Två medieforskare har granskat bevakningen av Mona Sahlin och kommit fram till att den varit orättvis. Hon fick ingen chans. Länk
Metoden att räkna positiva och negativa artiklar tycks mig godtycklig. Grundantagandet är att pressen konstruerar en verklighet genom att vinkla artiklar – oftast i någon form av samordnade drevaktioner.
Vår analys visar att Mona Sahlin är en anomali: i politiken är mannen norm och den kvinnliga politikern Sahlin blir därför i allt vad hon gör och inte gör en icke-politiker.
(…)
Frågan som måste ställas, men som inte kan besvaras i vår undersökning, är om en kvinnlig politiker skall behöva vara som en man för att kunna nå statsministerposten.
Söndagen den 14 november, knappt två månader efter valnederlaget, meddelade Mona Sahlin sin avgång. Nu äntligen gör hon, enligt medierna, rätt och plötsligt har hon dessa ledaregenskaper: intuitiv intelligens, osviklig politisk kompass (SvD 15.11), ansvarsfullhet, analytisk förmåga och personlig närvaro (DN 15.11)
Över en natt har mediedramaturgin vänt. Balansen är återställd:
Mona Sahlin kan inte längre hota den manliga hegemonin.
Det finns ett självbekräftande drag i den här analysen och jag tror att medieforskarna överskattar mediernas dolda agendor. Mona Sahlin kan också ha varit fel person på fel plats vid fel tidpunkt.
Tysta tankar 
Hon kan ju faktiskt det.
LikeLike
Strutsmentalitet, det var politiken det var fel på!
LikeLike
För mig brast det sista förtroendet när hon i sitt avgångstal förklarade att hon gått till val på en politik hon inte trodde på.
Det har väldigt lite med kön att göra – hoppas jag.
LikeLike
Där har du satt fingret på den centrala punkten. Som ledare för ett parti så måste hon se till att hon tror på partiets politik och påverka politiken i den riktning som gör att hon kan fortsätta att leda.
Även jag tror att detta inte har ett enda dugg med kön att göra.
LikeLike
Problemet var att hon hade bara ett mål: MAKTEN!
LikeLike
Det nådde hon aldrig. Hon fick positionen, men aldrig makten.
LikeLike
Ja, jag kan tycka synd om Mona för att hon fick en position utan riktig makt. Det är bra att hon avgick, ingen människa ska göra tjänst som galjonsfigur. Det ansvaret har vi alla mot oss sjäva.
LikeLike
Fick? Nej du Jan, hon fick den inte. Hon slogs för den, hon manipulerade för den, hon kämpade för den, stred för den – och fann sedan, när hon hade den, att makten, det hade hon tappat på vägen. Hon försökte bygga hela sitt ledarskap på detta ‘synd om Mona’, minns t ex hur hon och Maud (det är värt att notera i sammanhanget att de valt att benämnas vid förnamn, till skillnad från t ex Björklund, Reinfeldt och Ohly) stred om vem som var mest utsatt av alla under veckan på Gotland i somras (de blev visserligen utskåpade båda två av den gråtande moderaten, men det är en bihistoria). Inget hållbart ledarskap bygger på ‘synd om’.
LikeLike
Ja, du har rätt i att stred för något som sen visade sig ha ringa värde, om man möjligen undantar en rejäl massa pengar. Ja, tycka synd om är verkligen en dålig strategi som kanske ibland är ekonomiskt lönsam men aldrig är lönsam för ens eget växande som människa.
Kan man tycka synd om någon som gör dåliga val? Kanske! men jag vill absolut inte ge dem en till chans.
LikeLike