13 thoughts on “Vad ska man säga?”

1. Att lärosätena inte är bättre fast staten är huvudman.

   Att tänka på dem som skriker högt efter att staten ska ta över massor av förskolor, 6000 grundskolor och 1000 gymnasieskolor.

   LikeLike

   Reply ↓

2. “Ett dyrt spel för gallerierna” – så sa en kollega medan vi andra dansade segerdanser i korridorena.

   “Ett svek mot Norrland och Stockolmsregionen” – jag anar att det är en vanlig åsikt norr om Linköping.

   LikeLike

   Reply ↓

   • Jag hör till dem som applåderar att Stockholms universitet (SU) fick indraget tillstånd, LHS (Lärarhögskolan Stockholm) har många år av allvarlig misskötsel av utbildningen bakom sig och SU har inte lyckats göra något åt detta. Det har funnits allvarliga hål i utbildningen bland annat när det gäller kunskaper i bedömning, matematik och uppföljning: Lärarhögskolan i Stockholm ska vara en förebild inte ett varnande exempel. Det är dags att tänka om och tänka nytt för dem.

     Det finns förstås starka krafter som vill behålla status quo och göra det här till ett spel för gallerierna men jag hoppas att de förlorar för svenska elevers skull.

     LikeLike

     Reply ↓

3. Bedrövlig läsning.
   Staten har givit upp för postmodernismen.

   Det är statens uppgift att se till att lärarutbildningarna fungerar.

   Nu funkar det precis motsatt: Någon slags jäkla aktion om kunskap.

   Marknadsekonomins principer införd i det statliga ansvaret för befolkningen.

   Det är helt enkelt skamligt.

   Och värst av allt. Det redan sargade Norrland hamnar i ännu djupare kris.

   Ska alla svenskar på i Malmö?

   Detta är lika korkat som premiepensionssystemet.

   5 miljoner invånare skall uppfinna hjulet ständigt om istället för att jobba med det som man kan.

   LikeLike

   Reply ↓

   • Vi har nog redan haft en marknadsekonomi på mikronivå. Studenternas fria val skapade konkurrens mellan lärosätens och många slog knut på sig för att locka till sig kunder – förlåt studenter.

     Baksidan var en viss ytlighet och många sprang efter samma boll. Plötsligt fanns det gigantiska överskott av udda (men spännande) specialister. En del kände sig lurade när det insatta kapitalet inte gav avkastning i form av jobb och hög lön.

     Samtidigt misslyckades ibland universiteten med sin grundläggande uppgift – att försörja arbetsmarknaden med välutbildade personer. Bristen på matematiklärare är ett slående exempel. Staten hade inga styrmedel för att öka attraktionen.

     Jag anar att den här reformen är ett försök att runda marknadstänket och skapa stabilitet. De som får utbilda framtidens lärare har ansträngt sig för att tillmötesgå uppdragsgivarens tankar om kvalitetet och stor vikt har lagt vid utbildningsplaner och kursplaner.

     Det kanske är mer meningsfullt än att räkna doktorshattar som tidigare var det enda kriteriet.

     LikeLike

     Reply ↓

   • Eller att bedöma yrksutbildningar efter examensarbetet.

     LikeLike

     Reply ↓

   • Vad pratar du om Anders? Målstyrningsprinciper för skolverksamhet var en förutsättning för kommunaliseringen. De som satte målen skulle vara närmare brukarna. Detta har sen bara förtydligats om och om igen lpo/lpf94 och allt friare universitets och högskoleinstitutioner, ansökningsförfaranden för forskning. Läs lite av Plura och inse att det här inte är någon fluga.

     Du som är verksam inom företagsvärlden borde absolut ha insett att målstyrning redan är etablerat inom denna sfär. Du kommer bli väldigt ensam motståndare.

     LikeLike

     Reply ↓

     • Vad får dig att tro att det som passar i en marknadsekonomisk arena skulle passa i specialarenan utbildning som skall hantera landets långsiktiga förmåga.

       LikeLike

       Reply ↓

       • Då är jag delvis med dig. Jag känner också en djup skepsis mot att börja etablerandet av sådana principer åtminstone i denna omfattning och i denna takt. Du lät bara så förvånad över något som jag tycker har varit så naturlig del av tänkande i mer än 25 år.

         LikeLike

         Reply ↓

       • Jag har varit emot detta sk tänkande ända sedan min hjärna hygglig passerade puberteten.

         Jag har aldrig förstått att folk inte begriper att ett välfungerande samhälle måste skilja på “specialarenorna” utbildning, vård, solidaritet, brottsbeivran, juridik, forskning, konst, långsiktigt tänkande och å andra sidan marknadsekonomins kreativa flöde.

         Det är ungefär som att ha elitserien i hockey utan förbund, domare och en reflekterande publik.

         LikeLike

         Reply ↓

       • Kära tekniker bröder.

         Måste förlov sagt säga att ni inte förstått vitsen med mål- och resultatstyrning. Den passar alla arenor för det är det som är sentensen för systematiskt kvalitetarbete.

         Mål används för att se till att uppfylla kraven. Resultatet för att se i vilken grad man uppfyller kraven. Och det finns bara ett som gäller: Göra rätt från början med en styrning mot nollfel. Kanske dags att herrar tekniker tar fram läroböckerna i klassisk kvalitetsstyrning.

         Kvalitet är inte bara för näringslivet utan för all aktivitet människor verkar inom.

         LikeLike

         Reply ↓

       • Det erkänns att det inom kvalitetsområde inte finns något alternativ till målstyrning. Dock kände jag redan inom industrin en tveksamhet till om detta var bäst sätt att styra receptionister, systemadministratörer och en del andra service-funktioner. När det gäller myndighetsutövning anser jag att rättvisa ska vara så avgörande jag undrar om effektivitet ska vägas in, är målstyrning fortfarande en bra metod.

         När det gäller skolans värld är jag i stort sett med dig Plura för här är min invändning egentligen bara att man har så bråttom att man etablerar målstyrning som man inte kan följa upp.

         LikeLike

         Reply ↓

       • Men några exempel på tokig målstyrning finns det väl?

         Jag tror att lusten att mäta ibland ger en förförisk illusion av kontroll.

         LikeLike

         Reply ↓