Katia Wagner skriver om hur de vuxnas uppmaningar till barn att ljuga om sin identitet skapar nya problem (länk):

Vuxnas rädsla att det ska hända något hemskt har skapat internetanvändare som fostrats till att luras och ljuga. Den som inte vet vad du heter eller var du bor kan inte heller göra dig illa, är andemeningen. Ju mer du hittar på, desto mer skyddad från faror är du.

Det är svårt att hitta belägg för om teorin stämmer – att den som använder påhittade uppgifter på nätet är mer skyddad än den som är öppen med sin identitet. Kanske pekar de många nätsexhärvorna till och med på motsatsen. För när alla använder fejkade identiteter och bluffar med personuppgifter, och alla vet att alla andra gör det, skapas en bristande vaksamhet. De unga får regler att följa på nätet, men inga andra verktyg för att kunna läsa av och urskilja när någon lurar på ett farligt sätt. Många unga saknar dessutom vuxna omkring sig som de tycker att de kan prata med och som kan hjälpa till att sätta gränser, innan det är försent. Det gör dem till lätta byten.

I samma tidning läser jag om hur en man utnyttjat minderåriga. Nu prövas lagstiftningen om grooming.  ”Utnyttjade nätets anonymitet”

I Sverige växer spänningen mellan å ena sidan dem som beskriver internet som en särskild annorlunda värld där det gäller att vara anonym och osynlig – å andra sidan finns bland andra Katia och Elza Dunkels som varnar för anonymitetens upplösta moralbegrepp.

Ärlighet varar längst?