Inspirerande! Här i vår ska jag klara min Chalmerskurs i statistisk slutledning. Jajamen. Jag skulle egentligen vilja att alla forskare hade den som ett obligatorium för att forska men den är ganska svår även för en matematiklärare.
Inspirerad av diskussionen hos Morrica om pastellkörer så blev jag bara tvungen att avbryta mig mitt i hyllningskören här för en liten parallell som riskerar att förstöra stämningen.
Vi har ju en man som under lång tid stått utanför pastellkören kring hur bra skolan är. En man som förespråkat uppföljning och datainsamling om och om igen lika länge som Hans Rosling. Vem tror du att jag tänker på?
Det har Hans Rosling också blivit beskylld för. Statistikområdets stora problem är förstås både grovt missbruk av satistik och att alla blir beskyllda för missbruk.
När jag svarar ja på din fråga, är det inte mycket till ledtråd. 😉
Han är en minister, inte hela regeringen, och när det visade sig att samtliga lärarhögskolor i norra sverige brast i kvalitet blev det plötsligt regionalpolitik, det är enormt många studenter det rör sig om, och varje student genererar både pengar och arbetstillfällen till regionen.
Därför.
Det är väldigt tråkigt att man söker lösa problemet med att släta över istället för att rätta till, att låtsas som om problemet handlade om brister i ansökningarna snarare än brister i utbildningarna.
Risken att utbildningens både kvalitet och status sjunker igen är stor.
Ifall utbildning är regionalpolitik vet vi ju inte än, det beror ju på hur nästa ansökningsförfarande blir. I stort sett alla underkända skolor hävdar ju att de föll på formalia medan jag upplever att de hade rejäla brister i sin verksamhet. När säkert många blir godkända i andra omgången så hoppas jag att vi kan ha hitta någon kommentator som kan hjälpa oss att analysera om Björklunds kvalitetshöjningsönskan blivit överkörd av de andra.
Personligen har jag lite inblick i Lärarhögskolan i Stockholms verksamhet och skulle bli mycket besviken om de kom igenom. Jag har också en information om Norrlandshögskolorna där min källa anser att de borde samarbeta mer för att kunna erbjuda tillräckligt bra utbildning.
Jag är ju ganska glad över att Göteborg klarade sig men skräms av den tystnad som har uppstått. Det är ju ett antal debattörer som är rätt hårdföra i kritiken av resultatet av lärarutbildningarna men som nu tystnar när den kritiken sprider sig till personer som ligger närmare dem själva. DN!
Jag påminner om en teori om maktfördelningen framöver som jag framförde tidigare. Vet vi vad Margareta Pålsson tycker i denna fråga så vet vi troligen hur det kommer att bli i Juni?
En annan tankegång som väcks av Hans Rosling är den sprudlande stolthet han känner över det han presenterar, hur han gör som ett segertåg över världen och jag hör talas om hur han får många efterföljare som också brinner för statistik. Det finns förstås de som har invändningar, som retar sig på hans sätt etc. men jag upplever att han lyckas lyfta yrkesstoltheten för en hel grupp människor och får dem att tro att det de gör har ett stort värde.
För oss lärare finns i och för sig Taylor Mali, Anne-Marie Körling och många fler fina förebilder som vi kan inspireras av men det känns inte som att någon lyckas väcka den riktigt stora glädjen och förhoppningen hos andra att de också kan få känna sig lyckade. Det är mycket tal om lärarskicklighet som ibland går över i hyllningskörer men den vanliga läraren upplever det bara som samma sak som de positiva orden man får innan chefen ska öka på kraven. Det är många lärare som tycker att de har världens härligaste yrke men på ett mycket avgränsat vis, de har sökt upp någon typ av Bullerbytillvaro där de möter elevkategorier som just de har lätt att möta på ett bra sätt.
Kan Sverige få en Hans Rosling inom utbildningsområdet, någon som kan få andra lärare att tro att de kan lyckas?
Kul att se att du plockar upp något av det jag säger ändå.
Jag undrar om Rosling, Mali eller Körling också suttit och väntat tills någon kom och svängde ett magiskt trollspö över dem, eller om de månne fann sin eld på annat sätt? En intressant tanke att tänka.
Jag funderar kring oss som inte orkar gå allra först. Det mest spännande med Hans Rosling är hans efterföljare som känner att de får känna sig lyckade och uppskattade om de följer hans spår. De statistiker som skapat sig en Bullerby tillvaro där de lyckas men som nu vågar pröva sina vingar i större sammanhang och inte längre behöver stå med mössan i hand inför någon.
Biologiläraren med eleverna där mitt ute på sin mosse har funnit sin eld utan något magiskt trollspö från någon annan men vingar för att göra storverk behöver han ha hjälp med.
Kul att du nämner biologiläraren – det är faktiskt den ende förebild som jag aktivt använder när jag funderar över ur jag tänker om läreri:
– Hur skulle Stig Erberth gjort här?
Visst imponerade han med sin bildning men det var nog kärleken till själva mötet med studenterna som imponerade mest på mig under min förskollärarutbildning.
Jag hade en numera pensionerad biologilärarkollega som blev rent omsvärmad av eleverna, de tyckte att han var hur härlig som helst. Hans inställning till skolövergripande arbete, arbetslag, etc. var totalt ointresse.
Vad berättar det om hur man tänder eldar i människors hjärtan?
De flesta av oss har nog en kluven inställning till den här övergripande nivån av mål och planer. Vi behöver den för att skapa sammanhang och legitimitet, samtidigt som vi romantiserar det omdelbara och spontana mötet där vi kan gripa stundens möjligheter och flyga fritt.
Om vi liknar pedagogik vid konst blir det kanske lättare att se den personliga sidan av saken. Vi måste bli berörda – annars finns liksom inte konsten.
Alternativet är att se pedagogik som vetenskap – de här insatserna ger alltid det här resultatet.
Mats, de viktigaste orden i det du skriver är, för mig, orden ‘sammanhang’ och ‘möjligheter’.
Om vi, för ett ögonblick, ser på saken från elevens sida, och backar så långt att vi kan se hela elevens skolgång i det obligatoriska skolväsendet (och låt oss inte lura oss själva, gymnasiet ÄR obligatoriskt idag, utan gymnasiekompetens är man inlåst i en mycket liten låda med plexiglasväggar). Från den här positionen, överblickande elevens resa från förskola till vuxenlivet, blir det, åtminstone för mig, väldigt tydligt varför det är viktigt att det FINNS övergripande planering, och att den följs till punkt och pricka.
Sammanhang: Längs elevens långa väg genom skolväsendet möter denne många lärare. Var och en av dessa lärare har till uppgift att ge eleven möjlighet att utveckla kunskaper och förmågor som ligger till grund för vad eleven skall göra längre fram på vägen. Varje enskild lärare litar på att de innan har gjort sin del av arbetet, och bygger vidare på detta. Olika bitar som hänger samman, vare sig de olika lärarna någonsin möts eller inte.
Möjlighet: Elevens möjlighet att, som du så vackert beskriver det, flyga fritt begränsas brutalt om någon av lärarna längs vägen inte gjort sin del av det hela.
Jag plockar upp din konstmetafor: lärarna smider tillsammans en kedja, de har ansvar för varsin länk. Dessa behöver inte alls se likadana ut, men de behöver passa ihop, och de behöver vara så starka som de utlovats att vara. Ty ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, och brister kedjan är det eleven som faller.
Jag tror att det unika och den riktigt härliga kreativiteten frodas bäst i ett sammanhang. När länkarna i kedjan har ett sätt att passa ihop och ett krav på vad de minst måste klara blir varje del ett konstverk som bildar en skön helhet. Ungefär som en ros med helt unika kronblad som bildar en skön helhet. Ifall de inte hade varit sammanfogade hade de inte kunnat växa.
Mats, du och jag är ju inte överens om progressionens stora betydelse men jag hävdar att kunskap som bygger vidare på annan kunskap är enda möjligheten för elever att nå de kunskapsmål de behöver i framtidens samhälle.
Kunskap måste bygga på kunskap, därför är styrdokumenten så oerhört viktiga. De ger oss, som lärare, den information om vad som händer före och efter vår tid med eleverna som vi behöver ha för att lägga upp vårt arbete så att progressionen kan fortgå. Därför är dokumentation så viktig – den ger oss en bild av huruvida progressionen faktiskt fortlöper som den ska under vår tid med eleverna. Det räcker inte med att eleverna tycks älska en lärares lektioner, om de inte får med sig det de har rätt att få med sig.
Har uttrycket förståelse blivit utslitet innan det har definierats? Otroliga mängder skolforskning och andra bra skoltankar tappar mycket av sitt värde om vi överger uttrycket. De bygger på förförståelse av just förståelse.
Jag tror att läroplanens slarviga sätt att dela upp något (Kunskap) som inte går att dela upp i fyra så kallade F är en intellektuell förolämpning mot pedagogiken som vetenskap.
Jag antar att du är bekant med de berömda fyra F:n som ska föreställa en sorts kunskapsteori. Samtidigt som stora delar av skolan resonerar i de hopplösa motsättningarna Fakta/förståelse och på så sätt omöjliggör ett vettigt samtal om vad kunskap är – samtidigt skapar den här uppdelningen en bild av att det är möjligt och till och med meningsfullt att dela upp kunskap.
– Idag barn arbetar vi med “fakta”. I morgon ska de duktiga barnen få prova något som vi kallar “förståelse”.
Jag trodde jag var bekant med teorin, men jag hade uppfattat den som just en teori, ett sätt att prata om från olika utgångspunkter, och blev därför lite ställd inför ditt sätt att beskriva den. Att den skulle användas rent konkret på det sätt du beskriver har jag aldrig varit med om, så tydligen var jag inte så bekant med den som jag trodde.
Du använder starka ord Mats. Jag upplever det som en förolämpning mot eleverna med 12 års obligatorisk skolgång att vi i skolvärlden inte har kommit längre att förtydliga vad det är tänkt att de ska lära sig. Vi är fortfarande inte överens om ens de mest grundläggande begrepp.
Jo men vi är ju ålagda att arbeta utifrån läroplanen och om då det teoretiska fundamentet är svagt blir det ett problematiskt uppdrag. Hur lojal och lydig man än vill vara.
På ett plan är det naturligtvis nödvändigt med förenklingar och uppdelningar. Problemen uppstår då kartan ersätter verkligheten.
Jan har rätt. Vi är inte överens om grundläggande frågor. Att förena sociokulturella och fenomenografiska persektiv med en behavioristisk mörkhårig är ett högriskprojekt.
Tänk om vi kunde nå lite överenstämmelse kring vokabulären för skolans mål till att börja med. Sen kan vi ta diskussionen om mätningar behöver ha ett enda dugg att göra med behavioristisk pedagogik.
Har vi inom skolvärlden någon slags revolutionär inställning till våra folkvalda så att vi medvetet luddar till vokabulären för att de inte ska kunna bestämma skolans mål?
Nja – hur menar du?
Spelet bakom läroplansformuleringar är ofta politik på hög nivå och vissa olycksaligheter slinker med som kompromisser och biter sig fast i skolkulturen (den där västerländska humanismen och kristna etiken är ett bra exempel)
var kommer det revolutionära ifrån? Journalister har rätten inskrivet i sina avtal att “vägra förnedrande uppdrag”. Det borde lärare också ha. Om vi inte förstår kursplanemålen är det väldigt svårt att genomföra såväl undervisning som bedömning med värdighet.
Det finns bara ett sätt att göra det – vi måste prata om varje begrepp ett efter ett och ta redan på vilken betydelse vi lägger i det, och prata oss fram till koncensus.
Mig tycks det som om den processen är i full gång just nu, lyckligtvis.
Jag är en stor förespråkare av konsensus, till skillnad från kompromissen är det inte fråga om att sopa problem under mattan, utan ett sätt att hitta den delmängd man kan vara överens om. Man hittar ent gemensam plattform som ger alla möjligheter att göra bättre val.
Jag är förespråkare för att vi lärare ska vägra att göra saker som går emot moral och rätt även om det är enligt lagar och regler. Detta ska dock inte överutnyttjas i något slags storhetsvansinne. Detta är vidare inte någon ursäkt för att göra vår begreppsvärld onödigt luddig eller svårförståelig så att vi hindrar den som på demokratisk väg har rätt att bestämma över vårt uppdrag.
En vansklig inställning, om lagar och regler tycks gå emot moral bör man arbeta för en ändring av lagen eller regeln i fråga istället för att sätta i system att bryta dem.
Jag hoppas att vi är överens om att bryta mot lagar och regler verkligen är en sista utväg som i stort sett aldrig används. Grundprincipen är verkligen som Morrica säger att följa lagar och regler och på demokratisk väg försöka ändra dem.
För att anknyta till det tidigare spåret så menar jag att skolvärlden alltför ofta försökt att på olika sätt bestämma själva genom att använda sitt begreppsmässiga övertag för att se till så att politiker inte får genomfört sina tankar eller lura politiker att genomföra någon personlig idé. Det är ett tjuv och rackarspel vi ska akta oss för. Vi i skolvärlden ska gemensamt tydliggöra skolan för politiker för otydligheten är det sämsta alternativet för eleverna.
“Jag föredrar konstmetaforen!” och jag lyfts av din rubrik “To make data sing” där man tar fakta och gör det till konstverk. “Undervisning föregår vanligen utveckling” hävdar Lev Vygotskij och det är något jag tror han har rätt i. Tankar om “fri fostran” lanserades redan av 1946 år skolkommission så det är två generationer av lärare som har kommit och gått sedan dess men ändå hävdas det att dagens lärare ägnar sig åt auktoritär undervisning. Att elever ska få pröva sig fram lanseras som något nytt men det var det min biologilärare ägnade sig åt där ute på mossen för 30 år sedan men han undervisade också.
Det är kanske dags att skolforskning, lärarutbildning och lärare börjar lyfta fram det positiva hos varandra. Det är kanske dags att sluta tala om vad som ska bort, vad som är fel och vilka som inte gör sitt jobb och lyfta fram vad vi vill ha mer av. Formativ bedömning till alla “det här är bra och det här kan du lära dig mer om”.
Tysta tankar 
Inspirerande! Här i vår ska jag klara min Chalmerskurs i statistisk slutledning. Jajamen. Jag skulle egentligen vilja att alla forskare hade den som ett obligatorium för att forska men den är ganska svår även för en matematiklärare.
LikeLike
Grattis i förskott!
Alla disputerade måste ta sig igenom 15hp statistik. En fruktad kurs för många har jag hört.
LikeLike
Ja, de poängen har jag redan tagit mig igenom. Nu hör jag till dem som vill öka på kraven så att de första 15 hp kommer att upplevas som en munsbit.
LikeLike
Du har mitt fulla stöd (vad nu det är värt…)
LikeLike
Inspirerad av diskussionen hos Morrica om pastellkörer så blev jag bara tvungen att avbryta mig mitt i hyllningskören här för en liten parallell som riskerar att förstöra stämningen.
Vi har ju en man som under lång tid stått utanför pastellkören kring hur bra skolan är. En man som förespråkat uppföljning och datainsamling om och om igen lika länge som Hans Rosling. Vem tror du att jag tänker på?
LikeLike
Tänker du på honom som är känd för att missbruka
statistik?
LikeLike
Det har Hans Rosling också blivit beskylld för. Statistikområdets stora problem är förstås både grovt missbruk av satistik och att alla blir beskyllda för missbruk.
När jag svarar ja på din fråga, är det inte mycket till ledtråd. 😉
LikeLike
Vi ska inte förstöra den fina nyårsstämningen med att prata om utbildningsministern!
Jo förresten.
Kan inte du förklara vändningen i dramat om examensrättigheter för mig! Var har han inte så tuff när det gällde? Är utbildning regionalpolitik igen?
Då kunde vi väl sluppit den här cirkusen….
LikeLike
Han är en minister, inte hela regeringen, och när det visade sig att samtliga lärarhögskolor i norra sverige brast i kvalitet blev det plötsligt regionalpolitik, det är enormt många studenter det rör sig om, och varje student genererar både pengar och arbetstillfällen till regionen.
Därför.
Det är väldigt tråkigt att man söker lösa problemet med att släta över istället för att rätta till, att låtsas som om problemet handlade om brister i ansökningarna snarare än brister i utbildningarna.
Risken att utbildningens både kvalitet och status sjunker igen är stor.
LikeLike
Ifall utbildning är regionalpolitik vet vi ju inte än, det beror ju på hur nästa ansökningsförfarande blir. I stort sett alla underkända skolor hävdar ju att de föll på formalia medan jag upplever att de hade rejäla brister i sin verksamhet. När säkert många blir godkända i andra omgången så hoppas jag att vi kan ha hitta någon kommentator som kan hjälpa oss att analysera om Björklunds kvalitetshöjningsönskan blivit överkörd av de andra.
Personligen har jag lite inblick i Lärarhögskolan i Stockholms verksamhet och skulle bli mycket besviken om de kom igenom. Jag har också en information om Norrlandshögskolorna där min källa anser att de borde samarbeta mer för att kunna erbjuda tillräckligt bra utbildning.
LikeLike
Jag har svårt att skriva om det eftersom Malmö fick rättigheter och jag inte vill gnida in andras misslyckanden.
Men jag undrar var debatten och kritiken är? Norrlands- och Stockholmslobbyn slår till igen och då tystnar bloggvärlden?
LikeLike
Jag är ju ganska glad över att Göteborg klarade sig men skräms av den tystnad som har uppstått. Det är ju ett antal debattörer som är rätt hårdföra i kritiken av resultatet av lärarutbildningarna men som nu tystnar när den kritiken sprider sig till personer som ligger närmare dem själva. DN!
LikeLike
Jag hittar inte länken där någon på dn klagar på HSV.
Men det var en mycket lämplig och underlig text. Ett klassiskt sidbyte!
LikeLike
Jag påminner om en teori om maktfördelningen framöver som jag framförde tidigare. Vet vi vad Margareta Pålsson tycker i denna fråga så vet vi troligen hur det kommer att bli i Juni?
LikeLike
Pingback: Tweets that mention ”To make data sing!!!” « Tysta tankar -- Topsy.com
En annan tankegång som väcks av Hans Rosling är den sprudlande stolthet han känner över det han presenterar, hur han gör som ett segertåg över världen och jag hör talas om hur han får många efterföljare som också brinner för statistik. Det finns förstås de som har invändningar, som retar sig på hans sätt etc. men jag upplever att han lyckas lyfta yrkesstoltheten för en hel grupp människor och får dem att tro att det de gör har ett stort värde.
För oss lärare finns i och för sig Taylor Mali, Anne-Marie Körling och många fler fina förebilder som vi kan inspireras av men det känns inte som att någon lyckas väcka den riktigt stora glädjen och förhoppningen hos andra att de också kan få känna sig lyckade. Det är mycket tal om lärarskicklighet som ibland går över i hyllningskörer men den vanliga läraren upplever det bara som samma sak som de positiva orden man får innan chefen ska öka på kraven. Det är många lärare som tycker att de har världens härligaste yrke men på ett mycket avgränsat vis, de har sökt upp någon typ av Bullerbytillvaro där de möter elevkategorier som just de har lätt att möta på ett bra sätt.
Kan Sverige få en Hans Rosling inom utbildningsområdet, någon som kan få andra lärare att tro att de kan lyckas?
LikeLike
Kul att se att du plockar upp något av det jag säger ändå.
Jag undrar om Rosling, Mali eller Körling också suttit och väntat tills någon kom och svängde ett magiskt trollspö över dem, eller om de månne fann sin eld på annat sätt? En intressant tanke att tänka.
LikeLike
Jag funderar kring oss som inte orkar gå allra först. Det mest spännande med Hans Rosling är hans efterföljare som känner att de får känna sig lyckade och uppskattade om de följer hans spår. De statistiker som skapat sig en Bullerby tillvaro där de lyckas men som nu vågar pröva sina vingar i större sammanhang och inte längre behöver stå med mössan i hand inför någon.
Biologiläraren med eleverna där mitt ute på sin mosse har funnit sin eld utan något magiskt trollspö från någon annan men vingar för att göra storverk behöver han ha hjälp med.
LikeLike
Kul att du nämner biologiläraren – det är faktiskt den ende förebild som jag aktivt använder när jag funderar över ur jag tänker om läreri:
– Hur skulle Stig Erberth gjort här?
Visst imponerade han med sin bildning men det var nog kärleken till själva mötet med studenterna som imponerade mest på mig under min förskollärarutbildning.
LikeLike
Jag hade en numera pensionerad biologilärarkollega som blev rent omsvärmad av eleverna, de tyckte att han var hur härlig som helst. Hans inställning till skolövergripande arbete, arbetslag, etc. var totalt ointresse.
Vad berättar det om hur man tänder eldar i människors hjärtan?
LikeLike
De flesta av oss har nog en kluven inställning till den här övergripande nivån av mål och planer. Vi behöver den för att skapa sammanhang och legitimitet, samtidigt som vi romantiserar det omdelbara och spontana mötet där vi kan gripa stundens möjligheter och flyga fritt.
Om vi liknar pedagogik vid konst blir det kanske lättare att se den personliga sidan av saken. Vi måste bli berörda – annars finns liksom inte konsten.
Alternativet är att se pedagogik som vetenskap – de här insatserna ger alltid det här resultatet.
Jag föredrar konstmetaforen!
LikeLike
Mats, de viktigaste orden i det du skriver är, för mig, orden ‘sammanhang’ och ‘möjligheter’.
Om vi, för ett ögonblick, ser på saken från elevens sida, och backar så långt att vi kan se hela elevens skolgång i det obligatoriska skolväsendet (och låt oss inte lura oss själva, gymnasiet ÄR obligatoriskt idag, utan gymnasiekompetens är man inlåst i en mycket liten låda med plexiglasväggar). Från den här positionen, överblickande elevens resa från förskola till vuxenlivet, blir det, åtminstone för mig, väldigt tydligt varför det är viktigt att det FINNS övergripande planering, och att den följs till punkt och pricka.
Sammanhang: Längs elevens långa väg genom skolväsendet möter denne många lärare. Var och en av dessa lärare har till uppgift att ge eleven möjlighet att utveckla kunskaper och förmågor som ligger till grund för vad eleven skall göra längre fram på vägen. Varje enskild lärare litar på att de innan har gjort sin del av arbetet, och bygger vidare på detta. Olika bitar som hänger samman, vare sig de olika lärarna någonsin möts eller inte.
Möjlighet: Elevens möjlighet att, som du så vackert beskriver det, flyga fritt begränsas brutalt om någon av lärarna längs vägen inte gjort sin del av det hela.
Jag plockar upp din konstmetafor: lärarna smider tillsammans en kedja, de har ansvar för varsin länk. Dessa behöver inte alls se likadana ut, men de behöver passa ihop, och de behöver vara så starka som de utlovats att vara. Ty ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, och brister kedjan är det eleven som faller.
LikeLike
Jag tror att det unika och den riktigt härliga kreativiteten frodas bäst i ett sammanhang. När länkarna i kedjan har ett sätt att passa ihop och ett krav på vad de minst måste klara blir varje del ett konstverk som bildar en skön helhet. Ungefär som en ros med helt unika kronblad som bildar en skön helhet. Ifall de inte hade varit sammanfogade hade de inte kunnat växa.
Mats, du och jag är ju inte överens om progressionens stora betydelse men jag hävdar att kunskap som bygger vidare på annan kunskap är enda möjligheten för elever att nå de kunskapsmål de behöver i framtidens samhälle.
LikeLike
Jan, du har faktiskt rätt i det du säger här.
Kunskap måste bygga på kunskap, därför är styrdokumenten så oerhört viktiga. De ger oss, som lärare, den information om vad som händer före och efter vår tid med eleverna som vi behöver ha för att lägga upp vårt arbete så att progressionen kan fortgå. Därför är dokumentation så viktig – den ger oss en bild av huruvida progressionen faktiskt fortlöper som den ska under vår tid med eleverna. Det räcker inte med att eleverna tycks älska en lärares lektioner, om de inte får med sig det de har rätt att få med sig.
LikeLike
Visst handlar det här om hur elever uppnår förståelse? Har ni på Lärarhögskolan reflekterat kring vad det innebär?
Jag funderade lite kring det här:
http://bombadill.blogspot.com/2010/12/forstaelse-vad-ar-det.html
LikeLike
Jag är rädd att just det ordet är på gränsen till utslitet – vi befinner oss i slutfasen av den “fenomenografiska yran”.
Reflektion är ett annat ord som börjar få konstig smak.
LikeLike
Behöver vi en ny terminologi eller stringentare användning av den vi har, tror du?
LikeLike
Har uttrycket förståelse blivit utslitet innan det har definierats? Otroliga mängder skolforskning och andra bra skoltankar tappar mycket av sitt värde om vi överger uttrycket. De bygger på förförståelse av just förståelse.
LikeLike
Jag tror att läroplanens slarviga sätt att dela upp något (Kunskap) som inte går att dela upp i fyra så kallade F är en intellektuell förolämpning mot pedagogiken som vetenskap.
Möjligtvis en intressant retorisk figur.
LikeLike
Hur menar du, Mats?
LikeLike
Jag antar att du är bekant med de berömda fyra F:n som ska föreställa en sorts kunskapsteori. Samtidigt som stora delar av skolan resonerar i de hopplösa motsättningarna Fakta/förståelse och på så sätt omöjliggör ett vettigt samtal om vad kunskap är – samtidigt skapar den här uppdelningen en bild av att det är möjligt och till och med meningsfullt att dela upp kunskap.
– Idag barn arbetar vi med “fakta”. I morgon ska de duktiga barnen få prova något som vi kallar “förståelse”.
LikeLike
Jag trodde jag var bekant med teorin, men jag hade uppfattat den som just en teori, ett sätt att prata om från olika utgångspunkter, och blev därför lite ställd inför ditt sätt att beskriva den. Att den skulle användas rent konkret på det sätt du beskriver har jag aldrig varit med om, så tydligen var jag inte så bekant med den som jag trodde.
LikeLike
Du använder starka ord Mats. Jag upplever det som en förolämpning mot eleverna med 12 års obligatorisk skolgång att vi i skolvärlden inte har kommit längre att förtydliga vad det är tänkt att de ska lära sig. Vi är fortfarande inte överens om ens de mest grundläggande begrepp.
LikeLike
Jo men vi är ju ålagda att arbeta utifrån läroplanen och om då det teoretiska fundamentet är svagt blir det ett problematiskt uppdrag. Hur lojal och lydig man än vill vara.
På ett plan är det naturligtvis nödvändigt med förenklingar och uppdelningar. Problemen uppstår då kartan ersätter verkligheten.
Jan har rätt. Vi är inte överens om grundläggande frågor. Att förena sociokulturella och fenomenografiska persektiv med en behavioristisk mörkhårig är ett högriskprojekt.
LikeLike
Fast Morrica har rätt om att vi har ett gemensamt ansvar att börja komma överens kring hur vi gör skolreformen till det bästa möjliga för eleverna.
LikeLike
Mats, var snäll och förklara vad du menar med ‘behavioristisk mörkhårig’
LikeLike
Mörkhårig?
Ibland är min telefonnonödigt påhittig! Och rent osannolikt svår att förstå.
Jag tror att det skulle stå mätkultur…
LikeLike
Tänk om vi kunde nå lite överenstämmelse kring vokabulären för skolans mål till att börja med. Sen kan vi ta diskussionen om mätningar behöver ha ett enda dugg att göra med behavioristisk pedagogik.
Har vi inom skolvärlden någon slags revolutionär inställning till våra folkvalda så att vi medvetet luddar till vokabulären för att de inte ska kunna bestämma skolans mål?
LikeLike
Nja – hur menar du?
Spelet bakom läroplansformuleringar är ofta politik på hög nivå och vissa olycksaligheter slinker med som kompromisser och biter sig fast i skolkulturen (den där västerländska humanismen och kristna etiken är ett bra exempel)
var kommer det revolutionära ifrån? Journalister har rätten inskrivet i sina avtal att “vägra förnedrande uppdrag”. Det borde lärare också ha. Om vi inte förstår kursplanemålen är det väldigt svårt att genomföra såväl undervisning som bedömning med värdighet.
LikeLike
Det finns bara ett sätt att göra det – vi måste prata om varje begrepp ett efter ett och ta redan på vilken betydelse vi lägger i det, och prata oss fram till koncensus.
Mig tycks det som om den processen är i full gång just nu, lyckligtvis.
LikeLike
Koncensus låter ganska avlägset. Ofta är begreppen valda för att dölja konflikter och motsättningen landar hos den som ska utföra uppdraget.
Men samtalet pågår. Frågan är om skolverkets implementeringssatsningar har den karaktären?
LikeLike
Jag är en stor förespråkare av konsensus, till skillnad från kompromissen är det inte fråga om att sopa problem under mattan, utan ett sätt att hitta den delmängd man kan vara överens om. Man hittar ent gemensam plattform som ger alla möjligheter att göra bättre val.
Jag är förespråkare för att vi lärare ska vägra att göra saker som går emot moral och rätt även om det är enligt lagar och regler. Detta ska dock inte överutnyttjas i något slags storhetsvansinne. Detta är vidare inte någon ursäkt för att göra vår begreppsvärld onödigt luddig eller svårförståelig så att vi hindrar den som på demokratisk väg har rätt att bestämma över vårt uppdrag.
LikeLike
Låter som en bra inställning. Den kritiska hållningen får inte bli en ursäkt för att undandra sig ansvar.
LikeLike
En vansklig inställning, om lagar och regler tycks gå emot moral bör man arbeta för en ändring av lagen eller regeln i fråga istället för att sätta i system att bryta dem.
LikeLike
Jag hoppas att vi är överens om att bryta mot lagar och regler verkligen är en sista utväg som i stort sett aldrig används. Grundprincipen är verkligen som Morrica säger att följa lagar och regler och på demokratisk väg försöka ändra dem.
LikeLike
För att anknyta till det tidigare spåret så menar jag att skolvärlden alltför ofta försökt att på olika sätt bestämma själva genom att använda sitt begreppsmässiga övertag för att se till så att politiker inte får genomfört sina tankar eller lura politiker att genomföra någon personlig idé. Det är ett tjuv och rackarspel vi ska akta oss för. Vi i skolvärlden ska gemensamt tydliggöra skolan för politiker för otydligheten är det sämsta alternativet för eleverna.
LikeLike
“Jag föredrar konstmetaforen!” och jag lyfts av din rubrik “To make data sing” där man tar fakta och gör det till konstverk. “Undervisning föregår vanligen utveckling” hävdar Lev Vygotskij och det är något jag tror han har rätt i. Tankar om “fri fostran” lanserades redan av 1946 år skolkommission så det är två generationer av lärare som har kommit och gått sedan dess men ändå hävdas det att dagens lärare ägnar sig åt auktoritär undervisning. Att elever ska få pröva sig fram lanseras som något nytt men det var det min biologilärare ägnade sig åt där ute på mossen för 30 år sedan men han undervisade också.
Det är kanske dags att skolforskning, lärarutbildning och lärare börjar lyfta fram det positiva hos varandra. Det är kanske dags att sluta tala om vad som ska bort, vad som är fel och vilka som inte gör sitt jobb och lyfta fram vad vi vill ha mer av. Formativ bedömning till alla “det här är bra och det här kan du lära dig mer om”.
LikeLike