Min lille vän surar över att årets deltagare i Let´s dance har dålig hållning och att han själv inte är tillfrågad. Ett år av hårdträning är bortkastad.
Frågan är vilka grupper som ser på vilket program? Alla teorier mottages tacksamt!
Själv tycker jag att Björn Ranelid är modig och han lär ha uppmanat Peter Englund att ställa upp i populärkulturella sammanhang. Den ständige sekreteraren är oöverträffat elak på sin blogg:
Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.
Aftonbladet, Ulrika Knutsson sammanfattar
Tysta tankar 
Får man inte se båda?
LikeLike
Äsch – den moderna tekniken har berövat tillvaron dess existentiella dramatik!
Tidigare handlade livet (och politiken) om att välja.
LikeLike
Peter Englunds förmåga att sätta ord på saker och ting är föredömlig! Jag håller helt med honom.
LikeLike
Frågan är om det är lika roligt med elakhet från en person i hans upphöjda maktposition?
LikeLike
Nej, det är just det. Jag tycker han skulle ha hållit sig för god för en sådan kommentar; både elakt och förminskande för honom själv. Han kunde åtminstone sparat den tills han inte längre är sekreterare. Blev han verkligen så förnärmad över Ranelids dansinvit så han inte kunde låta bli att förnedra en författarkollega, vad han än tycker om hans författarskap eller person? Om man är upphöjd ska man vara snäll, som Bamse kanske skulle ha sagt. /Janis
LikeLike
Upphöjd? Är han i närheten av lika upphöjd som den höjd från vilken Ranelid betraktar världen? Jag tvivlar.
Dessutom får jag intrycket av utbytet att det ligger ett vänskapligt, eller åtminstone kollegialt, skämt i botten som vi vanliga dödliga inte får del av.
LikeLike
Låt oss hoppas att det finns en sådan vänskaplig botten i Englunds text.
Jag gissar att Kvällstidningarna kommer att dra på med krigsrubriker i morgon
LikeLike
Innebär den här kollegialiteten du förespråkar att vi lärare inte får klaga på andra lärares undervisning?
LikeLike
Ständige sekreteraren är nog mer rektor än kollega!
LikeLike
Som makthavare bör han behärska sin lust att trakassera underlydande.
LikeLike
Morrica: Nej, så upphöjd som Ranelid kan nog ingen annan vara! 😉
Men vänskapligt, kollegialt skämt, nej det har jag svårt att tro. I dag fortsatte de bägge herrarna, och det blir så tragikomiskt så man inte vet om man ska skratta eller gråta. Ranelids utspel i dag gör att jag har svårt att sympatisera med honom längre. Han var inte värd att trakasseras, men han behövde ju inte öka på krutet och argumentera på ett så för honom själv förminskande sätt. Och Englund behöver inte fortsätta kasta sand och lerkockor tillbaka. Usch, tänk att få ens lägsta, tramsigaste bråk i sandlådan i pressen (då måste man allt vara modig!)!
Men när man själv har varit dum och fånig, så kan man nästa gång i af trösta sig med att det finns de som är 100 ggr värre. /Janis
LikeLike
Klen tröst – om än någon?
Kanske är det ett tillfälle att fundera över myten om det romantiska geniet som Ranelid gärna ikläder sig.
Samtidigt säger hans grannar i Kivik att det är en rejäl och trevlig karl som deltar i bygemenskapen på ett vardagligt sätt. Och jag kan avslöja att det är inte alldleles enkelt att bli accepterad i Österlenska fiskelägen.
Det finns andra författare i bygden som är betydligt sämre sedda.
LikeLike
Jag håller verkligen med dig Morrica om att Englund säger ganska lite men ändå med detta punkterar det påhopp som Ranelid gjorde. Att göra påhopp på andra är ju Ranelids marknadsföringsknep och att utmåla sig själv som revolutionär mot de som har makten är ett annat knep han ständigt använder.
Utan att ha undersökt saken riktigt på djupet så får jag också intrycket att Ranelid står för en gammalkyrklig maktbas med härskarmetoder kring att andra inte uppnått samma andliga mognad.
Jag är förstås inte speciellt objektiv. Människor som är så kunskapsfientliga som Ranelid är aldrig mina favoriter.
LikeLike
Kunskapsfientliga?
Berätta!
LikeLike
Hans tramsig evolutionskritik! är det mest flagranta exemplet men jag utmanar dig på att hitta något tillfälle då han uttalat sig till förmån för att söka reda på fakta och analyser gjorda av experter.
LikeLike
Nja – det är väl ganska meningslöst att avkräva den store poeten sådana texter? Fakta och analyser låter inte riktigt som skönlitteratur i mina öron!
Vad är det för evolutionskritik du menar?
(P.S. Jag trodde nog aldrig att jag skulle hitta mig själv försvarande B.R.)
LikeLike
Han är ju en så där fundamentalistisk kristen som pratar om intelligent design etc. Visste du inte det om honom innan du blev hans vapendragare i kampen mot den hemske kommunisten Englund?
Det finns en hel del skönlitteratur där författaren gör mycket efterforskningar fast det är knappast Ranelids grej. Det är förstås därför han åstadkommer så mycket fler böcker än Englund.
LikeLike
Jag försvarar inte Ranelid utifrån åsikt eller litterär kvalitet och kan tyvärr inte skryta med att ha tagit mig igenom någon av hans böcker.
Kristen? Var får du det ifrån? Lite allmänt högtravande kanske…
Men att jämföra skönlitteratur och facklitteratur – varför skulle någon vilja göra det?
LikeLike
Jag tror på Gud. Så är det. Darwin har fel i evolutionen. Ingen fysiker kan övertyga mig och lära mig någonting om denna kosmologiska balans som är fullkomligt sanslöst sofistikerad och sublim. Ingen Nobelpristagare i fysik kan förklara kärlek, sinnlighet och erotik.” Metro Weekend, 2009-12-04, s. 23
LikeLike
Den sista meningen är väl okontroversiell?
Men var kommer din idé om kristen fundamentalism ifrån? Man kan ifrågasätta Darwin från olika ståndpunkter.
LikeLike
Jag testade via TV4Play.
Stod ut med det hysteriskt tillgjorda i max 5 min. Sen tryckte jag på krysset längst upp i högra hörnet.
LikeLike
Jag är glad att du hittat det! Handlingen vittnar om karaktärsstyrka (och en viss självbevarelsedrift)
LikeLike
Det sista inom parentes är numera den tunga orsaken.
Jag vill helt enkelt inte veta hur enkelt det är att bygga om ett folks kollektiva själ.
Vart går gränsen för det meningslösa tramset och det översminkade upphöjda tomrummet.
LikeLike
En stor varningstämpel på det som Ranelid skrivit. Allt jag har läst är ren smörja.
Ledsen Mats att jag behöver vara så hård i min dom. Nu får du möjligheter att förklara mer kring vilka kvaliteter Ranelid innehar. 😉
LikeLike
Ranelids litterära kvaliteter ligger vid sidan om ämnet. Frågan gäller vilken frihet makthavare Englund har att mobba en kollega med lägre status inom den litterära hierarkin.
Fast det är en gammal tradition inom akademien att peka ut den goda smaken. Gud nåde den som satte sig upp mot domarna som gav varandra stipendier!
LikeLike
Etablerandet av svenska akadmien är förstås ett stort försök att fundera kring kriterier för det som av gemene man uppfattas som “smaken är som baken delad”. Det känns även för mig som en lite lustig sysselsättning men jag upplever dem inte som en makthavare att göra revolution mot. Att stämpla tidigare FNLaren och revolutionären Englund som en makthavare som inte ens får försvara sig mot ganska grova påhopp känns lite bakvänt.
Ranelid som en mediaföreteelse, en person som inte drar sig för nästan något i sina försök att göra PR för sig själv och sina böcker blir för mig lätt en symbol för en mycket obehaglig trend inom samhället. Jag tror verkligen inte att det är bra för samhället med att det lönar sig att suga till sig medieuppmärksamhet med sloganen ändamålet helgar medlen. Ifall någon ägnar sig åt mycket reklam för en produkt är det intressant att påpeka att produkten är undermålig. Som konsumentupplysning: “Köp inte Ranelids böcker”
LikeLike
Jag tror nog att akademin alltid har varit maktens megafon och att en del medlemmar har en annan bakgrund förändrar inte grundförhållandet.
Historiskt var akademin kungens sätt att fördela privilegier – en sorts övergång från det gamla meccenatsystemet till dagens marknadssystem.
Men det går att hitta enrad övergrepp mot enskilda konstnärer inom både konstakademins och svenska akademins långt ifrån ärorika historia. Behandlingen av Strindberg är väl ett av de bäst dokumenterade.
LikeLike
Att akademien är någon typ av historisk kvarleva precis som kungen gör dem inte ointressanta som balans till den att synas på alla vis kultur som nu grasserar i Sverige.
Ranelid utnyttjar någon typ av underdogstrategi för kunna vräka ur sig saker hit och dit om andra och sen tycka synd om sig själv när de biter tillbaka. I nuvarande samhälle är de som likt Sven-Eric Liedman kämpar för en långsammare, eftertänksammare samhällsdebatt som är de riktiga underdogsen.
LikeLike
Ranelid är oerhört provoceande och samtidigt en aning rörande i sin parodiska uppblåsthet.
Jag tror inte jag tillhör målgruppen och är säker på att Liedman inte skulle vilja bli indragen som måttstock i den här striden.
För mig som har fast månadsinkomst känns det övermaga att moralisera över frilansande författare som försöker få ihop en inkomst.
Och jag är barnsligt förtjust i populärkultur.
Det är ingen tävling i vem det är mest synd om. Alla vann.
LikeLike
Det är inget brott att vara pompös….
LikeLike
Det är däremot helt naturligt att en och annan på samma sätt som Linda Skugge påpekar att Ranelid uppför sig som någon typ av primadonna.
LikeLike
Skugges påhopp var klassisk mobbning? Ser du inte det?
LikeLike
Nej, jag förstår Lindas ilska. Det är inget roligt med författare som ägnar sig åt att spä på tjejernas överdrivna fixering vid utssendet. Det är rätt jobbigt beteende att med titeln ge sig i debatt med feministerna och sen sida upp och sida ner berätta om sina egna sexuella äventyr utan att ens beröra det titeln handlade om. Begreppet mobbning blir urvattnat om man inte kan säga att skit är skit utan att få den stämpeln.
Att Ranelid uppför sig som en primadonna lyckades hon fånga på ett elegant sätt. Vi kommer att ha en väldigt platt debatt om alla som kan spetsa till sig i ord blir kallade mobbare.
Ranelid är oerhört duktig på att tjäna pengar och inte alls något stackars litet offer.
LikeLike
OK – vi kommer inte längre där.
När feminister blir provocerade av fåfänga karlar och tar sigf rätten att hämnas genom att trakassera utseendet (läppglans?)… där någonstans går min gräns för hur intresserad jag är av kändisslagsmål.
Tycker du verkligen att det var “elegant”?
LikeLike
Ja, jag tycker det är litterärt skickligt att med några enkla attribut skapa bilden av en superprimadonna. Jag tycker att det är sorgligt när feminister tvålar till någon liten maktlös man men tycker inte det är lika hemskt när någon mångmiljonär som bröstar sig som alfahanne får ett förtjänat tjuvnyp.
LikeLike
Jan, här håller jag faktiskt med dig, helt och hållet.
LikeLike
Mobbning är okej mot rika (vita) män?
Tja – varför inte.
Handlar det om att sona en sorts kollektiv skuld?
LikeLike
Nej, Mats – men att sticka hål på fåfängeballonger och se om de är fyllda med pompöst potatismjöl eller snorkiga serpentiner är jättekul =)
LikeLike
Jag förstår inte riktigt hatet mot Ranelid och tycker att den här formen av humor passar bättre i Parlamentet än i Svenska akademien.
Men de flesta tycks se det som ett underhållande sandlådeslagsmål.
Och ingen ser att clownen gråter…
LikeLike
Allvarligt talat, Mats – Ranelid hoppade på svenska akademien och fick en elegant dagsedel tillbaka, vilket omedelbart föranledde honom att krypa tillbaka till den väl utprövade underdogpositionen och snyfta klädsamt, ett agerande som ofta visat sig effektivt för att få sympatier trots att man själv inledde konflikten.
Se det som en skolgårdskonflikt – Englund är större och starkare, och Ranelid är den som gråter efter slagsmålet. Det är lätt för den pedagog som kommer runt hörnan utan att ha sett inledningen att dra förhastade slutsatser, men faktum kvarstår – Ranelid sökte upp Englund, provocerade och utdelade första smällen.
LikeLike
Nej Morrica – det finns inga som helst proportioner mellan det första milda påpekandet om att “akademien borde dansa mer” (kolla källan) och Englunds gemena påhopp.
LikeLike
Det kan spontant tyckas så om man betraktar konflikten som en enskild incident, i synnerhet om man betraktar den ene kontrahenten som en individ och den andre som en grupp.
Hade detta varit en skolsituation är det i det här läget det är dags att ta ett steg tillbaka och se om incidenten verkligen är enskild, eller om det råkar vara så att den ingår i ett mönster. Hur ser i så fall det mönstret ut? Vem gör vad, och vad gör de som står omkring? För vem tar de ställning, och varför gör de det?
Nu är det inte denna sorts incident vi pratar om, och Ranelids historia som pompös och tämligen uppblåst självförhärligare ligger honom törhända i fatet. Eventuellt.
LikeLike
Om vi skalar bort det personliga och stötande hos personen Ranelid menar jag att det går att se konflikten ur ett generellt perspektiv.
Att dansa – det tolkar jag som att försöka koppla samman kroppen med huvudet och ge sig hän i situationer där man inte har full kontroll. Jag menar att det är verkligen är nyttigt. Särskilt för intellektuella personer.
Att vara med i underhållningprogram är naturligtvis ett högriskprojekt – du riskerar att castas som något du inte är och i morgonsoffan talar Birro om den förvrängda bilden av honom själv.
När jag försöker översätta händelsen kan det gälla våra forskare som jag gärna skulle vilja se mer aktiva i samhällsdebatten. Men då måste de också våga ta refuseringar och läsarkommentarer som är helt annorlunda jämfört med akademiens seminariekultur.
LikeLike
Jag förstår inte hur du menar nu, Mats – menar du att Ranelids gnällande och ynkande när han fick mothugg är ett föredömligt sätt att ta kritik, eller att Englund borde ha låtit Ranelids tjuvnyp (vilket i ordningen det nu än råkar vara) med jämnmod ännu en gång, eller menar du något helt annat?
LikeLike
Ranelids reaktion är bara korkad och omogen. jag är inte intresserad av vem som egentligen började (Du menar att detta är ett i raden av flera påhopp?)
För mig framstod påståendet om dansens betydelse för hjärnans män som väldigt harmlöst eller till och med motiverat.
Dans är bra!
LikeLike
Jag menar att det är värt att ta med i beaktande huruvida detta kan vara ett i raden av tjuvnyp, eller om det är en enskild incident. Utfallet av konflikten blir ofta väldigt olika beroende på om det är det ena eller det andra.
Jag vet för övrigt inte hur det är med Englund och dansandet, men hans företrädare Engdahl har ju vid flera tillfällen visa upp sina danskunskaper i TV. Så som ett generellt uttalande om akademiledamöter är Ranelids inledande tjuvnyp inte bara fånigt, det är osakligt också.
LikeLike
Horace skulle vara en drömdeltagare i Let´s dance. Svenska folket får en chans att se honom ur ett lekfullt perspektiv!
Antagligen blev Gudrun Schyman svårare att demonisera efter att hon visat trosorna i let´s dance.
Programmets charm handlar om att folk visar oväntade sidor. (Märks det att att jag vill varav med?)
LikeLike
Kanske märks det lite.
Jag har alltid uppfattat Engdahl som både lekfull och lättsam, charmerande och trevlig i intervjuer och texter. Förmodligen är han för trevlig för programmet, och som fd ständig sekreterare kanske betraktas som lite ljum, deltagarna ska ju helst ge lite tidningsrubriker också.
Efter denna text vågar jag inte säga mer om Ranelid:
http://blogg.aftonbladet.se/martinezpeleta/2011/01/ranelid-by-ezpeleta
LikeLike
Kul och begåvat. Lagom elakt.
LikeLike
Lite roligt är det när den gamle mästermobbaren läxar upp Englund:
http://blogg.aftonbladet.se/schulman/2011/01/peter-englund-en-opportunistisk-liten-fantratt
LikeLike
Det jag fastnar för är allt Ranelid vräker ur sig om att trycka upp Englund mot väggen och med våld lära honom veta hut. Den typen av vokabulär är vanligare hos mobbare än mobboffer!
LikeLike
Jo, det var inte vackert!
Men hämnd brukar inte vara vackert.
Det ursprungliga uttalandet som i kvällstidningar beskrevs som ett påhopp mot Englund var väl ett ganska stillsamt påpekande:
– Framför allt de som sitter i Svenska Akademien tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och börja dansa, sa han.
På ett plan är det naturligtvis underhållande att se Elefanterna dansa. På Aftonbladet har Ranelid 60% av sympatierna. Låt folket avgöra – så slipper vi slagsmål!
LikeLike
Det är lite intressant att se vem man tar ställning för när den lilla skärmytslingen övergår i sluggande.
LikeLike
Ett stort försvar för personen Peter Englund, för den som skildrat krigskådeplatser är det rimligt att bli irriterad över att bli anklagad för bristande mod.
Björn Ranelid som rider på att vara en bra lösnummerförsäljare åt tidningarna kan agera från en större maktposition än sekreteraren i en akademi som i nuvarande samhälle får mycket av löjets skimmer över sig.
Dessutom håller jag med om att Ranelid inte bidrar till att höja svenska litteratur. Kvällstidningsjournalistik i bokform klätt i ett krångligt språk.
LikeLike
På vilket sätt är det modigt att skriva om krig?
LikeLike
Det är modigt utsätta sig för risken att bli dödad. Jag anser också att journalister som har beskrivit krig har gjort mycket för att minska dem.
LikeLike
Aha – du menar inte hans historiska verk?
Jag hade missat hans verk från Bosnien och Kroatien
http://www.peterenglund.com/textarkiv.htm
LikeLike
Oj vad ni babblar om detta.
Min moraliska gräns är passerad bara genom att ställa upp i och vara med i den svenska kitschens högborg TV4, oavsett program. Allt vad TV4 tar i, blir som blir som något insmort i förgylld sur grädde.
Inte ens riktiga ljudtekniker har dom. Ljudbilden låter som om de vore tillverkad i NordKorea och sedan förgylld av Berlusconi.
Självklart måste Englund ha kraftfull armlängds lucka till detta.
Den enda vettiga individen i TV4 sfären for till Afghanistan frö rehabilitering och för att kunna tvätta bort den tjocka hinnan av mentalt kitschgrädde.
LikeLike
Ah – argentinsk tango!
Jag visste inte att du hade den talangen?
LikeLike
Ljud är svårt – jag var imponerad av bandet i Så mycket bättre. Det lät bra i alla stilar!
LikeLike
Du råkade nämna det undantag som tydligen alltid skall finnas.
För övrigt kanske man måste ha TV:n kopplad till en HIFI anläggning och ett intresse för välljud för att som jag ständigt reta mig på TV4:s skitljud. (kitschljud) Jag går i vart fall sönder nästan jämnt varför mina TV4 tittningar brukar vara i ca 5 minuter.
Men det är inte bara ljudet som är kitschigt. Det gäller i stort sett allt. Scenografier, ljussättning, färgval, kvinnlig sminkning, blomuppställningar, klänningar, röster, attityder – ja helt enkelt rubbet.
Förutom ditt undantag. Det måste ha varit en felbeställning gjort av ett fristående produktionsbolag.
Ibland går jag så långt att jag tänker:
Det var TV4 som förstörde landet Sverige. Folk med dålig smak fick alldeles för mycket makt över utvecklingen.
LikeLike
Jo det är en ojämn kanal!
jag tänker inte försvara tramset.
Antagligen vill du inte veta att det finns andra värre?
Tröst för tigerhjärta…
LikeLike
Förövrigt föredrar jag denna dans:
LikeLike
Jag har lyssnat på hela Al DeMiola
Förföriskt men aningen svårdansat!
LikeLike
Blunda och se en riktig latinsk danserska.
Spansk flamenco bygger på fördröjda takter och rytmiska förskjutningar. Inget för dunungar men för riktiga proffs.
När det gäller dans är jag elitist. Annars får det helt enkelt vara.
Jag dansar inte.
LikeLike
Kom igen – det finns kurser!
Gör frun glad!
LikeLike
I couldn´t see this discussion coming!
LikeLike
Du har så rätt Anders “Oj vad ni babblar om detta”. Varken Peter eller Björn är speciellt viktiga personer för mig och troligtvis inte för Mats heller. När jag funderar lite djupare kring varför jag blev så engagerad så blev jag nyfiken på om det det finns en skolparallelll, mitt favoritämne, och jag funderar på hurdana våra bilder av en typisk mobbare ser ut.
Är det den stora killen som ropar “Snör på dig skridskorna din mes” eller den lille killen som direkt hittar blottan i andras intellektuella rustningar och kommer på de geniala öknamnen.
Är det killen som skryter om alla madrasser han utnyttjat eller tjejen som tagit som sin livsuppgift att punktera uppblåsta egon med ord som penetrar vad som helst.
I diskussionen ovan syns nog vilka två bilder jag framför allt har. Hur typiska är mina bilder av mobbaren?
LikeLike
Jag har faktiskt aldrig sett eller hört Björn säga något elakt och jag tror han är genuint snällt (men oändligt förarglig eftersom han påminner oss om all manlig dryghet i högsta koncentrat). Kanske respekterar jag honom för att han är det minst janteistiska vi har i landet.
Mobbarna kan nog se väldigt olika ut. Men en mobbare utan makt är bara patetisk och (som vi säger i Skåne): Ska passa sig djävligt noga…
I “Låt den rätte komma in” var det vanliga översittare som förföljde den blyge killen. Jag tror nog att urtypen för en mobbare vilar i normalitetens trygga sköte (usch – det lät verkligen inte bra). H*n har några handgångna vapendragare och litar på den tysta majoriteten.
LikeLike
Mats, den som vilar i normalitetens trygga sköte och därifrån koketterar med små utspel och utstuderade gester, det är väl Ranelid, är det inte? Kanske är det så att detta kommer väldigt nära, jag får ett intryck av att relationen till honom är aningen personligare än den till Englund, men värt att reflektera över är att det som sägs inte alltid sägs med orden som noga väljs och uttalas.
LikeLike
Det är nog sant att Ranelid gärna vill utmåla sig som vanlig och i en del böcker har han till och med lyckats levandegöra vanliga människor (innan ordmassorna tog över)
Jag tror att han sa i sitt sommarprogram (?): Jag är absolut den minst intressanta personen i vår familj.
Det är möjligt att sådana utspel enbart är koketteri. Själv är jag notoriskt och programmatiskt godtrogen.
Jag har verkligen ingen relation till någon av dem. Tyvärr känner jag nog mer igen mig i Englunds kyliga ironi.
Har väldigt svårt att spegla mig i Ranelids extroverta drag – försäljare blir jag aldrig (även om jag kan känna respekt för hantverket). Jag blir rörd av hans kärlekstörstande och bekräftelsesökande framtoning. Fåfänga är inget stort brott i min värld.
LikeLike
Jag vet i vart fall vem jag i personlighet står närmast. Jag är mental granne med Peter Englund även om jag inte är så fascinerad av krig. Det var jag mellan 8-18 åldern. Sedan gjorde jag lumpen med fallskärmsjägarsadister i Karlsborg. Det var då jag började gilla Keith Jarrett. Hjärnan gjorde en kemisk transformation.
Randelid kommer i från en annan planet. Han är för mig en svårtydd utomjording som alla i Let´s Dance.
Det finns så mycket folk som man aldrig kan begripa sig på.
LikeLike
Man måste inte heja på dem som är mest lika en själv.
Själv är jag rätt svag för utomjordingar!
LikeLike
För egen del så tycker jag att det är upplyftande med kulturbråk som engagerar långt utanför den avundsvärda kretsen av professionella hanterare av det skrivna ordet. Kanske är jag romantiker men mina tankar går tillbaka till en tid då världen var lite mindre och alla människor som skapade kultur verkar ha varit bekanta med varandra men inte ens då var speciellt goda vänner i konkurrensen om läsarna, vems världsbild/historieskrivning som var den rätta och vem som företrädde intelligentian och den goda smaken. Jag tänker på den svavelosande tiden strax efter förra sekelskiftet då artilleriet var bra mycket grövre än läppglans.
Får man göra så? Ska vi som lyssnar och läser acceptera att vuxna människor kastar skit på varandra i det offentliga rummet? Jag tycker att det är svårt att tåla oavsett om det handlar om en rejäl klabbsock och trots min förtjusning i kulturbråk.
Måste jag som inte själv är mitt uppe i fajten välja sida? Jag gillar både Englund och Ranelid var för sig, retar mig inte på någon av dem, störs inte av vare sig deras utseenden, inkomster eller framgångar men sörjer inte heller deras motgångar. För mig är det helt OK om Ranelid dansar i ett TV-program och Englund lägger aspekter på svenskhet i ett annat, så länge de båda finns med i utbudet av författare som skriver böcker som jag kan välja mellan att läsa eller låta bli.
Apropå absolut inget alls, men kanske lie ändå, hittade jag denna spännande lista:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_books
och därmed fick bekräftat att jag är en litterär mainstreamer.
PS hitta nobelpristagarna 🙂
LikeLike
Ett bra bråk friskar upp och jag tror att Strindbergsfejden var nödvändig för att klargöra de litterära positionerna 1912.
Kul lista! Marquez och Camus? Min telefon vill hellre att jag skriver matsked än den sydamerikanske magiske realisten . Ett sant tecken i tiden!
LikeLike
Hepp, vad är det som är så intressant mellan lilla vännen och kroppsrörelse en fredagskväll med hojtarolja eller något som möjligen kan spåra ur, Vart är vi på väg???
På tio poäng…..
LikeLike
Bra Plura! Jag vill också gärna återvända till den lille vännen och den förföriska kvinnan med de böljande formerna.
Han är lite som Ranelid – obotlig blyg och stel, men vill gärna framstå som sensuell och romantisk.
Ja vart är vi på väg? Ge oss en ledtråd!
LikeLike
Jag funderar på hur han som var störst och bäst på fotboll, tänkte när han hade makten att välja vilka som skulle få spela. Det fanns en kille som var mindre än mig som betraktade honom som mobbare när han ropade, kom igen era mesar. Det är inte alltid som vi ser makt på samma sätt.
På lektionerna hade jag makten att välja vilka jag ville hjälpa men jag brukade inte utnyttja det för det var alldeles för viktigt att få spela fotboll på rasten. Undrar hur “mobbaren” upplevde det?
LikeLike
Jag tror vi ska vara försiktiga med uttrycket mobbning (och “kränkning”) att låta bli att hjälpa någon är inte “mobbning” – även om den som inte fick hjälpen upplever det så.
På samma sätt är fotboll inte ett demokratiskt spel i den betydelsen att alla ska ha bollen lika mycket. Så ser inte spelets idé ut och många av oss skulle antagligen ge en finger bara för att få sitta på avbytarbänken i Zlatans lag.
LikeLike
Ja, uttrycket mobbning bör nog sparas till när det är riktigt relevant. Det är ju faktiskt så att vi kan och bör vara negativa till vissa företeelser etc. och tillsammans kritisera dem utan att det handlar det minsta om mobbning.
Jag tycker dock att det är intressant vilken typ av makt vi tycker kräver ett större ansvarstagande hos individen. Är det makt baserad på formell position, intellektuell överlägsenhet, nätverkande, fysisk styrka eller skicklighet i dans och 100-meter löpning.
LikeLike
Formell makt bygger på en föreställning om rättvisa och det ska gå att utkräva ansvar av den som sviker.
När det gäller verklig makt säger vi väl som Pippi och Bamse (den som är mycket stark måste vara mycket snäll)
I framtiden får vi nog vänja oss vid nätverkens mer informella makt- och ansvarsstrukturer.
Om du är skicklig på att dansa bygger nog din eventuella makt på att andra tillmäter dig vissa egenskaper. Jag skulle vilja kalla det tillskriven makt. “Eftersom jag är snygg har jag lärt mig vissa knep att få folk att följa mig – de vill liksom sola sig i min glans”. Jag tror inte att man kan tala om ansvar och narcissism i samma mening – vi är alla objekt för varandra i den världen.
LikeLike
Nätverkens allt starkare ställning är en väldigt tydlig trend. Framväxten av de formella kriteriernas starka ställning och bekämpande av svågerpolitik och skråväsende byts nu ut mot nätverkande och kritik av formella meriter. Det är lite som en modetrend men med längre cykler.
Hur utkräver vi ansvar av någon som fått sin makt på mer informella vägar, exempelvis genom att andra vill sola sig i glansen från dansören, fotbollspelaren …..? Vi kan väl inte kräva mindre av Bamse/Pippi attityd hos dem?
LikeLike
Nu gider inte jag läsa allt ni debatterat. Jag fattar inte hur man kan fortsätta tracka stackars Ranelid. Fast jag kan på samma gång tycka att han ska lägga ner att påpeka detta i alla samanhang. Det är lite självuppfyllande. Journalisterna hugger ju så gärna på allt som luktar Ranelidkränkning. Heja olikheten. Han är en underbar egocentriker som jag inte vill vara utan.
LikeLike
Visst har han lite för enkelt att glida in i offerrollen. Det är sällan attraktivt!
LikeLike