Våra vänners liv blir bara bättre. Jag vågar nästan inte erkänna hur berörd jag blir av Gustav Hammarstens rollfigur Mats banbrytande luciatåg på förskolan. Ett nytt sätt att skildra män bortom demonisering och romantisering. Ömkliga och modiga famlar de efter någon form av mening. Musiken är underbar och skådespelarna fantastiska.
Detta är kritisk maskulinitetsforskning på en nivå som jag förstår.
Tysta tankar 
Jag tror inte att Pelle Billing åsyftar programmets manliga karaktärer som positiva manliga förebilder.
Själv lider jag av det hopplösa i att lyckas göra kön som man instängd i en lägenhet i storstaden.
Jag tänker mest på Kumla med trafiktullar som taggtrådshinder.
Här kan man andas:
http://1.bp.blogspot.com/_KJkavcwkGSE/SLGjYq9fGgI/AAAAAAAABww/tOaOZmdrTK4/s1600/storskogen.jpg%20%3Ca%20href=
LikeLike
Jag är inte så mycket för det där med förebilder och vill egentligen bara njuta av att känna igen mig i sådant som jag inte trodde gick att gestalta i teveform.
LikeLike
Vilken fin bild! Är det rullstenar som gömmer sig under mossan?
LikeLike
Jag gissar det. Men jag valde den mest för att det såg så lugnt och skönt ut.
Apropå serien du gillar. Jag har tittat på flera avsnitt. Men hur jag än beter mig så känner jag mest ett tungsinne. Det är liksom deprimerande hopplöst allting. En underton av ett kommande sammanbrott.
Helt enkelt deppigt. Känner du inte alls av den känslan?
Då gillar jag mycket hellre garaget och alla verktygen som han i denna film har bakom huset:
I kombination med hans empati för de utsatta och svaga.
Verktyg och empati – det är grejer det.
LikeLike
Clint är ju Clint och honom skojar vi inte med…
Här pratar vi arketyper och existens – det känns lite orättvist att jämföra!
LikeLike
Du – det kommer att gå bra för dem!
Även om vi kämpar mot en känsla av annalkande katastrofer fins det hopp.
Massor!
LikeLike