Anders Mildner skriver om det här fenomenet som händer just nu, men som ingen riktigt verkar förstå:
Ett sådan företeelse är inte helt lätt för den traditionella medelogiken att hantera.
Först när journalisterna ska skriva om fenomenet i sina egna tidningar eller göra reportage om det i sina tv- eller radiokanaler krävs en talesperson att visa upp. Trots att den ursprungliga gruppen som började att diskutera ämnet på Twitter till stor del bestod just av journalister – som då alltså inte hade några som helst problem med att föra ett samtal utan att förhålla sig till en ”ledare”. Vad säger det om mediernas förmåga att skildra sin samtid?
Och det är lika sorgligt som sant att den #prataomdet-konversation som förts i sådan oerhört stor utsträckning faktiskt först blir riktigt puckad när professionella journalister ska försöka att hantera den. Varför? Jo, för att det är först då som vi får förenklingar och skapade konflikter som bara har som syfte att uppfylla det aktuella formatets krav på underhållning.
Samtidigt har självklart #prataomdet lett till ett stort antal debattartiklar och andra texter i traditionella medier som inte fördummat diskussionen.
När jag först stötte på tanken i form av lösa funderingar hos Johanna Koljonen tyckte jag det var ganska övermaga av några journalister att tro sig kunna styra innehåll och rubriksättning på landets kultursidor i en samordnad aktion. De här redaktionerna skulle väl aldrig låta sig manipuleras så enkelt och jag resonerade i termer av redaktionell integritet. Så dum var jag.
http://twitter.com/#!/jocxy/status/14762308999843840
Jag tror många är tacksamma över att hashtagförslaget #tackanna inte genomfördes. Med ett sådant namn hade det varit svårt att hävda kampanjens oberoende av Assangefallet.
Tysta tankar 
Prataomdet utgör en välregisserad kampanj ledd av ett välplacerat gäng mediatyper, det är bara det att de inte vill ut med det. Naturligtvis stämmer det att det är svårt att göra nyhetsjournalistisk som helt och hållet matchar den bild nätverket tycks visa upp av sig själv, men å andra sidan är den bilden inte helt sann, och Mildner vekar ha en minst sagt mjäkig attityd till frågan ifall nyhetsredaktioner och journaister behöver vara noga med att inte låta sig förvandlas til megafoner som pumpar ut vissa aktörers upplägg i en fråga. Han tycker helt enkelt inte att det spelar någon strörre roll, eller att det inte är medias ansvar eftersom han tro på en numera platt medievärd där någon noboidy kan ta makten äver agendan och rätta storguybbarna i varje ögonblick. Alltså behövs ingen redaktionell granskning av nyhetsjournalitiken, i varje fall inte om denna granskning är kritisk till den sida eller de historier som “vi” gillar.
Om det är kulturartiklar Mildner tänker på tror ajg att det här problemet är en sida av att det uttrymme för fri och reflekterande debatt som tidigare fanns oå kultursidorna, och där det avgörnade var förmågan att visa upp intressanta ach verkligt diskuterbara, klargörande (inte enbart braskande) analyser eller reportage, det utrymmet har tryckts ihop under de senaste tio åren. Idag är även kulturartiklar ofta natinbgen daistiska eller anfäktade av en änglsig ovilja att presentera verkliga *ståndpunkter*, klart utmejslade analyser som skribenten s’ätter sitt namn i pant på. istället får man “han sa si men hon sa så”, garnerat med litet ordgirlanger och ironi. Även Wikileaks själva kan ses som ett nätverk som fyller detta tomrum, även om de gör det på ett mera progressivt sätt. Som många journalister redan påpekart så är det inte mycket av det som presenterats av WL som är verkligt okända, omtumlande insikter. Att många arabländer vill att USA och Israel ska hindra Iran fr¨ån att skaffa sig en eventuell atombomb har redan sagts här och där och säkert uttalats bakom scenen, journalister och diplomater emellan; att Berlusconi är en playboy som festar för mycket är välkänt. Mej när detta har stått i autentiska dokument på Wikileaks och dessutom i New York Times så får det ny auktoritet, det blir plötsligt saker man kan diskutera på ett salongsfähigt sätt i stället för att det viftas bort som “konspirationsteorier” eller politiskt önsketänkande.
För tio eller femton år sedan hade det varit möjligt att få igång en diskussion om de här påståendena på kultursidorna, inom ramen för en genomtänkt och välskriven analys, utan att behöva ha ett “citabelägg” till varje påstående som gjordes. Men idag är den typen av problemdirven diskussion mindre välkommen i tidningarna och den har heller inte fått något riktigt fäste i bloggvärlden,. istället har vi fått en j-a arme´av krönikörer som tar munnarna fulla varje dag och presenterar åsikter som aldrig prövas hårt eftersom ingen egentligen bryr sig. Utrymmet att problematisera har krympt ihop.
Åsa Linderborg försvarade Donald Boströms artikel om organstöld, liksom Johannes Wahlströms om israels strävan att sätta agendan i mellanösternfrågor västliga medier – två grävjobb som båda ledde till illvrål från en israelvänlig höger – med att det vist visst fanns empiriska svagheter men att de var så pass övertygande och väl underbyggda som *analyser* att de förtjänade seriös diskussion. Jag håller med, men det synsättet förutsätter att man gör en tydlig skillnad mellan att kritisera ståndpunkter och kritik av sakpåståenden, påstådda fakta eller samlande omdömen om hur det ligger till”. De måste kritiseras på olika sätt och en analys blir inte utan vidare ogiltig bara för att ett påstående som gjorts på vägen kan vara tveksamt eller obelagt, men den skillnaden har nutidens svenska medieelit litet svårt att upprätthålla (man är inte intresserad eftersom det är sdnabbare att ropa “du LJUGER!” mot nån enkildhet än att faktiskt analysera en text..
LikeLike
Oj – det var många resonemang och om vi stannar vid #prataomdet är jag fortfarande inte säker på hur det här kommer att beskrivas av forskare om 20 år.
Visst finns det drag av kampanj – men lika mycket hugskott som landar väl. Någon som känner rätt personer gör rätt sak i rätt tid.
Jag tror vi får vänja oss vid den här formen av ryckig och oförutsägbar jounalistik. Det är få som menar att yttrandefrihet och demokrati bärs upp av papperstidningarna idag. Få grindvakter och fler övertramp.
Klart är att upphovskvinnorna gärna vill distansera sig från Assangekopplingen – med skiftande framgång.
LikeLike
Tanken på en dffentlighet som bärs upp av en massa snackegalna bloggare, krönikörer och tyckare med stor bildbyline som ohämmat dranatiserar sig själva (typ Liza Marklund eller Bill O’Reilly) finner jag ärligt talat rätt vedervärdig. Det är kört att försöka behålla fokus på ett *problem*, eller på långsiktiga koksekvenser av någonting, inom ramen för ett öppet nätverk av bloggar och amatörtyckare som 99 gånger av 100 aldrig någonsin blir avkrävda ansvar för något de säger. som aldrig behöver ta en debatt i sak. Jag har inget emot att folk bloggar i och för sig, men att bloggosfären skulle fungera som bas för en vettig offentlig debatt tro jag inte. Och att krönikörer som inte presenterar några andra argument äön den egna rösten tar över i varenda tidning är helt enkelt ett utslag av att de är billiga och genererar starka läsarrekationer. Ingen jävel bryr sig om en krönikör, inte bland dem som verkligen styr något eller har en position.
Och jag gillar helt enkelt inte den stora roll som personliga “stories” och sentimental igenkänning har fått i debattklimatet, redan därför att dessa berättelser oftast ‘är omöjliga att konntrollera för andra debattdeltagare; därmed blir det också omöjligt att skilja diskussionen av personen från diskussionen av det han/hon säger. Man får ett läge där folk mer eler mndre öppet försöker trycka in sina programpunkter eller sitt varumärke genom att peka på sig själva och ropa “menar du att JAAAAG skulle bluffa?!?!”
Det är massor av debatter på senare år som har visat övertydliga exempel på det här – till stor del hndlar det om att kultur- och ledarsidro har gett upp den roll de hade tidigare som arenor för kvalificerad debatt. Jag tror faktiskt inte att det leder till något annat än en allt mer nonsensmässig, jippoiserad offentlig debatt, och en debatt som ofta blir omöjlig att skilja från lobbyism eller förtäckt reklam.
LikeLike
Jag tror inte det leder någonstans att spela ut ansvarsfull gammalmedia mot kaotisk bloggosfär.
Det finns alltför många exempel på kampanjjournalistil som skämmer bilden av pressen som demokratins utpost.
LikeLike
Apropå #prataomdet så tror jag inte att kampanjandet i första hand gäller Assangefallet, även om de naturligtvis utnyttjar tillfället. Det handlar nog mera om att förskjuta synen på hur våldtäkt ska ses, bedömas och avgränsas och hur anklagelser om sexualbrott ska hanteras inför rätta. Lobbying för en ny sexbrottslag som rätt och slätt sätter likhetstecken mellan våldtäkt och, typ, “sexuellt imgänge (i vid mening) utan uttryckligt och formellt lämnat samtycke från ena parten” – dvs oftast kvinnan – “och som av denna part uppfattades som en ovälkommen kränkning”. Problemet med den defintionen är att den är hopplöst vid och dessutom bygger på en grovt förenklad bild av vad som händer när folk fattar tycke för varann, även om det bara är tillfälligt, men den svarar mot vad många “feminister” bvill ha. i prataomdet-kampanjen kan man se att man också blandar ihop uppmaningen at våldtäkter måste tas på allvar med ett pockande krav att alla måste acceptera kvinnan X’ _tolkning_ av en godtycklig händelse, hennes beskrivning av denna händelse som just våldtäkt, och att alla måste omfamna hennes känslor, hur överdrivna de än är – annars är man delaktig i kränkningen och våldet. Den där glidningen är mycket typisk för dagens mediefeminism och den är tyvärr alldeles hopplös. varken domstolen, riksdagen eller tidningssidan ska vara en plats ddär man kan casha in krav på gottgörelse med öppen takhöjd för att folk inte delade ens kränkthet eller ifrågasatte ens privata story.
LikeLike
Jag kanske är en inbiten mes men drar mig verkligen ifrån att ha en åsikt i frågan om “falska våldtäktsamälningar”. Kanske handlar det om definitioner och juridik – antagligen finns det ett absolut värde i att vi kommunicerar bättre.
Då är de här berättelserna av stort värde.
LikeLike
“Det finns alltför många exempel på kampanjjournalistil som skämmer bilden av pressen som demokratins utpost”
Självklart, kampanjjournalistik eller hype är mycket lättare att syssla med när man släppt in en massa korkade krönikörer och ljuskäglekåta wannabees. Å andra sidan betyder det nya tonläget och den hopplöst personfixerade och fläskigt moraliserande stilen att t ex forskare, chefer och personer i ledande strällning i tysthet vägrar att delta i de diskussioner media försöker sätta igång. Man håller sig undan,, väljer bort allt mediedeltagande som man inte själv har riggat eller skicvkar fram någon presstalesman med några intetsägande ord. man varken behöver eller vill uttala sig mer än så, alla vet att nästa månad är det något annat som rullar.
LikeLike
Poäng!
Det är en logik jag känner igen från forskningsvärlden där många drar sif fån att träda ut i en oberäknelig offentlighet – långt bort från seminarierummens trygga hierarkier.
Problemet med den gamla pompösa pressen var väl just dess försök att beskriva sig som demokratins och yttrandefrihetens utpost? Samtidigt som en stor del av presstödet var ett förtäckt partistöd.
Jag tror att vi kommer att få se mer av bloggande och twittrande politiker – samtidigt kommer nog en del slås av hur svår det är att skapa trovärdighet i de här medierna. Få har lyckats och Bildts framgångar handlar nog om uthållighet och en viss stilistisk talang. Han lyckas växla mellan högt och lågt utan att skämma ut sig.
LikeLike
Visst, jag hörde för en tid sedan om ett par kända brittiska naturvetare (minns inte namen) som get ut en bok de räknade med skulle väcka en del uppmärksamhet. De deklarerade på förhand att de inte tänkte ge sig in i några diskussioner om sin bok i massmedia, enbart med andra examinerade naturvetare på rimlig nivå och i akademiska sammanghang. Det var naturligtvis en knappast maskerad snyting åt de många tillfällen då press och tv-journalister har valyt att skjuta på budbäraren för något som verkat obehagligt eller stötande för några, istället för att diskutera frågan, eller där man har konstruerat märkliga konspirationbsteorier. Jag har nog bilden att den sortens “utspelsrecensioner” har blivit vanligare på de senaste 20 åren. Och viljan att acceptera svar som grundar sig på inomvetenskapliga resonemang har blivit klart lägre. Attityden ‘är “professorer, ni snackar blaha blaha…”
Men de här två var knappast först med att ta till den strategin även om det är sällan det görs så öppet. Man ser sedan länge att om någon skriver ett kritiskt inlägg om utbildningen i ett ämne eller om flyktingfrågor i en dagstidning så¨är det kört att få t ex rektorn för en ledande skola eller ett kommunalråd att svara på samma sida 8alltså kultursidan).. Tidigare gick det relativt ofta at få med de personer som “borde” svara på det sättet, men då kunde de också räkna med att bli anständigt behandlade och att man inte utsatte dem för grova personangrepp utan häll sig på en saklig nivå. När kulturjournalisten eller ledarskribenten hela tiden försöker låta som Alex Schulman eller Linda Skugge är det klart att den som har ett ansvar att försvara inte vill vara med längre. Och de är knappast mer ivriga att svara hos någon bloggare, där poserinbgsfaktorn är högre och där man dessutom råkar ut för inlägg från ett tjog anonyma eller halvanonyma personer.
LikeLike
Jo den här beskrivningen känner jag igen och även reaktionen från akademiker som har försökt “spela spelet” men överraskats av den oberäkneliga kraften i de här flodvågorna av folklig upprördhet som väller fram i tidningarnas kommentarsfält.
Samtidigt tror jag att lockelsen är stor och jag ser inte hur någon skulle ha råd att hålla sig utanför.
Utbildningspolitiken är ett område som förvånade forskare som såg bedrivas på DNdebatt – långt bortom vetenskaplighet och retorisk anständighet. Nu finns det krafter som försöker återta initiativet, men jag tror inte att någon på allvar tror att det här fältet kommer att avgöras inom akademins väggar.
Det senaste utspelet av HSV som ångrar sig och gör en ny tillståndsprövning för ratade lärarutbildningar är väl ett starkt bevis på att allt är politik. Och att pressen inte tar sitt ansvar som granskare av de här processerna?
Jag önskar att Alex Schulman var intresserade av utbildningspolitik.
LikeLike
Själv kommer jag med viss förfäran ihåg bråket om dödahavsruyllarnas publicering i mitten av 90-talet. Där fanns det en (inom)vetenskaplig skandal i botten, nämligen att publiceringen av dessa unika fynd på senare år faktiskt hade gått väldigt långsamt. Originalen kontrollerades till stor del av romersk-katolska Ecole Biblique i Jerusalem, som är ett välrenommerat forskningsinstitut och ingalunda någon jesuitborg, trots att flera av dess professorer och forskare är prästvigda. De hade tydligt dragit ner på tempot och det förtjänade att uppmärksammas.
När saken började bli känd (genom en forskare som lämnat utgivarteamet, Robert Eisenman) påpekade en del kunnigt folk, även journalister, att det kunde handla om vetenskaplig prestige och dåliga resurser för utgivning – den som sitter på ett unikt och bräckligt material vill ibland inte gärna släppa det till offentligheten utan att hinna kommentera det ordentligt först. Men de flesta tidningar störtdök i stället på herrar Leigh och Baighents tes att det handlade om en konspiration styrd av Vatikanen, som skulle försökt hejda utgivningen därför att det skulle finnas dokumentbitar som visade avvikande saker om Jesus, t ex att han tillhörde esséersekten eller tt han hade haft kvinnliga apostlar – sådant som skulle väntas skaka den romerks-katolska kyrkan m fl i grunden om det kom uit. Det hade räckt med rätt elementära kunskaper om judendomen, Qumransekten och Palestina viud denna tid för att inse att det nästan säkert handlade om ett hjärnspöke, men storyn var oemotståndlig.
Leigh och Baighent är f ö samma som tidigare skrivit “Holy Blood, Holy Grail” där de driver samma tes om att katolska kyrkan har dolt obekväma sanningar om Jesus genom en stor komplott, och den boken inspirerade i sin tur “Da Vinci-koden” som bygger på samma premiss. Inför Dan Brown var de flesta journalister på det klara med att det handlade om en påhittad premiss, men när det gällde Dödahavsrullarna gick ett mycket stort antal i fällan. Jag minns en i Arbetet som skummande av raseri och hämndlystnad förklarade att “så småningom kommer religionshistorikerna att inse att de måste välja sida, de kan inte stoppa denna våg av nya insikter om var kristendomen *egentligen* kom ifrån!” Yeah right.
LikeLike
Intressant och sedelärande exempel. Jag antar att narcissism och lögnaktighet är ganska jämt fördelat inom grupperna forskare, journalister och bloggare.
Åtminstone tills motsatsen är bevisad. Fast jag skulle gärna vilja se det här grafiskt representerat i någon form av koordinatsystem. Fast jag har ingen riktig kläm på vad axlarna skulle motsvara.
Har du något förslag?
LikeLike
Jo, visst kan vetenskapsmän vara bergsäkra på att de har rätt, till och emd när de fullständigt hugger i sten. Och nog kan de ha stora egon – en svensk latinprofessor med sinne för det där skrev en gång att vissa kyrkofäder hade ägnat sig åt “invekltiv av den otroliga art som man ännu idag kan möta när lärde män kämpar om professorsstolar”. Men där är det åtminstone tydligt för alla att dessa titaner har utsetts av någon, att de dels har fyllt vissa kvalifikationer, dels har tillsatts genom en öppen tävlan, och det avmystifierar den auktoritet de talar med.
En sak jag inte gillar med krönikörer är just att de å ena sdian spelar på att de ses som “vanliga människor” och å andra sidan inte behöver några argument. Det där “jag är ju som ni fast ändå inte” blir en ursäkt för att slänga ur sig en massa saker som de inte behöver ta något ansvar för. Men alla som vet något om media inser att de här personerna ofta har valts för att de lever upp till en viss roll, kan spela rollen som t ex arg ung tjej, glammig bög, mogen dam, idrottare eller blatte.
LikeLike
Krönikörer intar väl en sorts fri mellanställning där de å ena sidan kan vara journalister med allt vad det kräver av ansvarstagande och å andra sidan ta ut svängarna fullständigt när det gäller känslor och utlevelse.
Samtidigt opererar de på en marknad där de ska skapa sig en nisch och varumärke. I värsta fall tror de själva på den här myten och då kan det bli riktigt plågsamt.
Jag håller med dig om att mediebranschen styrs av dolda konventioner och det måste vara plågsamt att inse att man är inkvoterad för att fylla andelen av någon trendig grupp snarare än för sina intellektuella kvaliteter.
LikeLike