Anna Hellsten skriver om sin flytt från Stockholm till Malmö.
Och Malmöbor är slående stolta över sin stad, åtminstone de jag lärt känna. De gånger jag grymtat över något jag inte gillar med stan har mina Malmövänner tittat på mig som jag sagt att deras barn är fula.
Här stannar jag upp i generad tystnad och känner mig djupt träffad.

Är neoklassesism en stolthet? Liknar mer Le Courbusies verk, den franske 1900-tals arkitektens förorter i Paris.
LikeLike
Bilden är slumpmässigt vald. Just den delen av Västra hamnen hör inte till mina personliga favoriter. Ett överklassgetto som faktiskt har återerövrats av stadens badsugna befolkning. Men det ligger fint vid havet och är en del av mytbygget kring “den attraktiva staden”.
LikeLike
Det ger mycket livskvalitet att bo på ett vackert ställe och Malmö har många sådana. Valdemarsvik är också väldigt vackert, men här är det inte så många som är stolta. Tvärtom har man någon slags glesbygdskomplex. Jag förstår mig inte på det. “There’s no Michaelangelo coming from Pittsburg” säger jag om det. (låten growing up in a small town)
Jag tänker att det varken är bra att vara överdrivet stolt eller att skämmas, men visst borde man väl älska det ställe man bor på? Annars är det läge att flytta.
LikeLike
Det är faktiskt något väldigt oironiskt med den här kärleken till Hemstaden. Om man verkligen vill förstå den har Jaques Werup skrivit den ultimata guiden “Hemstaden”!
LikeLike
Jag hör också till lokalpatrioterna som kan berätta om hur man kan följa den stora älven och färdas på den i en av många båtar, om det stora vildmarksområdet som sträcker sig nästan in till centrum och om hur några kilometer cykling kan kännas som om man sprungit varvet.
Jag måste erkänna att jag är indoktrinerad sen tidiga år om att lokalkonkurrenten Lund är strået vassare än Malmö trots att jätten Finn var en oerhörd besvikelse där nere i kryptan. Det känns lite konstigt med tanke på hur förtjust jag är i hav och hamnar.
LikeLike
Lund måste vara en mardröm för en havsälskare!
Stadsparksdammen?
LikeLike