ge intryck av – men är glad för all uppmuntran. Fast just nu har jag ingen lust att bli ihjälkramad av antifeminister och är nog lite förvirrad.
Man får hålla huvudet kallt!
LikeLike
Det är alltid ett gott råd i situationer som detta – håll huvudet kallt och tappa inte sikte på vem du själv är. Ändra dig inte för att anpassa dig efter någon annan, om du ändrar dig så var noga med att det beror på att du gör det av övertygelse, inte för att någon annan gjorde det eller sa åt dig att göra det. Man blir inte älskad av alla, och när de som jobbar emot en börjar behandla en som paria är det ett tecken på att man är på rätt spår.
LikeLike
Tack Morrica!
Jag är nog en sådan där periodare som berusar mig med aggressivitet för att därefter (ibland) hitta lugnare och mer konstruktiva faser.
LikeLike
Huvudpoängen i mitt inlägg var inte att stötta dig, vilket jag i och för sig också gärna gör. Huvudpoängen är att de feminister som slår dövörat till för ditt perspektiv garanterat kommer att misslyckas med att arbeta för bättre jämställdhet.
Historien har upprepat sig många gånger, det skapas en gräddfil för kvinnor och så plötsligt visar det sig att mäns tuffare resa vid sidan om ger bäst förutsättningar för den framtid vi möter. Män görs hårdare och kvinnor förlorar makt och båda könen är förlorare.
LikeLike
Jag hörde en föreläsare som hade arbetat med kvinnliga nätverk i företagsvärlden. Hon sa att män får mycket mer skäll och kritik, medan kvinnor mest får beröm och uppskattande klappar på axeln. När cheferna blev tillfrågade varför svarade de att kvinnor blir ledsna när man kritiserar dem. Gissa vem som avancerar snabbare, den utskällda eller den klappade?
LikeLike
Kanske är de här nätverken en förrädisk trygghet? frågan är hur man skapar trygghet och mod!
LikeLike
Genom att inte gå in för det. Trygghet och mod är biprodukter av hårt arbete som ger avkastning, relationer som håller, gränser som förblir där de är, övervunna svårigheter, bemästrade svårigheter, överkomna hinder etc.
Det kan jämföras med att försöka få syn på något litet, som en hare i ett skogsbryn, i det där förrädiska skugglösa ljuset som råder precis när skymningen övergår i mörker, man ser det inte när man tittar rakt på det men tittar man strax bredvid kan man se det i ögonvrån.
LikeLike
Karriär kräver att man tar sig över trösklar och besegrar problem. Att “hjälpa” tjejer för mycket är verkligen en av de saker som sen senare hindrar tjejerna.
Samma princip tillämpade svärmor när det gäller hemmets skötsel och mitt deltagande. Det blev en stor uppförsbacke när jag behövde kämpa för min plats som förälder.
LikeLike
Jan, ska man vara riktigt ärlig kräver karriär att nyckelpersoner får ett intryck av att man tar sig över trösklar och besegrar problem, oavsett hur det egentligen gick till. Det kräver också att man tillhör nätverk, men att man tillhör rätt nätverk – nätverk som visat sig framgångsrika och starka. Nätverk som arbetsgivaren gärna vill bli en del av, eller stärka sin egen anknytning till. Alltför stark och tydlig koppling till andra nätverk kan rent av vara karriärdestruktivt.
LikeLike