The Guardian berättar om förlorarna i Englands skolsystem:
Scores from national tests taken by hundreds of thousands of 11-year-olds this summer, known as Sats, show that just 52.6% of boys on free school meals – a key indicator of poverty – obtained level four, the standard expected of children in their last year of primary school. At this level in English, children are able to write a proper sentence using commas, while at level four in maths they can tackle basic mental arithmetic.
Some 74.7% of boys who are not on free school meals reach this target – a gap of 22.1 percentage points. Figures taken for boys and girls together show a gap of 21.3 percentage points. Overall, 55.8% of pupils on free school meals obtained level four, compared to 77.1% from wealthier homes. The figures are at a similar level to last year.
Jag är lite fredagstrött och tänker inte ta fram den stora retoriken – men jag tror inte att de har blivit söndercurlade under sin skoltid. Det måste finnas bättre förklaringar än “antipluggkultur”.
Tysta tankar 
Vad säger den här statistiken? Något som helst nytt och spännande, nej tyvärr inte. Den säger att barn med dåliga förutsättningar fortsätter att ha dåliga förutsättningar. Barn med föräldrar som kan hjälpa dem fortsätter att ha ett försprång gentemot barn som inte har det. Arv eller miljö diskussionen kan ju dessutom läggas undan här, genomsnittligt har den ena gruppen barn sämre förutsättningar på alla sätt än den andra och det lyckas inte skolan ändra på. Är det ens skolans uppdrag?
När det gäller curlingdiskussionen etc. handlar det om andra mer realistiska mål. Hur ska vi hjälpa eleverna upp till den miniminivå de behöver? Hur ska vi se till att de kanske kommer en aning närmare de andra eleverna? Här berättar statistiken inte någonting.
Curlingskolan är bara en problemfaktor och jag tror att kombinationen dålig styrning och besparingar har haft mer inverkan på kunskapstappet. När vi läser statistik och förfasas över problem bör vi dock fundera på vilka uppdrag och mål är det rimligt att skolan tar på sig.
LikeLike
Nej de här siffrorna är inte överraskande. Men det har varit en stor tro på att kunna genomföra likvärdighet genom hård styrning.
Nu försöker man backa ut ur den återvändsgränden – som vi springer in i!
LikeLike
Det här är mycket mer en likvärdighet, det handlar om att med mycket stora extra satsningar i genomsnitt lyfta ikapp en grupp elever. Ungefär hälften av eleverna med dåliga förutsättningar ska till stora kostnader lyftas förbi normaleleven. Vilka har trott att det här skulle vara möjligt?
LikeLike
PS. Tillåter vi oss helt orealistiska mål hamnar vi en enorm snurr av olika pedagogiska metoder där ingen någonsin kommer att ta oss till målet.
LikeLike
Skolan har kanske alltför länge dragits med naiva illusioner om “allas lika värde” och “ges samma förutsättningar”?
De här formuleringarna bäddar för ett kompensatoriskt tänkande.
Dyrt? Javisst!
LikeLike
Att tankar om allas lika värde innebär alla ska ges lika förusättningar behöver inte tolkas kraftfullare än jag gjorde ovan. Ett kompensatoriskt tänkande där man satsar stort på att lyfta dem förbi de som får nöja sig med normalnivån kan upplevas mycket orättvist.
Det kommer att mötas av ett oerhört motstånd. Varför vill någon driva principen så absurt långt?
Dyrt ja, en eskalerande spiral av fördyringar ända till systemet brakar ihop.
LikeLike
Samhällets förmåga att “lyfta” de svaga är begränsad – och samtidigt en av våra mest omhuldade myter!
LikeLike
Jag upplever att samhället har visat en enorm förmåga att lyfta de svagaste långt utöver hur de har lyfts någon gång tidigare. Varför ska det ses som ett misslyckande att man inte når ett orealistiskt mål?
LikeLike
En vanlig beskrivning är annars att det är just tanken på att “samhället lyfter någon” som är passiviserande.
LikeLike
Här måste vi se skillnaden mellan att temporärt lyfta någon med bidrag etc. eller att med krav och möjligheter få dem att växa så att de verkligen har lyfts långsiktigt.
LikeLike
jag som försöker tänka blir mest förbannad över att en tidning / forskare inte reflekterar över begreppet skolmat / inte skolmat i en kutur där föräldrar där kollektivet föräldrar påverkar parametern skolmat eller inte skolmat.
Brukar detta inte benämnas BIAS
LikeLike
Ja hur definierar och operationaliserar vi fattigdom?
I Sverige mäter vi gärna på skolnivå men jag tror det har varit tabu att relatera till inkomst?
LikeLike
Det är klart det är – hur ska vi kunna leva kvar i vår självbild av ett egalitärt, jämlikt samhälle om vi faktiskt börjar titta på inkomstskillnader och konsekvenser av dessa?
LikeLike
Börjar man rannsaka begreppen tillräckligt kanske boken “Djurfarmen” blir intressant. Själv minns jag med stor tydlighet han från Sovjetiska ambassaden som berättade att hos dem hade de ingen konkurrens, bara tävling, där de duktiga fick åka till Svarta havet och de andra stanna hemma och arbeta på fabriken.
LikeLike
Ett föräldrar för mycket.
Annars rätt vad gäller själva essensen.
Mats.
Ang gårdagen. Det är just denna typ av sk nyheter som jag benämner ingå i begreppet “svammel”.
Ungefär som en artikel som beskrev att någon forskare hade upptäckt att människor som äter mat lever längre än människor som inte äter mat.
Skulle kunna vara med i Radio Rix Morgonzoo
LikeLike
Just matintaget är ingen garanti för hälsa – i USA är det arbetarklassen som dras med svåra övervikts- och hälsoproblem.
Ju mer du äter desto dummare blir du?
LikeLike
Arbetarklassen äter mest men absolut inte till högst kostnad. Billig skräpmat till dem medan det amerikanska köket är en helt underbar upptäcktsfärd för den som har råd.
LikeLike
Vi riskerar att hamna en bit utanför ämnet – men det är ju snart jul!
LikeLike